Nu blir det pluuuugg.

Alldeles snart kommer Liselott hit, det är dags för oss att köra slutspurten av plugget inför morgondagens tenta i vätskebalans. Sedan får det bära eller brista. 

Hoppas det går vägen, det är skit att ha saker släpandes...

Så, från och med nu är jag osocial fram tills i morgon eftermiddag när tentan är skriven! Tjing!

Ett halvår sedan lågorna slog till. Lååångt inlägg...

Exakt just nu är det ett halvår sedan vi var mitt i kaoset efter att det börjat brinna i köket.

En fruktansvärd upplevelse, som kunde gått fruktansvärt illa, men slutade gott. Bearbetningen av det pågår fortfarande och idag kör jag hela historien. För första gången.

Det hela började runt 20-tiden, tror strax innan, kommer inte ihåg exakt. Jag hade precis satt mig i soffan, nyduschad och Christian fixade det sista med maten i köket, när brandlarmet drog igång. Det har hänt innan, utan att det vart nåt, men denna gången när jag vände blicken mot köket såg jag ett orange sken. Ungefär då blev det totalkaos i mitt huvud, samtidigt som jag insåg allvaret i situationen och att det måste göras något så fattade inte skallen vad sjutton det är som händer?? 

Far ut till köket, i hallen krockar jag med Christian som är på jakt efter brandsläckaren. Medans han tar den så drar tanken genom mitt huvud: Katterna!!! Hann registrera att i alla fall någon av dem sprang uppför trappan när larmet började tjuta, så sprang upp till övervåningen och hittade alla tre under en av sofforna i ett av rummen, stängde dörren dit för att hålla röken utestängd därifrån så gott det gick, för den blev tjock fort. Far ner för trappan igen, drar ner brandlarmet för att skona katterna, upp igen och gör samma med det som är på övervåningen, rusar ner igen och inser att trots brandsläckaren så vill inte elden ge sig, det var olja i en kastrull som tänt eld, och pulvret kvävde bara korta stunder i taget. Återigen rusar jag upp, i jakt på en halsduk att vira om huvudet för att inte andas in så mycket rök, ner igen och in i köket och den tjocka, svarta röken för att få fram nåt som kan kvava. Ett lock. Problemet var bara att man såg inget. Bara det orangea skenet av eldpelaren. Halsduken ramlade av, den gjorde ingen nytta. Medans Christian kämpade med att få tryckt ner elden med släckaren letade jag lock, och hittade tillslut ett och under den lilla stund som elden var nedtryckt av pulvret så fick jag på locket och skiten kvävdes. Äntligen. Utan släckaren eller locket hade det inte gått, dessa två tillsammans gjorde att det gick. 

Det kan låta som att detta tog lång tid, men nej, detta utspelade sig under några minuter. 

En kort stund stod vi båda och fattade inte riktigt vad vi skulle göra, sen började vi öppna fönster för att få ut röken. Samtidigt inser vi att vi måste ringa brandkåren, jag gör det medan Christian hämtar kattburen. Samtalet till räddningstjänsten känns fruktansvärt overklig, och i den stunden kändes det som att de kanske inte behöver komma ut?? Men man vet ju inte, risken för att elden kommit upp i skorstenen fanns. SOS-mannen tog allt på en sådan otrolig allvarlig nivå att jag blev förvånad då (inte nu, klart jag fattar att de skulle komma med bilar med en gång, men huvudet var inte som det skulle då.) Av någon konstig anledning stod jag på balkongen på övervåningen och ringde. Blev strängt beordrad att gå ner och ut. Under tiden jag pratade i telefon hörde jag sirenerna på avstånd. Då kan vi lägga på. Christian hämtar ut katterna och sätter ut som på trappan så de får frisk luft. De hostar. I samma veva ringen Gustaf (mer välkommet läge kan man inte få fram). Får räd om hur jag ska göra med katterna. Tar med dem upp på logen och ger dem inhalationer, och för första gången är jag tacksam för att ha astmakatter, så att jag hade detta hemma. Ut från logen, möter upp den lilla brandbilen, kommer inte ihåg vad jag sa till den brandmannen. Sprang upp till katterna igen. Kommer ut, och stora brandbilen var på plats och så även tankbilen. Jag och Christian blev sittandes på muren ute, och fick var sin syrgasmask med fullt tryck av syre. En ambulans rullar in på gården, och ambulansmannen kommer ut och konstaterar att det ska vara en bil till och kallar på det. I den stunden känner jag att hallå, nu börjar det bli pinsamt... Detta är väl inte nödvändigt?? Jag fått ringt till mamma och pappa, de måste ju ordna det med katterna, för ambulanspersonalen skulle prompt ha med oss båda in till akuten. De kom snabbt. I samma stund om en insatsledarbil infarande över åkern, men då hade de andra brandmännen fått konstaterat att det är lugnt inne i huset så den kunde åka igen. 

I och med allt detta så kunde jag gå med på att sätta mig i ambulansen... Jag vart värst i luftvägarna så jag fick sätta mig i den vanliga ambulansen, medans Christian fick gå till lättvårdsambulansen, i den arbetar bara en ambulansförare, just för lättare patienter. Inne i ambulansen fick jag med en gång 10 inhalationer av bricanyl, vilket lättade på andningen något, men också spädde på mina redan kraftiga skakningar av chocken som satt sig. Efter att allt var avkollat så åkte vi, in till akuten. Där blev det artärblodgasprov som togs (alltså inte ett sånt där vanligt i armvecket, utan ett i handleden) och det gjorde ont som satan, i vanliga fall har jag inte ont av sånt alls. 

Svaren som kom visade bra, och hemgång väntade, med efter att syrgasen kopplats bort på mig så knöt luftrören ihop sig på mig igen och jag fick stanna kvar några timmar till och få kortison. 

Sedan fick jag komma hem. Klockan vart kanske runt elva-halv tolv? Har dålig koll. 

Under den stunden jag fått vara kvar hade Christian, mamma och pappa ordnat så vi och katterna kunde sova i ett rum hos dom. Jag ville dock åka hem och hämta tandborste och sånt. 

Kändes väldigt overkligt att komma hem och se hur det såg ut. I 6 nätter fick vi sova hos mamma och pappa innan vi kunde få komma hem igen, så lång tid tog saneringen. Sips och fläkt hade vi inte på veckor. Men nu ser det ok ut. Det är så rent från sot det kan bli, det syns i taket, och färgen  på skåpet närmast spisen och innanför har bubblat sig.

Pappa pratade med brandmännen på plats den kvällen och de sa att det handlade inte ens om minuter utan sekunder innan allt runtomkring hade tagit sig det med. Så hett var det där inne. Tur i oturen så drog sig eldslågorna ut i rummet, och inte in under bänken, då hade vi nog inte klarat av det, och huset, och ve och fasa, både vi och katterna hade kanske strukit med. Så med facit i hand, det gick bra. Det var bara spisen och fläkten som blev totalförstörda. 

I efterhand har jag fattat hur hett det var därinne, ni kommer ihåg att jag var precis nyduschad? Med andra ord var mitt hår helt blött innan, när vi kom ut efter de minuterna i kaoset var det snustorrt, så pass att det började frasa av i topparna. Och detta utan att jag haft det över lågorna. Varmt? Njae. Hett? Ja, nåt så fruktansvärt.

Nu såhär ett halvår senare så finns spåren kvar, men det är lättare. Men det finns saker som triggar igång känslorna igen. Kan inte se bränder i hus på tv då menar jag i real-tv, inte filmat, det kan jag hantera.), det skapar panikkänslor utan dess like. Ljud som liknar brandvarnaren, även i väldigt låg volym, som till exempel olika larm, gör att pulsen rusar en kort stund innan jag kopplar att det är något annat. Katterna har återhämtat sig hyfsat, de har oftare astmaanfall nu än innan, speciellt Doris. Gustaf har kollat dom med jämna mellanrum och lungorna har repat sig sakta men säkert hos dem. 

Det är faktiskt med blandade känslor jag skrivit, och att trycka på publiceraknappen var inte helt självklart. Men nu är det gjort. Och lite lättare känns det faktiskt att ha skrivit ner det.

Jag önskar ingen detta, och jag vill aldrig vara med och uppleva nåt sånt här igen. 

Jag är oerhört tacksam för allt stöd vi fått från nära och kära i detta, speciellt tacksam är jag mot mina föräldrar som ställt upp massor. 

Tack alla, ni är guld värda.

Dagen efter...

Nä, det var inte det jag skulle göra ju.

Efter en ganska lång dag bestående av stillasittande på föreläsning, varav eftermiddagen höll på att tråka ihjäl mig (förmiddagen däremot var grym!!), åkte jag hem för att plugga ytterligare. 

Blev det så?

Hmm, nej. Vart hästledig och allt, just för detta. Men både kroppen och knoppen var alldeles hysteriskt nippriga och kunde inte samarbeta alls med varandra, FÖR MYCKET stillasittande denna veckan. Nu kröp det i kroppen på mig och tankarna bara for omkring som löven i stormen häromdagen. Sätta sig och plugga och få det till nåt bra då är väl i det närmsta omöjligt. 

Så jag drog helt enkelt på mig mina böskläder och gick ut i trädgården och började röja. Fick gjort en hel del :) Kunde ha fortsatt, men när jag knappt såg nåt längre där ute var det bara att ge upp. Men det hade inte varken kropp eller knopp samma tankar om, inget var nöjt, mer energi måste uuuut!! Så krattade lite mer löv i mörkret (återstår att se imorgon om det var nån mening med ;) ), och sedan in i ladan för att se över fönstret som jag målade i somras, hade lämnat det sista skrapet i kanterna på fönsterrutan efter mitt färgkladd har jag lämnat, Men nu är det klart med :) Förutom att det behöver putsas så är det klart för insättning, hoppas på att det blir snaaaart!! 

Sen in och laga mat. Därefter tog energin slut. Rätt skönt faktiskt :) 

Imorgon bitti blir det promenad med hästarna, sedan ska däck bytas på bilen och löv ska krattas Och det ska pluggas. Så det så!!

Ljuva sommartid ett minne blott 

Vintertid är här och allt sover gott

Hmm, vart tog den vägen??

Visst har veckan gått fort?? För mig har den det i alla fall. Tiden har bara rusat iväg. 

Tur är det, för det är inte nåt roligt att sitta på föreläsningar dagarna i ända. 

Men men... Aja, så är det. 

En dag till, sedan är det helg!! Det ska bli väldans gött!! 

Något som försvunnit bara sådär är oktober månad. Alltså, det är första november i morgon!! Lurigt det där. Snart är det jul. Inte långt kvar innan ljusstakarna ska fram. Herrejösses, julbaket!! Det ska ju göras med!! Gah, hur ska allt hinnas med?? Bara att få till det, vill hinna med allt mellan allt plugg!! Ojoj, ge mig energi, det lär jag behöva ;)

Grymt ridpass!!

Åh, idag var det extra roligt att rida!! 

Ebba red Minerva och jag Descarada. 

Det började lite tjorvigt för oss båda, hästarna vart stela och lite fladdriga. Minerva fick arbeta med sidvärts och med kontakten och så fint det släppte!! Härligt jobb med ryggen tillslut och ett jättefint samarbete!! Jag jobbade med uppmärksamheten med Descarada och lekte till lite andra saker, som att gå i skänkelvikning. Det har vi klarat innan, men idag testade vi lite till, att gå i öppna, och det gick!! Och vi testade en bakdelsvändning, och jajemen, det klarade hon!! Inte nån vidare vacker en, men en superbra början!! Och en sak till. I traven börjar det hända grejer. Jag kom för första gången till drivning där. Innan har det bara vart att hänga med och hitta takten. Nu idag vart det så att det gick att påverka traven, och dessutom se till att hon höll sig på linjen!! Innan har det svajat ratt bra åt sidorna, men idag så kändes det för första gången stabilt!! Helt underbart :) 

Det är underbart att få äran att rida dessa hästarna!!

Ebba och Minerva idag :)

Brottats med hönor ;)

Yes, exakt vad jag gjort ikväll :)

Hjälpte Susanne ikväll med två av hennes hönor som behövde få sina ben tvättade, de har åkt på kalkben som orsakas av en parasit som sätter sig på deras ben, gör att de blir typ skorviga och svullna. Så de fick en omgång med olja och jodopax på benen, och smordes in med salva efter det. 

Jag fick äran att hålla damerna, som hade några "små" åsikter om det hela ;) Fast de var ändå väldigt snälla. Dessa två, och några till som Susanne har är av rasen orpington, gillar dem, kan nog kanske bli några av den rasen här hemma till sommaren. Hon har även två andra, stor brahma, och det är helt säkert att det kommer att bli ett gäng av dem är hemma. De är så vänliga!! Det är båda av dessa raserna, men brahmorna är ett strå vassare. Dock ser de ganska bitska ut, men skenet bedrar :) Dessa två raserna är stabila raser, blir inte så fnattiga (går alltså emot talesättet "yr som en höna ;) ), är mer sällskapliga och tyr sig mer till människan än vad jag förstått att andra raser gör. Finns väl fler raser än dessa som gör det, man det är dessa jag fastnat för.

Längtar till vi får hem egna hönor, de är underbara :) Hönshuset är under tillverkning, en del av ladan är under omvandling. Gården ska byggas på baksidan av ladan, och sedan blir det höns här. Tror att det kan bli framåt våren-sommaren, ska bli riktigt kul!!

Orpingtons

Stor Brahma

Storm??

Hela dagen har kretsat runt den kommande stormen, klass 3 varningar och så vidare. Göteborg har i det stora hela stängts ner, broar har stängts av och folk ska hålla sig inne. När jag åkte därifrån vid två började det blåsa upp och regnet öste ner, stormen beräknades vara inne vid fyra. 

Nu är klockan halv nio och det är lugnt och stilla ute. Nu är nästa bud kl 22. 

Rätt skönt om det har mojnat av och inte kommer hit. 

Jag förstår att det vart fullt pådrag, det har inte gått lugnt till i England, Danmark och Skåne. Människor har omkommit, träd blåser ner, en Stenabåt har blåst på grund. 

Vi får se hur det blir här. 

Hur som helst, jag fick bråttom till stallet och tog in hästarna tidigt, det var ju innan man visste att det skulle dröja, men det regnade ju galet, så de var nöjda att komma in vid halv fem ändå. Ebba hjälpte mig att fixa stallet och pyssla om dom, och de är i tryggt förvar. Ute har jag nog fått ordning på det mesta, det jag missat har jag missat. Bara till att hoppas på att det inte blir så illa. Det känns ju inte som att det är så längesedan Gudrun- och Perstormarna var här och förstörde massor. Så det är respektingivande att få veta att en nu i klass med dessa kan vara på ingång. 

Nu så. Bara under den korta stunden det tog att skriva detta så har det blåst upp. Rejält. Vi får se hur det blir. Hoppas det inte blir så kraftigt och långvarigt. Bara till att hålla tummarna för det!!

Ja, nu dånar det runt knutarna som bara den. Hej och hå. 

Det var det.

Det var ju sista dagen på praktiken igår, och det kändes vemodigt att lämna passerkort och nycklar och vända hemåt.

Att 6 veckor kan gå så fort?? Hoppas resten av terminen går lika fort, när det bara är tråkig teori.

Vill ut i verkligheten och lära mig mer!!!

Denna lördagen har maniskt gått åt till att skriva färdigt examinationsarbetet som ingen av oss fattat syftet med, mest känns det som att vi ska lära oss att hantera referenser. Aja, nu är denna inskickad och det är bara till att hoppas på att den blir godkänd, jag har gjort så gott jag kunde.

I morgon är jag alltså ledig. Eller tja, har väl två tentor att läsa till, men måste få en ledig dag. Tänker fixa med det jag känner för. Typ höststäda i trädgården om vädret tillåter, vara hos hästarna och vara en stund hos mamma och pappa. Däckbyte på bilen kanske? Den ska förövrigt tillbaka in på verkstad, där den vart i veckan, för den vill inte funka. Hoppas felet hittas och kan fixas, saknar min bil!! Får se vad jag ska hitta på mer, som sagt, tror vädret ska få styra, jag längtar uuuut!! 

Benflisor, blodstänk och gröna kläder.

Japp, så brutal har min dag sett ut.

Men det vart inte så farligt, jag har fått var med en hel dag på operation på ortopeden. Grymt roligt och lärorikt!! Så jag fick äntligen dra på mig de efterlängtade gröna kläderna (bara operationspersonal som har grönt på sig) och kliva in i operationssalen :) Har vart hur avis som helst när andra i klassen lägger upp statusar på facebook om att de fått vara med på operation, och dessutom har flera lagt ut bilder på sig själva i den gröna munderingen, ojoj, vad det har svidit, haha ;) Äntligen min tur!!

På förmiddagen var det en höftprotes, den fick jag titta på vid sidan om, och då även kolla in vad anestesi(narkos)sjuksköterskan gjorde och jobbade med. Det där var verkligen intressant!! Hon förklarade en massa, jag minns inte allt, men att det är en inriktning som jag kan tänka mig i framtiden är helt klart!! Operationen var intressant, men man såg inte jättemycket, inte så stor yta att samsas om, men tillräckligt för att jag nu ska ha lite koll på vad en höftprotes innebär.

På eftermiddagen var det en knäprotes, och denna gången fick jag även steriltvätta mig och dra på full mundering och var med och hjälpa till!! Fick hålla lite, använda sugen och torka lite. Kanske inte låter som att det var så mycket, men det var alldeles tillräckligt för att jag ska vara överlycklig :D. Så otroligt lärorikt!!! 

Jag blev väldigt väl omhändertagen av alla som jobbade där, dagen var verkligen super!! Ett extra stort tack till Pelle, Ebbas pappa som ordnade denna dagen, förklarade en massa, och opererade samtidigt!! Kommer att leva på detta länge :)

Imorgon väntar sista dagen på praktiken, och det känns... inte bra. Hade mitt slutsamtal i onsdags, blivit godkänd på allt, och har även frågat om möjligheter till jobb efter termin tre är avklarad, då räknas jag som undersköterska. Och det lät inte helt omöjligt, framför allt inte till sommaren, lät ganska positivt :) Hade jag fått välja hade jag vart kvar redan nu, men det går ju inte. Trivs så otroligt bra, och även om det innebär att gå upp kvart över fem om mornarna så gör jag det med nöje. Det är ett rätt bra betyg från en som är så morgontrött som jag är ;)

Men hur som helst, morgondagen är den sista på avdelningen, det är ett kvällspass, och jag ska ta tillvara på den på bästa sätt!!

Alltså, nu kan jag inte låta bli...

Brukar inte skryta om vad jag kan och har lyckats med så värst mycket, men idag bara måste jag!! För jag är lite stolt över mig själv minsann :) 

En dag på praktiken, med en del att göra, och inte helt ovanligt att man får sätta PVK (perifer venkateter, en "nål" som sitter kvar som man kan ge ex dropp i) på patienter. Idag var det en som behövde en ny, den som satt hade suttit för många dagar för att användas, och dessutom var den lite "liten" för det den skulle användas för, nämligen att ge blod genom. Då behövs en som är lite större i själva diametern, så att det lättare går in i kroppen. 

I alla fall, jag fick uppgiften att sätta ny, med viss tveksamhet från handledaren då patienten vart svårstucken, alltså, svårt att få blod vid provtagningar, eller svårt att få en PVK att hamna rätt i ett blodkärl. Men testa, så skulle hon ta över om det inte gick. 

Jodå, jag plockade fram det jag behövde, och förklarade för patienten vad som skulle göras. Inga problem sa han, testa du, jag har inte ont av det, men jag är lite svårstucken! Sagt och gjort. Jag testade. Och nålen satt där den skulle, med bra blodsvar på första försöket!!

Snacka om att jag blev glad!! Patienten blev lite förvånad över att det gick så bra som det gjorde, och handledaren tyckte det gick super. 

Detta i sig såg jag inte särskilt märkvärdigt, bara glad över att jag lyckades :)

Först vid rapporten, då jag förklarade att blod är beställt, och kommer alldeles snart frågade sköterskan om han hade en infart som fungerade. Jajemen, sa min handledaren, det satte Victoria utan problem, varav den andra sjuksköterskan blev lite snopen. Och säger: hur då? Det har vart typ omöjligt, narkos ("superstickarna", de kallas in vid svårstuckna patienter) har använt doppler (en mojäng som söker upp kärlen), för att lyckas!! Bra gjort!!

Eh, tja... jag kliade mig mest i huvudet och undrade hur det där hade gått till, att jag hade fixat det. Men nu är jag löjligt glad, för snacka om att självförtroendet har fått sig en skjuts på rätt väg!! Jag tror att jag till större delen hade tur, för jag är inte säker på tekniken än, men vaddå, jag är så glad!! Tänker ha detta som det perfekta tillfället att komma ihåg när jag inte får till det en annan gång, för det är sånt här man behöver ha med sig i bagaget när man hamnar i tvekande tankar!!