När man får DEN känslan!!

Detta är det man strävar efter när man rider, i alla fall jag .

När man får den perfekta känslan, att allt bara flyter på och det bara känns toppen att rida.

Så kändes det idag!! 

Ett egentligen ganska så enkelt pass på volten där jag först tänkt lägga vikten vid skrittarbete och halter blev till ett pass med fokus på övergångar mellan skritt och trav, stabiliteten i formen i dessa, halter och ha henne mellan skänklarna på voltspåret. Mot slutet la jag även in åttvolter.

Descarada har ju ingen större erfarenhet, och har inte kunnat mycket, men det börjar bit för bit falla på plats. Höger och vänster varv kändes idag mycket jämnare, det blev till och med svårare att rida hanne i vänster varv än höger, som annars är hennes svåra varv, det har vi jobbat länge på!! Övergångarna börjar nu bli något mindre teleskopliknande, huvudet har innan vart som en giraff rakt upp i luften oavsett om det vart från skritt till trav eller tvärtom. Idag började det släppa och hon gick kvar rätt så bra :) In i halterna flaxar hon fortfarande iväg, men hon gör dem ändå i mycket mer balans nu än innan. Testade trav direkt från halt och oj vad hon tyckte det var kul och oj vad hon startade med bakdelen!! Att sedan göra åttvolter vart väldigt kul med tyckte hon, nu när vi var i mycket mer balans med varandra, och hon börjar bli lite mer liksidig. Hon lärde sig väldigt fort vad det gick ut på och svängde själv när det var dags för varvbyte, det blev lite för bra, fick avsluta den övningen, haha ;) Hur som helst, de 50 minuterna på Descaradas rygg ikväll var helt toppen!! Allt kändes som att det satt, och nästa steg går att påbörja. Underbart!! Imorgon blir det en vända med klättring, ska bli skönt att komma ut lite igen, nu när älgjakten lugnat ner sig :) 

Förvånad?? Jajemen!!

Återigen förvånar Descarada, denna lilla häst som i princip inte vart med om någonting, förutom en taskig ridning och en hantering som inte vart mycket att hänga i granen, mest har hon stått på lösdrift i sju år efter att hon kommit till Sverige som treåring. 

Hur som helst, fröken har med årets vinterpäls börjat se ut som en luddboll, och möjligheterna att få henne torr vid regn, eller om hon svettats vart i det närmsta noll. En hel evighet har det tagit, och hon vart kall under tiden hon torkat. Hon har själv verkat ha tyckt att det kliat med all päls, skulle väl kunna tro att det är att jämföra med en yllemössa som aldrig tas av ;) 

Idag gav vi vika för isbjörnspälsen och plockade fram klippmaskinen.

Och med tanke på hennes bakgrund hade vi lite oroliga tankar på hur detta skulle gå... Vi väntade oss en steppande häst som vi skulle få fjäska för, att vi skulle behöva muta när vi skulle komma nära öronen och så vidare.

Men icke!! 

Snacka om att hon förvånade oss, hästen står som ett ljus, bara njuter och låter oss klippa precis som vi vill, jag höll upp frambenen så det kunde klippas där, huden är så veckig där, svårt annars. Uppe vid öronen vart det inte nåt problem, mer än att hon försökte få öronen i maskinen för den kunde ju klia gott där ju (hon älskar att bli kliad i öronen ;) ), och på resten där vi klippte henne så bara njöt hon, hon tyckte det kliade underbart gott, och de stunder vi gav maskinen en paus för att svalna lite vart hon på oss konstant som tyckte vi skulle fortsätta ;) Hon vart den mest lättklippta hästen jag träffat på!!

Nu valde vi att bara klippa halsen, bogen och strax bakom frambenen, vi tyckte inte det behövdes mer. På ryggen svettas hon ju inte och skulle hon göra det vid bakbenen så har hon ändå ett luftigt skydd av täcket hon har på sig ändå. Men hade hon själv fått bestämma så skulle hon nog velat bli klippt överallt, för hon tyckte det var sååå skönt ;)

En nyklippt Descarada, det syns inte så mycket på bilderna, men det är rätt stor skillnad ;)

Jag skulle vilja tala om en sak.

Det är november. November infinner sig på vinterhalvåret. På vinterhalvåret kommer kylan. Kylan kan luras. Luras på så vis att det kan vara varmt i luften med ändå halt på vägen. 

Jag blir lika förvånad i år som alla andra år över alla de som blir alldeles överraskade att det blivit vintertid i år igen. 

Än har inte den riktiga kylan kommit, utan lite nattfrost kombinerat med regn. Vilket är den värsta kombinationen. I alla fall för dem som inte kunnat se sambandet mellan vintertid-regn-nattfrost. 

Igår morse var det flertalet som inte kopplade ihop vad dessa tre kan innebära. 

Jag började sent igår, 10, så jag behövde inte gå upp förrän vid kvart i åtta (rätt gött). När jag kommit upp tittar jag ut genom köksfönstret och då har en bil precis åkt av vägen. Allt verkade lugnt, en som stannade och jag gick inte ut. Förrförra året var det tolv avåkningar på denna vägen utanför oss, på en ungefärlig sträcka på 500 meter, på en tidsperiod av två veckor. Förra året verkade folk kommit ihåg att det var halt under vintern, bara nån enstaka avåkning totalt här. I år, vet i sjutton, det har ju inte gått så lång tid än, men har redan sett några avåkningar. 

Nu är väl långt ifrån alla avåkningar orsakade av för snabb körning, fortfarande sommardäck på och glömska om att det kan vara halt ute efter en frostnatt, många är rena skära olyckshändelser som man inte kan göra något åt. 

Men det är läge att tänka på att inte ge sig ut med sommardäck, att ta det lugnt med hastigheten, att anpassa hastigheten efter vägens skick, att koppla att det kan vara halt på vägarna vid denna årstiden. 

Ta det lugnt i trafiken, var rädda om er, och era medtrafikanter, för det är inte alltid att det bara drabbar en själv om det händer nåt!! 

Men hur söta får man vara??

Idag var jag och hälsade på Anna och djuren. 

Penny fick ju för 8 veckor sedan sina underbara bebisar, som nu är två riktiga busfrön!! Man blir ju alldeles kattungesjuk, jag ville inte åka hem, och när det var dags ville jag bara ta med mig dom hem ;) Sååå goa!! Två riktiga sötnäsor :)

Här är dom, Lille John och Julius!! Visst är dom helt underbara!!

Katterna har fått skrämselhicka...

Ja jösses, vad ska man säga?? 

Nu är mina små godingar igång igen ;)

Minsta lilla och de far iväg som om de hade haft eld i röven. 

Knackar det på dörren drar de iväg och tokmorrar. Knakar det till i huset drar de iväg och tokmorrar. Sjunger jag drar de iväg och tokmorrar. Ringer larmet på min mobil drar de iväg och tokmorrar. Tja minsta lilla och de morrar som värsta vakthundarna och ser ut som att de har sett ett spöke. Beata går runt och småsmyger och är på gränsen till att se ut som en flaskborste för jämnan. 

Med detta är det bara till att konstatera att de är inne i sin skrämselperiod, den kommer emellanåt, och varför de hamnar i den det vet i sjutton... De bara hamnar i en sån. Och lika fort som de hamnar i en sån kommer de ur den, och då precis som att inget hänt. Kanske är nåt spöke? Verkar ju som att vi kan ha ett sånt här emellanåt ;) 

Haha, de är så roliga, mina älskade katter!!

Smält gårdagen.

Inte till hundra, men det känns bättre idag. 

Tentan går ju göra om, och då kommer den att sitta, för den var egentligen inte svår.

Åkte en vända till Ullared idag, tänkte shoppa loss för mina presentkort ordentligt, men gjorde bara åt hälften, så jag kan ta en vända till :) Nice :)

Behövde bryta vardagen helt, och det var skönt att komma iväg lite, få lite andra intryck. Liselott hängde med, gött med sällskap :)

Var och pysslade med hästarna ikväll, Svennis fick busa av sig på volten och sedan fick han lite massage på framdelen. Minerva och Descarada fick varsin stund i stallgången med borst och gos, och Descarada fick testa sitt nya vintertäcke jag köpte till henne idag, satt bra! Det ska invigas sen när det blir lite kallare, efter att hon blivit klippt, just nu liknar hon mest en isbjörn, helt omöjlig att få torr om hon svettats. Eller blivit blöt. Härligt med denna stunden hos hästarna, man får rensa huvudet på ett underbart sätt. Djur är bästa medicinen mot ett snurrigt huvud!!

Imorgon kör vi igen, obligatoriskt seminarium. Känns som det bara är sådana just nu. Hoppas det blir nåt intressant!!

Jag är så besviken på mig själv...

Tentan idag... gick inte bra.

Varför? För jag får fullständiga blackouter när jag sitter på en tenta. 

Vi pluggade riktigt bra, både igår och idag jag och Liselott, och för en gångs skull kändes det klockrent, denna kommer jag klara! Fattade grejen med vätskebalansräkning och allt som hör till detta, och ja, trodde nästan att tentan, den kan jag nog få full pott på!! 

Men nej.

Motgången började när vi kom till salen och vi alla bad om miniräknare, för det skulle vi få ha (jag funkar inte bra med huvudräkning, speciellt inte när det gäller högre tal med gånger, delat med och så vidare...), men nädå, det fanns inte till alla. Liselott var grymt snäll och gav mig sin, hon är en fena på matte, och då kändes det lite lättare igen, Och tentavakterna hade inte så mycket annat sätt än att vi skulle behöva dela på miniräknarna, så när nån räckte upp armen skulle man skicka om man för tillfället inte använde den. Ok, det är inte optimalt (skräp rent ut sagt), men kan funka. Började med första uppgiften och räknade lite, grannen räckte upp handen och jag behövde ändå anteckna och fundera lite så jag skickade räknaren. Inte bra, för den fick jag inte tillbaka sen, trots att jag vevade med armen. Ungefär här blir det kaos i mitt huvud, och jag försöker räkna på papper istället, med lika kaosartade resultat som hysterin i mitt huvud. Lämnade den uppgiften och gick på andra. Men då vart jag så stressad att jag inte fick ihop texten. Fick ta en paus. Ville bara börja grina. Efter en stund så fick jag texten till att bli begriplig igen och jag tror att jag löste resterande uppgifter hyfsat bra. Dessa var uppgifter jag var rätt stensäker på egentligen, men ju fler gånger jag läste en fråga desto fler tolkningar fick jag till på den och kunde rada upp hundra svar typ.

Äntligen fick tentavakterna fatt på ytterligare miniräknare och jag fick en jag med. 

Så tog itu första uppgiften igen, en a och en b fråga. Fick jag ihop det?? När, alla siffror blev till grekiska i mina ögon. Och den långa texten läste jag flera gånger och hittade nya saker som jag inte sett gången innan jag läste den. Fick verkligen inte ihop det. Kladdade ner nåt rörigt på svarspappret, ändrade det fem-sex gånger och tillslut orkade jag inte ändra mer, hade inga fler alternativ. Nu kan jag bara hoppas på att ha tur att ha valt det rätta alternativet.

Men hur som helst, jag är jättebesviken på mig själv. På nästan varje tenta blir det såhär. Nu var det miniräknaren som fick huvudet att gå i spinn, egentligen var detta en enkel tenta. Jag är trött på det, varför kan jag inte bara läsa en fråga och se vad det står och svara rätt om jag nu vet svaret?? Verkar tydligen inte vara nåt som går, min hjärna vill inte göra som jag vill. Det är surt. Och otroligt trist, ledsamt och irriterande. Jag vet att jag inte är såhär kass som resultatet på tentorna visar, man jag vet inte hur jag ska få till det. Orkar snart inte göra omtenta flera gånger på alla tentor jag gör. För jag vet ju egentligen. Det ska bara ner i ord på papper. Varför ska det vara så förbannat svårt när jag faktiskt vet svaret?? Blir less på detta. Och besviken. På mig själv.

Nu blir det pluuuugg.

Alldeles snart kommer Liselott hit, det är dags för oss att köra slutspurten av plugget inför morgondagens tenta i vätskebalans. Sedan får det bära eller brista. 

Hoppas det går vägen, det är skit att ha saker släpandes...

Så, från och med nu är jag osocial fram tills i morgon eftermiddag när tentan är skriven! Tjing!

Ett halvår sedan lågorna slog till. Lååångt inlägg...

Exakt just nu är det ett halvår sedan vi var mitt i kaoset efter att det börjat brinna i köket.

En fruktansvärd upplevelse, som kunde gått fruktansvärt illa, men slutade gott. Bearbetningen av det pågår fortfarande och idag kör jag hela historien. För första gången.

Det hela började runt 20-tiden, tror strax innan, kommer inte ihåg exakt. Jag hade precis satt mig i soffan, nyduschad och Christian fixade det sista med maten i köket, när brandlarmet drog igång. Det har hänt innan, utan att det vart nåt, men denna gången när jag vände blicken mot köket såg jag ett orange sken. Ungefär då blev det totalkaos i mitt huvud, samtidigt som jag insåg allvaret i situationen och att det måste göras något så fattade inte skallen vad sjutton det är som händer?? 

Far ut till köket, i hallen krockar jag med Christian som är på jakt efter brandsläckaren. Medans han tar den så drar tanken genom mitt huvud: Katterna!!! Hann registrera att i alla fall någon av dem sprang uppför trappan när larmet började tjuta, så sprang upp till övervåningen och hittade alla tre under en av sofforna i ett av rummen, stängde dörren dit för att hålla röken utestängd därifrån så gott det gick, för den blev tjock fort. Far ner för trappan igen, drar ner brandlarmet för att skona katterna, upp igen och gör samma med det som är på övervåningen, rusar ner igen och inser att trots brandsläckaren så vill inte elden ge sig, det var olja i en kastrull som tänt eld, och pulvret kvävde bara korta stunder i taget. Återigen rusar jag upp, i jakt på en halsduk att vira om huvudet för att inte andas in så mycket rök, ner igen och in i köket och den tjocka, svarta röken för att få fram nåt som kan kvava. Ett lock. Problemet var bara att man såg inget. Bara det orangea skenet av eldpelaren. Halsduken ramlade av, den gjorde ingen nytta. Medans Christian kämpade med att få tryckt ner elden med släckaren letade jag lock, och hittade tillslut ett och under den lilla stund som elden var nedtryckt av pulvret så fick jag på locket och skiten kvävdes. Äntligen. Utan släckaren eller locket hade det inte gått, dessa två tillsammans gjorde att det gick. 

Det kan låta som att detta tog lång tid, men nej, detta utspelade sig under några minuter. 

En kort stund stod vi båda och fattade inte riktigt vad vi skulle göra, sen började vi öppna fönster för att få ut röken. Samtidigt inser vi att vi måste ringa brandkåren, jag gör det medan Christian hämtar kattburen. Samtalet till räddningstjänsten känns fruktansvärt overklig, och i den stunden kändes det som att de kanske inte behöver komma ut?? Men man vet ju inte, risken för att elden kommit upp i skorstenen fanns. SOS-mannen tog allt på en sådan otrolig allvarlig nivå att jag blev förvånad då (inte nu, klart jag fattar att de skulle komma med bilar med en gång, men huvudet var inte som det skulle då.) Av någon konstig anledning stod jag på balkongen på övervåningen och ringde. Blev strängt beordrad att gå ner och ut. Under tiden jag pratade i telefon hörde jag sirenerna på avstånd. Då kan vi lägga på. Christian hämtar ut katterna och sätter ut som på trappan så de får frisk luft. De hostar. I samma veva ringen Gustaf (mer välkommet läge kan man inte få fram). Får räd om hur jag ska göra med katterna. Tar med dem upp på logen och ger dem inhalationer, och för första gången är jag tacksam för att ha astmakatter, så att jag hade detta hemma. Ut från logen, möter upp den lilla brandbilen, kommer inte ihåg vad jag sa till den brandmannen. Sprang upp till katterna igen. Kommer ut, och stora brandbilen var på plats och så även tankbilen. Jag och Christian blev sittandes på muren ute, och fick var sin syrgasmask med fullt tryck av syre. En ambulans rullar in på gården, och ambulansmannen kommer ut och konstaterar att det ska vara en bil till och kallar på det. I den stunden känner jag att hallå, nu börjar det bli pinsamt... Detta är väl inte nödvändigt?? Jag fått ringt till mamma och pappa, de måste ju ordna det med katterna, för ambulanspersonalen skulle prompt ha med oss båda in till akuten. De kom snabbt. I samma stund om en insatsledarbil infarande över åkern, men då hade de andra brandmännen fått konstaterat att det är lugnt inne i huset så den kunde åka igen. 

I och med allt detta så kunde jag gå med på att sätta mig i ambulansen... Jag vart värst i luftvägarna så jag fick sätta mig i den vanliga ambulansen, medans Christian fick gå till lättvårdsambulansen, i den arbetar bara en ambulansförare, just för lättare patienter. Inne i ambulansen fick jag med en gång 10 inhalationer av bricanyl, vilket lättade på andningen något, men också spädde på mina redan kraftiga skakningar av chocken som satt sig. Efter att allt var avkollat så åkte vi, in till akuten. Där blev det artärblodgasprov som togs (alltså inte ett sånt där vanligt i armvecket, utan ett i handleden) och det gjorde ont som satan, i vanliga fall har jag inte ont av sånt alls. 

Svaren som kom visade bra, och hemgång väntade, med efter att syrgasen kopplats bort på mig så knöt luftrören ihop sig på mig igen och jag fick stanna kvar några timmar till och få kortison. 

Sedan fick jag komma hem. Klockan vart kanske runt elva-halv tolv? Har dålig koll. 

Under den stunden jag fått vara kvar hade Christian, mamma och pappa ordnat så vi och katterna kunde sova i ett rum hos dom. Jag ville dock åka hem och hämta tandborste och sånt. 

Kändes väldigt overkligt att komma hem och se hur det såg ut. I 6 nätter fick vi sova hos mamma och pappa innan vi kunde få komma hem igen, så lång tid tog saneringen. Sips och fläkt hade vi inte på veckor. Men nu ser det ok ut. Det är så rent från sot det kan bli, det syns i taket, och färgen  på skåpet närmast spisen och innanför har bubblat sig.

Pappa pratade med brandmännen på plats den kvällen och de sa att det handlade inte ens om minuter utan sekunder innan allt runtomkring hade tagit sig det med. Så hett var det där inne. Tur i oturen så drog sig eldslågorna ut i rummet, och inte in under bänken, då hade vi nog inte klarat av det, och huset, och ve och fasa, både vi och katterna hade kanske strukit med. Så med facit i hand, det gick bra. Det var bara spisen och fläkten som blev totalförstörda. 

I efterhand har jag fattat hur hett det var därinne, ni kommer ihåg att jag var precis nyduschad? Med andra ord var mitt hår helt blött innan, när vi kom ut efter de minuterna i kaoset var det snustorrt, så pass att det började frasa av i topparna. Och detta utan att jag haft det över lågorna. Varmt? Njae. Hett? Ja, nåt så fruktansvärt.

Nu såhär ett halvår senare så finns spåren kvar, men det är lättare. Men det finns saker som triggar igång känslorna igen. Kan inte se bränder i hus på tv då menar jag i real-tv, inte filmat, det kan jag hantera.), det skapar panikkänslor utan dess like. Ljud som liknar brandvarnaren, även i väldigt låg volym, som till exempel olika larm, gör att pulsen rusar en kort stund innan jag kopplar att det är något annat. Katterna har återhämtat sig hyfsat, de har oftare astmaanfall nu än innan, speciellt Doris. Gustaf har kollat dom med jämna mellanrum och lungorna har repat sig sakta men säkert hos dem. 

Det är faktiskt med blandade känslor jag skrivit, och att trycka på publiceraknappen var inte helt självklart. Men nu är det gjort. Och lite lättare känns det faktiskt att ha skrivit ner det.

Jag önskar ingen detta, och jag vill aldrig vara med och uppleva nåt sånt här igen. 

Jag är oerhört tacksam för allt stöd vi fått från nära och kära i detta, speciellt tacksam är jag mot mina föräldrar som ställt upp massor. 

Tack alla, ni är guld värda.

Dagen efter...

Nä, det var inte det jag skulle göra ju.

Efter en ganska lång dag bestående av stillasittande på föreläsning, varav eftermiddagen höll på att tråka ihjäl mig (förmiddagen däremot var grym!!), åkte jag hem för att plugga ytterligare. 

Blev det så?

Hmm, nej. Vart hästledig och allt, just för detta. Men både kroppen och knoppen var alldeles hysteriskt nippriga och kunde inte samarbeta alls med varandra, FÖR MYCKET stillasittande denna veckan. Nu kröp det i kroppen på mig och tankarna bara for omkring som löven i stormen häromdagen. Sätta sig och plugga och få det till nåt bra då är väl i det närmsta omöjligt. 

Så jag drog helt enkelt på mig mina böskläder och gick ut i trädgården och började röja. Fick gjort en hel del :) Kunde ha fortsatt, men när jag knappt såg nåt längre där ute var det bara att ge upp. Men det hade inte varken kropp eller knopp samma tankar om, inget var nöjt, mer energi måste uuuut!! Så krattade lite mer löv i mörkret (återstår att se imorgon om det var nån mening med ;) ), och sedan in i ladan för att se över fönstret som jag målade i somras, hade lämnat det sista skrapet i kanterna på fönsterrutan efter mitt färgkladd har jag lämnat, Men nu är det klart med :) Förutom att det behöver putsas så är det klart för insättning, hoppas på att det blir snaaaart!! 

Sen in och laga mat. Därefter tog energin slut. Rätt skönt faktiskt :) 

Imorgon bitti blir det promenad med hästarna, sedan ska däck bytas på bilen och löv ska krattas Och det ska pluggas. Så det så!!

Ljuva sommartid ett minne blott 

Vintertid är här och allt sover gott