Meningslöst?

Alltså, jag gillar att blogga. Mitt syfte med bloggen som sådan när jag startade den var att dela med mig av mina bilder, min vardag med familj, vänner och djur, och mina tankar. 

Min tanke var att det skulle vara roligt att komma hit och läsa, och se på trevliga bilder, och dessa skulle upprepas så få gånger som möjligt. 

Men det har spårat ur. 

Nu har det blivit en gnällblogg, en sån där som man tröttnar på efter en vecka för varje inlägg handlar om samma sak, allt sånt jag är missnöjd med. Jag vill inte ha en sån blogg. 

Varför har det blivit såhär då?

Jag är inte den personen jag vill vara längre, jag har förvandlats till en gnällig surtant som har svårt för att hitta det ljusa och positiva, detta allt eftersom allt runt omkring liksom bara skiter sig. De saker som gått min väg de senaste åren är få, och med det tappar man gnistan. Ingen kan komma och säga till mig att allt bara flyter, att jag minsann har det så bra så, för det är segt. Väldigt segt. 

MEN. Jag har det faktiskt bra. Jag har en underbar familj, fantastiska vänner, för att inte tala om mina ljuvliga djur och vårt älskade hem. Och så vet jag vad jag vill syssla med i livet. Det är inte fy skam. Detta lyser upp allt. Och jag är otroligt tacksam för allt detta, det kan ingen komma och säga annat.

Problemet är bara att allt har sina fläckar, och de flesta av dessa fläckar består av sjukdomar. Tunga sjukdomar, sådana som inte man vill ha omkring sig. Både människor och djur. Tack och lov ser det ljusare ut nu på många håll. Skador, långdragna, sega sådana, även där både hos människor och djur. Motgångar i det materiella, dock inget man egentligen ska lägga vikten vid, men i allt detta totala blir det galet stort, och minsta lilla känns som oöverstigliga hinder. Jag har svårt för att se det som är bra numera, utan kan inte lita på att det faktiskt är bra, så letar istället fel på precis allt, och ja, då hittar man dom, och dom blir många. Pluggandet är en del i vad jag vill jobba med men det sätter även käppar i hjulet för utbildningen är under all kritik. Ett exempel på detta är att vi inte en enda gång denna terminen har nuddat sjukvård. Kommer att ha lite i slutat av terminen, men av en hel termin så är det inte acceptabelt. Känslan av att inte kunna, inte vara säker, inte vara trygg i mitt yrke när jag är klar stressar nåt så vansinnigt, och dessvärre är den känslan befogad, för uppfattningen hos arbetsgivare är att vi från Göteborg kan inte mycket när vi kommer ut, om man bortser från att skriva uppsatser.  

Så detta är lite av anledningarna till att bloggen blivit en tråkig, enkelriktad rakt ner i gnällträsket-blogg. Jag vill inte ha det så. Visst vill jag kunna spy galla även här, men inte varje dag. Och katternas problem, ja, de kommer upp ofta, just för att de har mycket problem, men i övrigt, jag vill att alla som hittar hit ska tycka att det kan ge en trevlig stunds läsande, och att det inte är meningslöst att ha tittat in här. 

Så jag kommer att göra ett försök till att rycka upp både den och mig, och ha kvar bloggen, i alla fall ett tag till. För som sagt, jag tycker om att blogga, gillar att ha bloggen som ventilationshål för alla möjliga saker, att kunna dela med mig och roliga saker, tråkiga saker, fina bilder, djuren, familjen, huset och så vidare. Så som den var tänkt från början att vara. Det är skönt att bara få skriva av sig, och detta är ett ypperligt sätt för mig. Trivs med detta. Men inte som det har blivit. Jag vill vara den glada, positiva, pigga, trevliga personen igen, med det äkta leendet som smittar. Inte bara för stunden. Utan som den jag var innan. Det är dags att hitta tillbaka dit nu. 

Jag ska jobba på det. Och med det även innehållet i inläggen här. Naturligtvis kommer jag gnälla, men inte i varje inlägg. Det blir inte bra. Vill inte göra det. Och om jag gör det får nån slå mig på fingrarna. Lova det. 

Kram på er.

Som vanligt

Har inte orkat skriva nåt, t´så en liten paus här. 

Egentligen inte nu heller, utan ger bara ifrån mig ett livstecken. Vill passa på att säga att äntligen har katterna börjat komma överens och jag kunde flytta upp i sovrummet igår. Hur gött som helst! Och Doddos sår är såpass läkt att hon slipper body, det tycker hon är gött!!

Hönorna fick komma ut idag, första gången sedan höken var här, och de verkligen njöt! De fick inte vara ute hela dagen, och bara när vi var ute, för att vara på den säkra sidan. Passade på att städa i förrådsdelen där vi har fodret, det gick knappt att komma in där, nu är det massor med plats, och bra ordning, me like!

Imorgon blir det stallet, sedan plugg, därefter matlagning och middag här hos oss med mamma, pappa och farmor, för det är ju fars dag minsann!!

En liten höna mindre :(

Usch, det finns en baksida med att hålla hönorna på detta sättet, lyckliga och frigående. 

Rovdjur. 

De är baksidan. 

En hök kom idag, och en av våra yngsta hönor, vår lilla Tindra, fick sätta livet till :( Det gick fört som attan, jag var ute minuten innan och hönorna var runt benen som vanligt, lika fnattiga och glada som vanligt, men strax efter jag gått in ser vi fjädrar utanför vardagsrumsfönstret.

Ut och kolla läget. 

Bara några få kom, och de var helt i upplösningstillstånd, och for in i hönsgården snabbt som bara den. De skrek och varnade om vartannat. Innan jag fick fatt på resterande... ja, det var jobbigt. Vems fjädrar?? Hittade hönorna lite varstans, bland annat underifrån bilarna och Einstein kom från nåt gömställe jag inte kan fattar var det var. Hittade Glimra, Tindras syster som ser nästan lika dan ut under granarna jämte där fjädrarna låg. 

Fick tillslut in alla, alla utom Tindra. Och jag letade. Men hittade henne inte. Det finns en minimal chans att hon klarat sig och ligger och trycker någonstans, så jag har lämnat hönsgården öppen och stängt in de andra i hönshuset. Hoppas så mycket att hon kommer tillbaka, men jag är tyvärr säker på att jag hoppas förgäves... Det svåraste är när man inte får se att de faktiskt inte lever längre. Usch. 

Det gick så fort, från att allt var lugnt, till att det var kaos och kalabalik. Inte hörde vi nåt heller, trots att det hände precis utanför. Jäkla hök!!

Det finns som sagt en baksida med att låta hönsen gå fritt i trädgården. De är ju bara lösa när vi är hemma och har koll, men det räckte inte. Men att de ska få fortsätta vara lösa är det inget snack om, de är som lyckligast när de är det. Så tyvärr måste man inse att sånt här händer, fast man inte vill, fast man har koll, fast man gör vad man kan. För att stänga in dem och beröva dem friheten, det är inte att tala om. De är lyckliga ute. Inne är de buttra och missnöjda, och de måste få vara just höns. Och höns trivs bäst när de får vara så naturliga som möjligt. Så synd bara på lilla Tindra, vår fina lilla tös, vi kommer sakna dig!! Men du fick i alla fall vara lycklig fram tills detta :(

Ljusa lilla fina Tindra

Stygnen är borta!!

Äntligen är de väck, och Doris är mer än nöjd med det!! De måste vart otroligt jobbiga att ha där. De spände nu mot slutet väldigt mycket. Massor av skorpor rasade av nu och det ser ut som att läkningen fick en redig skjuts åt rätt håll. Dock är det mycket skorpor kvar så det blir body på ett tag till. Men ändå, ett steg i rätt riktning!! Åh, min fina Doris,nu ska det snart vara ordning med allt för dig!!

Skippa vintertiden.

Jag vet, en vecka har gått, och man ska inte längre känna av en timmas förändring, och i vanliga fall känner jag inte av den överhuvudtaget. Men denna gången, antar att det är i avsaknad av rutiner, jag har följt mina sommartider rakt av, är det helt galet. Klockan är nu lite efter åtta, men mitt huvud säger minst lite efter nio och läggdags. En timma är inte mycket, men just nu känns det så. Jag vill gå och lägga mig, men det känns för tidigt för det. Det är drygt, det mörknar fort och kvällen känns så lång gentemot dagen. Hade det inte vart bättre att vara kvar i sommartiden hela tiden? Vad är det som gör att klockan ska dras tillbaka på hösten och fram på våren? Fattar inte logiken i det. Några hävdar att det blir ju lite ljusare på morgonen, och javisst blir det det. Var väl väldigt praktiskt förr, när man arbetade på gårdarna och behövde gå upp tidigt. Nu är det inte så. Och hur som helst, den korta period som det är ljusare på morgonen är meningslös. Däremot det lilla ljus som man skulle fått behålla på eftermiddagen hade vart varmt välkommet, då skulle fler ha chansen att se lite dagsljus efter jobb. Nu åker de flesta när det är mörkt och kommer hem när det är mörkt. 

Håller ni inte med att sommartiden borde fortgå året runt??

Att gå in i en åklåda...

Om man är häst har man ju vissa... ja vad ska man säga... flyktinstinkter ;)

Och nu har vi ställt till det lite för våra vita damer :)

Typ i alla fall. De har fått tänka!! Ojoj, nyttigt för dom och väldigt uttröttande för de annars så överaktiva hjärnorna, mycket bra. 

Gunilla har nämligen köpt en hästtransport!! En splitter ny, och med det luktar den alltså fabriksnytt, typ gummi, plast och sånt. 

Och nu ska det lasttränas!! Descarada åkte senast när hon kom till oss 2,5 år sedan), och vad vi vet bara åkt i lastbil. Och Minerva åkte en tid innan dess. Och redan i torsdags fick de titta på den och prova att gå in. Det var mörkt men de var nyfikna, och gick upp på lämmen. Det var vi nöjda med! 

Idag testade vi efter att ha vart ute och gått med dom (de var nervvrak förövrigt) och i ljuset såg deras åklåda tydligen rätt läskig ut för jisses vilka ögon de fick!! Men det gick över och båda två gick efter en stund in helt i transporten, lugnt och stilla! Lite till av denna träningen så ska vi nog snart kunna åka med dom :) Vi ska bara vänja dom vid att gå in och stå där samtidigt, stänga och så vidare. Men med fortsatt tålamod och lugnt arbete är vi nog snart där!!

En liten bättring

Vågar knappt säga det, men Doris verkar lite bättre. 

Såret är inte på topp på något sätt, men hon verkar ha lite mindre ont, och det är inte superkladdigt ikväll. Och när jag var i Lerum och köpte kattmat visade jag nya foton på såret för Gustaf, och vi bestämde att ta stygnen redan på måndag kväll, då det kan vara de som stör en del. Det tror jag själv att det är då det blir skönt att få bort dem. Att ta dom redan nu vart alldeles för tidigt, det skulle vara till att utmana ödet. Så det får gå under helgen med. 

Jag kan knappt vänta tills allt lugnat sig, tills Doddo har läkt helt, tills katterna är sams igen, Sunnys sista operation är klar och de två veckorna efter det är avklarade. 

Beata uttrycker just nu en extrem hat-kärlek till Doris, hon kan gå och lägga sig hos henne, man samtidigt måste hon morra och fräsa allt vad hon kan. Doris gör inte så mycket tillbaka, vilket är tur. I övrigt kan de inte komma för nära varandra, får då måste Beata surna till och morra, fräsa och muttra. Suck liksom. Hoppas det gått över till nästa vecka så vi kan låta alla gå fritt i huset igen, för just nu vet man aldrig, Doris kan ju tröttna på Beatas beteende och börja ge tillbaka. Sunny bryr sig inte om nåt, hon häller sams med alla, och ingen är sur på henne. Det är alltid nåt.  Men Beata måste ge sig. För som sagt, så fort de är sams igen är det dags för Sunny, och ju fortade det blir desto fortare kommer detta vara överstökat. Och vi vill bli av med detta nu....

Men hur som helst, allt har sin tid, och hur mycket man än vill kan man inte påverka tiden. Man kan bara önska att den går fort ibland. Typ som nu...

Min saknade katthög, snart får ni allt hålla sams och gosa så här igen!!

Upp och ner

Ja, som sagt, mycket är det, och en sak till läggs i den högen. 

I förrgår började Doris sår ge lite tecken på att vara inflammerat, så jag började ge henne antibiotika på kvällen. Igår såg det värre ut, och Doddo var trött och hängig. Efter att ha konsulterat Gustaf så bestämde vi oss för att avvakta lite för att se om antibiotikan skulle börja bita på skiten. Det var drygt igår, men det har faktiskt blivit bättre, hon är piggare, och infektionstecken har stoppet och dragit sig tillbaka något. Skönt det. Så, ja, en sak till... Allt som såg så otroligt bra ut!! Men neeeej... AJa, bara det blir bra.

En annan sak, som i och för sig kan ses som positiv är att vi har en tupp mindre. Det var ett par här igår och hämtade Tor, de ville ha en tupp till sina hönor. Att de valde just honom fast vi egentligen bara annonserat småtupparna var väl för att jag erbjöd även honom trots att vi hade tänkt att ha honom kvar. Men jag tror att han skulle funka och må bättre av att vara ensam tupp. Och de valde som sagt honom. Fina Tor!! Men jag tror han kommer att få det toppen. Men jag saknar hnom faktiskt. Nu kommer nån av de små att få stanna här istället, nu ska vi bara välja vem... och hoppas på att de andra tre får nya hem. Annars har vi inte så mycket val... ett tråkigt val.... men att ha 6 tuppar är inte nåt som kommer att gå... Tre är max. Robin och Einstein är givna för att stanna, nu ska bara den tredje väljas ut.... Suck... Ångest för det med...

Vackra Tor!!

Ibland är det bara trögt

Denna hösten är en sån där höst när all skit bara packas på hög, utan att man kan hindra det. Saker man inte kan påverka, saker som är skit. Vissa saker kan man göra nåt åt, andra inte. Och när det blir för mycket av dessa händelser tar orken slut. 

Det jag vill är att dra ett streck över denna hösten, att våren kommer snarast, så vi kan glömma och lämna den efter sig. 

Man kämpar på fast man egentligen inte orkar, man sliter sitt hår för att få ihop allt. Håller god min för andra, och för att inte rasa själv. Och det enda man vill är att tiden ska gå. Så nu hoppas jag att den snabbar på. För nu behövs nya tider, med ny ork. Och med mindre skit. 

Kära självdisciplin, vart har du tagit vägen??

Usch, jag halkar efter med skolarbetena. Typ i alla fall. 

Jag brukar vela göra allt så fort som möjligt, rent av avskyr att göra saker i sista minuten och hatar att ha saker släpandes. 

Nu har jag inget som släpar, allt jag lämnat in som vart bedömt är jag godkänd på, det är bara två arbeten, varav den ena är ett grupparbete som vi inte fått svar på än. Inte så konstigt, eftersom de precis är inlämnade. Tycker dock inte om att vänta på de svaren, vill veta med en gång om något behöver kompletteras så jag kan få skiten ur världen. 

Denna veckan ska två arbeten in, varav jag fått in det ena, men är inte i närheten av att vara klar med det andra. Dels är det så tråkigt att jag håller på att gå åt, dels har jag så svårt att fokusera så jag håller på att bli galen. Imorgon ska det vara klart. Känns ju inte helt rimligt. 

Men det är ju bara till att sätta sig och göra det eller?

Ja, i vanliga fall hade det vart så. Och jag försöker göra det också, men jag kan inte för mitt liv koncentrera mig. Tankarna fladdrar som lakan i storm, jag få ingen ordning på dem, kan inte lugna dem. Känns inte bra, jag är så slutkörd nu med allt som händer att jag inte kan reda ut ens dem. För mycket är det, inte bara det vardagliga, alla måsten som man vanligtvis har, utan det är så mycket därtill. Sjuka och opererade katter som bråkar med varandra, sjukdomar i den närmsta släkten, känslan av krav att prestera i skolan, då inte för egen vinning, utan för gruppen man arbetar med, ångesten över att inte ha arbetat nåt under hösten fast jag velat och egentligen behövt för det kommer att fattas pengar, ångesten även att inte komma in och jobba ytterligare ett tag framöver fast vilja finns att komma ut "på riktigt", känslan över att inte räcka till till någon eller något, känslan av att inte göra det jag ska, glömma det jag har tagit åt mig. Igår glömde jag till exempel att ta in hästarna, något som bara inte får hända, men nu hände det. Tur att Gunilla inte blev jättesen hem. Men det får inte hända, och hade jag vart mitt vanliga jag hade det aldrig, menar verkligen aldrig ha hänt. Jag känner inte igen mig själv. 

Så med detta så är det kanske inte så konstigt att jag inte får gjort skolarbetet. Fast nu har jag verkligen eld i röven vad det gäller den, vill inte släpa med det, vill ha in den, få vara med på seminariet som är knutet till den, bli bedömd och ha den avklarad. Så det är väl bara att göra. På nåt sätt går det väl. Imorgon ska den vara klar. Samla tankarna, självdisciplin och bara gör. Nu.