Då var det gjort.

Jepp, läkemedelsberäkningstentan är gjord idag. 

Man kan bara bli godkänd på den om man har alla rätt, vilket sätter rätt stor press. Men jag är faktiskt helt säker på att jag har klarat den!! Det ni, mattesnillet i mig har vaknat ;) Jag ska erkänna att jag börjar tycka detta med läkemedelsberäkning börjar bli rätt roligt, nästan så att det är lite trist att tentan är gjord. Dock finns ju risken att jag missat något trots känslan av att det gått bra, då får jag sätta mig med det igen... Men hur det än blir så tänker jag hålla liv i detta på ett smart sätt, ska med jämna mellanrum sitta med detta. Det är något så otroligt viktigt att man kan detta bra. 

Men nu är det dags att ta sikte på nästa tenta som är om knappt 4 veckor. Den är lite oklar, detta har vart en hemtenta innan, vi är de första som ska skriva en salstenta i detta. Och, ja, som sagt, den är lite oklar... Bara en massa böcker vi ska läsa, men vi vet inte riktigt innehåll, vad de vill åt...

Imorgon kör jag på med praktik igen, kvällspass, precis som igår. Helt, ok, men jag är trött. Det var inte direkt någon mjukstart, schemat var rätt mastigt denna första veckan. Som tur är ser det ut att lugna sig något de andra veckorna. Dock är min handledare sjuk, det går visst kraftiga förkylningar med lunginflammationer bland alla på hemmet, får väl se hur länge jag klarar mig. Kan inte bli sjuk, i alla fall inte länge, för vi kan bara ha två frånvarodagar, annars måste vi ta igen för att bli godkända. Rätt självklart, men jobbigt. Aja, så är det. Men tänker låta bli att bli sjuk. Så det så!!

Nepp, nu ska jag gå ut och se till hönorna, och se om min lilla surhöna ligger kvar i redet jag fixat åt henne. Hoppas på att hon accepterar det, för tänkte ju ge henne några ägg att ruva, då får hon allt vara i sin lilla "lägenhet" jag gjort, men hon är lite motig till detta ;)

Surhönan Signe :)

Igår kom det!!

Mitt schema för sommaren alltså. Vilket gjorde att det med ens kändes verkligt att jag fått mitt drömjobb till sommaren!!

Tänka sig, jag ska arbeta på en akutmottagning. Lilla jag. 

Jag ska få göra skillnad för människor i ett läge där de har det jobbigt, är helt utelämnade, mår dåligt  och troligen till och med få vara med och hjälpa vid lägen där det gäller liv och död.

Återigen, ska lilla jag få göra detta?? Känns ändå overkligt, fast det känns närmare nu. 

Herrejösses, det är ett enormt ansvar detta ju. Lilla jag, hallå, tänkte dom verkligen till där?? 

Nästan så att jag blir lite skraj inför sommaren nu ju. Men vad sjutton, det är ju detta jag vill!! Tänk vad mycket jag kommer att lära mig, och så bra inför den dagen jag ska ut som färdig sjuksköterska, att få denna erfarenheten. Vad jag vet nu så är det akutsjukvården jag vill jobba inom, akuten är för mig ett väldigt attraktivt framtida arbetsställe, eller ambulansen, som faktiskt ligger före akuten. 

Nä, detta kommer att bli kanon, jag har en stentuff sommar framför mig, ska jobba 100% från andra juni till artonde augusti, med bredvidgång de första två veckorna. Det är mycket jag ska lära mig, och jag lär vara helt slut, men det kommer att vara värt det!!!

Eh... När inte tanken är med...

...Ja, då kan det bli lite som det blir ;)

Började ju nya praktiken i måndags, på Tre Stiftelser, ett fantastiskt fint äldreboende. Jag kan säga såhär, på detta vill jag bo på om jag måste bo på hem när jag blir gammal! Jag är ruskigt imponerad av det. Jag är på en annorlunda avdelning som skiljer sig från resten av boendet, här är det yngre, alltså under 65 år, som har förvärvade hjärnskador, de kan ha fått det av allt från olyckshändelser till sjukdomar som är orsaken. Det är otroligt tragiskt att se dessa underbara människor i det tillståndet de är i, flera är i min ålder, och flera hade inte behövt sitta där som sitter nu, för många saker skulle lätt kunnat ha förhindrats. Var rädda om er för guds skull!!!

Hur som helst, ibland blir det inte som jag tänkt det, och hemgången idag kan räknas till ett sådant tillfälle ;) Jag är ju inte helt duktig på Göteborg och inte heller alla dessa hållplatser man ska ha ordning på, och detta är ju en ny plats för mig som jag inte hunnit kolla in mig på så värst bra än. Och när jag skulle hem så tänkte jag inte riktigt, utan när jag såg bussen på avstånd jag skulle med komma till hållplatsen sätter jag fart på benen och springer, och ja jag hinner med bussen. Sätter mig på bussen och är förvånad hur lätt det gick att springa, inte ens andfådd, konditionen måste med andra or blivit bättre :)

Dock är den känslan över att jag är grym väldigt kortvarig för jag inser rätt snabbt att, fasen, jag sitter inte alls på rätt buss!! 

Skiiit!! Aja, Inte hela världen, den går väl förbi nästa hållplats vid Sahlgrenska, kan hoppa av och byta där till spårvagnen. Men nädå, den viker av från den vägen ;) Med andra ord så är den hopplösa lantisen vilse i stora staden återigen ;)  Ja, jag är fullständigt hopplös när det kommer till detta ;) 

Dock har den stadsvanan jag skapat mig under pluggtiden en lugnande inverkan på mig och jag inser det komiska i det hela, och efter att ha fått kommit av den felande bussen (fråga mig inte vart, det kommer jag inte ihåg) hittade jag nåt bättre, en spårvagn som kunde ta mig till rätt ställe ;) 

Så, jo, tankevurpan gjorde att hemresan tog något längre tid än vad den vanligen hade gjort, men jag fick ju se lite med Göteborg, och hem kom jag ju, så, det vart ju inte helt illa ändå ;)

Surhöna

Misstänker starkt att en av hönorna har bestämt sig för att ruva. Hon vägrade gå ut ur redet idag, och är surare än surast när man kommer nära och verkar helt övertygad om att hon kan knipsa av en finger eller två när man sticker in handen till henne. Dock är hon inte riktigt så vass som hon skulle vilja ;)
Ska avvakta till efter helgen för att se att hon verkligen ligger kvar, sen ska hon få några ägg att ruva, och förhoppningsvis blir det några kycklingar så hon blir nöjd. Hade hoppats att det inte skulle vara någon som ville ruva i år, hönshuset är inte helt klart, ska fixas och målas i sommar. Men nöden har ingen lag, så det är bara till att lyda damen och ge henne ägg om det är det hon vill. För attans vad envetna de är!!

Det är Signe som envisas, den ljusa av dessa två.

Vilovecka

Alltså inte för mig, utan för hästarna. 

Nu har de fått hålla igång ordentligt ett bra tag, mycket mer än vad de är vana vid, och det börjar märkas på dem att de börjar bli trötta i sina kroppar. Och då passar lite vila denna veckan för denna veckan blir väldigt intensiv för mig. Nya praktiken körde igång idag, och är schemalagd alla dagar utom torsdag denna veckan. Dock har jag sagt att jag inte kommer på lördagen, dels fyller jag ut timmarna ändå, och dels är är det tenta i läkemedelsberäkning då, och måste vara så skärpt som jag bara kan vara. Ska man prestera en tenta med alla rätt som vi måste ha på denna för att bli godkända, då gäller det att vara både utvilad och väl förberedd. Så den lediga tid jag har denna veckan ska ägnas åt läkemedelsberäkning. En liten promenad på onsdag kväll kommer det bli dock, lite luft måste man ha.

Vi tog då idag och red en vända innan vilan, lite för att inte avsluta med den ridturen vi hade i lördags med Descarada. Och det gick så mycket bättre nu!! En sån där toppenrunda blev det!! Härligt, kunde inte blivit bättre, fina hästarna!!!

När DET händer, så glömmer man allt skit som vart...

Tja, ni kommer ihåg gårdagens känslo-bergochdalbana med Derscarada, och ni som hängt med ett tag kan säkert påminna er om att vi haft en hel del motgångar.

Jag har inte tappat hoppet om denna hästen någon gång, men det har vart ganska motigt att se ljust på allt emellanåt. Tycker hon verkligen att detta vi gör är roligt? Gillar hon att få komma ut, eller vill hon bara gå och skrota i hagen? Tycker hon om mig egentligen, sådär på djupet? Jag har undrat många gånger. Uppskattar hon det vi försöker göra för henne? Många tankar har snurrat i huvudet ,ånga gånger om just detta. Visst vet jag att vi har en bra konstakt, men har inte hittills kunnat sätta fingret på det exakta. 

Idag valde vi att ensamträna hästarna, och jag tog ut Descarada till volten och vi gick igenom de mest grundläggande samarbetsövningarna. stopp, rygga, gå undan för tryck, och så fick hon äta lite färskt vårgräs. Inte en enda gång snurrade hon till det, och med tanke på gårdagen, så var det just det jag trodde att hon skulle göra. Men icke!! Båda hästarna har haft problem med att lämna varandra, men nu var det inga problem alls!! Helt underbart!! Visst flippade hon lite när Minerva lämnade stallet, men det kommer att lugna sig snart det med. Men det var inte detta som var DET idag ändå...

När vi haft ute hästarna åkte jag sedan med Gustaf på tur, han skulle till Sofie och Morris, och jag var med eftersom jag känner de båda. Efter detta skulle Gustaf kolla Descarada som fått en knöl strax ovanför ögat, vi har misstänkt att det är ett melanom som dykt upp där (melanom=tumör, kan vara benign, alltså ofarlig, eller malign, elakartad. Vanligt på skimlar, ofta kallade skimmelknölar och sätter sig vanligen runt ändtarmen, där de för det mesta inte är störande och inte behövs tas bort. De finns där på Descarada). Nu trodde Gustaf samma som oss, och eftersom den sitter taskigt till om den skulle växa, eller sprida sig, så ska den tas bort inom en snar framtid.

Dock nu till detta DET. 

När jag visade mig i grindöppningen i hagen lyste Descarada upp där hon stod en bra bit ner i hagen, och kom först i skritt med spetsade öron, övergick sedan i trav, fortfarande lika glad, rakt fram till mig och bara var nöjd och glad för att jag kom där, till henne!! 

Visst hon har kommit till mig innan, men det fanns en helt annan känsla denna gången, en lycklig känsla, som vi inte riktigt uppnått innan till denna grad vi kom upp till idag. Det var något speciellt med idag.

Varmare känsla i kroppen kan man inte få när det gäller en häst, inte när det gäller en häst som haft så mycket problem!! Jag lovar att känslan jag fick var att jag inte ska tveka om hur hon känner för mig, hur mycket trassel vi än har gått igenom finns det ett stort förtroende mellan oss, och detta gjorde min dag, och detta lär finnas kvar länge framöver. När vi får våra motgångar ska jag tänka på denna stunden. För den kändes hundra procent ärlig. Alldeles varm i hjärtat!! Bästa älskade hästen, hjärtat!!

Och här kommer alla känslorna på en och samma gång...

Helt sant vad det gäller morgonens ridtur.

Vi fick för att testa att rida till ridskolan för första gången i Descaradas liv, vi har bara promenerat dit innan. Jag ska dra hennes bakgrund snart, så ni fattar varför vi går så långsamt fram med henne.

Sagt och gjort, hästarna blev påklädda och vi red iväg. 

Och Descarada förvånade. Stort!! Hon traskade på som hon aldrig gjort annat, hon klev fram överallt, genom lera, genom bäckar, ja, överallt, med ett otroligt lugn. Och jag var helt överlycklig, närapå en tår i ögat, så glad var jag över detta fenomen, att kunna rida avslappnat på denna hästen, på relativt okänd mark för henne, det är en känsla utan dess lika kan jag lova!!

Men detta var ju lite för bra för att vara sant, när vi kom fram till ridskolan spände hon till och blev fnattig. Och jag kände att, jaja, hon lugnar väl sig. Hon kunde stå och vänta när vi pratade med ett gäng effektiva som sågade jämte oss, inga problem, stolt där över henne, det var jag, även om hon strax innan spunkat omkring en del!! Sedan in i paddocken, där har hon vart endast en gång innan, då vid hand. Nu började hon takta, och jag kände att jomen, hon kunde väl få trava dåda, så började rida lätt. Och Descarada flippade helt. Började hoppa runt på bakbenen, och blev helt okontaktbar. Och eftersom jag vet hur lätt hon går upp högt på bakbenen så ville jag ha bort beteendet med en gång. Röt till och hon gick fram. Dock taktade hon. Uppgiven känsla. Men men, det gick ju. Typ två varv på volten, sedan var det totalt kaos i huvudet på henne och det fanns inget jag kunde göra för att få kontakt med henne, och för första gången har jag reagerat med att bli skrämd av situationen. När jag fick henne kugn valde jag att hoppa av och ta striden från marken, om jag vart kvar på ryggen sa magkänslan att detta kommer att gå åt skogen. 

Hon började med att nocka mig när jag kom ner på backen- då blev jag ilsken, och fick henne till att baka felra meter, sånt där är inte ok. Fortsatte att gå med henne, med henne så gott som i knät på mig, och jag började övergå till att bli arg på henne. Just för att hon inte lyssnade på signaler hon i vanliga fall svarar bra på, utan bara flaxade runt. Men bet ihop. Vi var klara rätt snabbt i paddocken, och jag tyckte Descarada lugnat sig så pass att jag skulle kunna sitta upp borta vid stallet, så det gjorde jag. Kändes bra. I ungefär tjugo meter. Vi kom inte långt innan hon knycklade ihop sig igen till den grad att det inte fanns något att påverka igen, samtidigt som hon började fara upp på bakbenen. Noll kontakt. Nu blev jag förbannad. På riktigt. Vrålade åt henne och hon vaknade något ur transen hon satt sig i, såpass att jag fick en chans till att hoppa av igen, för det var inget alternativ när hon höll på som hon gjorde, det hade skapat en ännu farligare situation. Väl nere på backen igen så gick hon igång på mig, högg och knödde på mig, och då tröttnade jag, och arg vart jag, samtidigt som jag var ledsen över att hon kan tappa kontakten fullständigt ibland, som nu. Efter att ha kommit en bit surnade jag till och kände att jag ska minsann rida, jag hade bestämt mig för det från börja, och då dök min beslutsamhet upp. Andades bort min ilska och kom upp på ryggen på henne igen. Och hon hade lugnat sig en hel del. Men hon hade fått igång Minerva rätt bra, så hon taktade en del, och ja, då kom Descarada igång igen. Uppgivet konstaterade jag att det bara är att hoppa av när stigen var slut, det är dåligt med plats på ett ställe och det stod dessutom en bil på halva vägen, så ja, för att vara så säker man kan bli på att det skulle gå bra var det bättre att gå.  Denna gången kom hon ner i varv mycket fortare och känslan blev nu att jovisst, det finns hopp. Men jag kände att jag inte ville avsluta ridningen på det sättet, så efter att ha knött ner Descarada i ett dike kom jag upp och red sista biten hem. Det gick så mycket bättre nu och känslan av att jovisst kan vi infann sig, Visserligen låg hon så hårt i handen att jag fick ont i armarna, men hon stressade inte i övrigt i alla fall. Förvåningen över att hon bart så stark infann sig, det har jag inte vart med om innan, och inget jag vill att hon ska vara, hon ska vara självbärig. 

Hemma i stallet igen var vi helt slut, men känslan av att stridsyxan var nedgrävd var trevlig. Och känslan över en väldigt blandad ridtur med hela skalan från stolthet och lycka till besvikelse och ren tvärilska var just blandad. Men överlag kan man väl säga såhär, detta är så mycket bättre än i höstas, och bättre kommer det bli, vi kommer att komma över detta. Så med facit i hand så tog käsnlan av att jag har en så fin häst överhanden, en häst som jag är stolt och glad för att få vara med att dela på. 

Underbara Descarada, trots att hon sätter mig i skitsituationer emellanåt så ser jag det som ett steg på vägen, något att övervinna. Och alla steg vi tagit på vägen dit vi är nu, de är enorma. Älskade skräphäst!

Kattungegos!! Eller tja, gos med alla katter!!

Idag har jag vart och gosat med ett gäng underbara katter, både stora och små!! Var jag i mitt esse?? Jajemen ;) 

Jag fick komma och hälsa på Kerstin och hennes underbara familj, och alla deras djur, katter, hundar, hästar kossor, höns, getter, ankor, gäss, påfåglar. De föder upp siameser och orientaler, och hade just nu två kullar med små hemma :) Jag behöver väl inte ens säga att de var helt ljuvliga?? Det var svårt att slita sig när det var dags att vända hem. Tur att det inte är så långt, så jag kan hälsa på snart igen ;) 

Några foton från dagen naturligtvis, visst är de underbara?? :)

Allt som inte skulle göras

Höll mitt löfte om dagen ;) 

Allt det jag gjort idag var inte det som var tvunget att bli gjort ;) 

Eller jo, visst, det skulle vara nödvändigt att göra detta framåt igenom, men det skulle väl ha kunnat vänta ;) Småpyssel har det vart helt enkelt. Lite här och där-grejer, nästan så jag inte vet vad jag har gjort. Det måste väl ändå vara det optimala tidsfördrivet?? Speciellt när det inte känns som man gjort något, men ändå mycket, och man bara är glad? Så är det nog. 

Dock började jag dagen på den vita pälsbollens rygg, en tur vid tjärnen fick starta dagen tillsammans med Gunilla och Minerva, och det gick kanon! Descarada skötte sig perfekt, och vi var alla 4 lika nöjda när vi kom tillbaka. Kan kanske vart denna grymma starten som gjorde att resten av dagen blev bra? Kan nog ligga nåt i det :) 

Näu svamlar jag vidare en stund till, snart sovdags minsann!! Kanske lite mer fotojobb innan dess?? :)

Att tänka logiskt...

...är ikväll inget alternativ. 

Inte efter detta massiva skolarbetet som blivit gjort, hjärnan är något överbelastad. Så en paus skulle sitta fint. Och imorgon har jag en heeelt ledig dag!! Kan nog bli lite tentaplugg, men annars, jag är i kapp med allt skriftligt. Nu är det bara till att hopps på att examinationsuppgiften blir godkänd. Håll tummarna!! Tyckte den var svår...

Tror minsann att jag ska låta hjärnan ikväll koppla av med något som jag inte gjort på väldigt länge, gå igenom mina foton!! Har en hel del som ska sorteras, och mitt i en paus idag så råkade det bli några nya ;) Men för sjutton, kameran måste ju få jobba lite den med ;) 

Så nu övergår jag från det ena datorstirrandet till ett annat, och förhoppningsvis blir det några bra bilder att klistra upp här :)