Jag är så glad för Valle!!
Idag har vi haft honom hos oss i åtta veckor. Tiden har både gått galet fort men samtidigt fruktansvärt långsamt. Vi har hunnit med en hel del dessa veckorna...
Den första tiden så undrade vi vad vi gett oss in på, det var inte alls den hästen som vi trodde vi köpt, det är inte många gånger jag träffat på en så aggressiv individ... Vi var väl helt förstörda vi med. Medan tiden gick så insåg vi att mycket av aggressiviteten berodde på att han dels hade ont, och dels många gånger nog lyckats skrämma människor runt sig så han lyckats ta över. Det vi upplever är att han verkar vart så missförstådd i många lägen att han utvecklat ett försvar, och visat detta med att bli aggressiv. Dock kunde den häst vi trodde vi köpt visa sig med jämna mellanrum, vilket gjorde att ett hopp fanns ändå alltjämt. När vi kollade på honom mötte vi honom enbart i stallgången, och i ridhus. Han visade en hel del tjafs då, skulle bitas när täcket skulle på, sadelgjorden skulle spännas och sånt, men nåt fanns där som gjorde att vi fastnade och villa ha honom. Vet inte om vi känt likadant om vi träffat honom och grejat med honom i boxen och så... För i boxen har han vart för jävlig. Kastat sig mot oss, stegrat, bockat och betett sig ganska så vidrigt. Att gå förbi honom utanför boxen kunde vara förenat med ett utfall mot en, inte nåt vidare trevligt.
Men eftersom vi är rätt envisa så har vi inte gett oss, vi har helt enkelt väntat ut mycket, låtit honom förstå att vi inte kommer göra honom något illa. Vi har plockat bort hans gamla täcken, de satt inte bra, och många skav har läkt ut, mycket skorv efter tryck, bland annat på manken har nu försvunnit. Vi har inte ridit alls, bara låtit honom komma tillbaka och hitta sitt rätta jag, utan vi har gått och jobbat från marken. Sadeln han fick med sig kommer inte komma i närheten av honom, likaså sadelgjorden. Sadeln passar inte, han har haft stora skav bak på ryggen av den. Den är dessutom väldigt sned i bommen, så den sadeln ska inte vara nära en hästrygg något mer. Sadelgjorden har klämt honom bakom båda armbågarna, så han hade ömma kala fläckar där, så den skippar vi med.
Nu har vi kommit så pass långt att han har slutat med sitt galna beteende i boxen, visst kan vi ha våra diskussioner när jag mockar när han är inne, men inte som i början när han helst ville sparka ut en därifrån. Han har lugnat sig massor när vi är ute och går, han försöker inte bitas när vi lägger på täcke längre, inte heller när vi kratsar hovarna. Visst kan han ha åsikter i det fortfarande, men han lyssnar på att man ignorerar honom och slutar med tramset han håller på med. Hon glodde på många grejer i början, det gör han fortfarande, men söker trygghet hos oss och knallar med utan problem. Igår till exempel släpade vi störar (de vi använder som bommar ;) ), och idag tog vi med oss en bit av en stor presenning ut som vi tänkte han skulle få titta på. Trodde faktiskt att han skulle bli rädd för den, men vi kunde släpa med oss den, vifta med den mot honom upp på benen, ingen reaktion. Eller jo, han fick tag på den och släpade den han med ;) Som sagt, det där med att använde munnen till allt ;)
Grymma hästen!!
Nästa helg kan det hända att jag kommer att sitta upp på honom en kort stund, ömheten i ryggen är borta, han har börjat sätta muskler och verkar vara redo för det. Ska bara jobba honom från marken på lång tygel (som tömkörning, men med kortare tömmar, som långa tyglar helt enkelt) i hackamoret först under veckan. För bettlöst är det vi i huvudsak kommer att rida på, alternativt rakt bett. Det provade vi ut när veterinären var här. Efter att ha sett hur hans tänder ser ut efter många år med delade bett som han kunnat dra upp och bita fast i så ska vi inte använda oss av dem mer. De skulle göra mer skada än nytta i hans mun mot hans tänder.
Efter att ha genomgått dessa åtta veckor med blod svett och tårar så kan jag nog inte vara gladare för honom än vad jag är!! Fina Valle, vi har kommit en bra bit på vägen, men längre kommer vi att komma!!
