Valle longeras!!

Här kommer bilderna från gårdagens hopp och skutt!!

Hopp och skutt!

Idag har Valle fått hoppa lite. Med betoning på lite, för högt var det inte ;) Kanske 50-60 cm. 

Och naturligtvis utan mig på ryggen, utan med mig hängandes i andra änden på snöret med kameran i ena näven. Att göra två saker på en och samma gång börjar jag få lite snits på ;) Kan väl säga att Valle är galet snäll att longera, lyssnar på minsta lilla, så det kändes inte direkt krångligt. Och kul tyckte han att det var!! Han riktigt lyste, och ville springa meeer!! Bilderna blev faktiskt inte så tokiga, trots att jag longerade samtidigt som jag fotade. Bilderna behöver bara beskäras lite, för att hinna med att zooma gick jag bet på ;) Ska se om jag inte får till att beskära bilderna till imorgon, tills dess bjuder jag på en bild i alla fall :)

Meen... olycksfågel!!

Ja, då var det dags gör en ny skada för Minerva. Igår hade hon slagit i på insidan av frambenet, precis nedanför knät med resultatet ett litet sår och att vävnaderna har separerat från varandra. En rejäl sårficka vart det. Så det blev veterinär på det och av det blev det ett dränage, bandage, antibiotika och box eller sjukhage ett tag. Suck. Men ok, ett sår läker, håll tummarna för att det inte blir några komplikationer. Så ska väl detta gå rätt smärtfritt. Hoppas!
Ville fick en stunds motion på volten själv ikväll och det gick kanon.  Jobbade honom från marken med både lydnad, uppmärksamhet och longering. Han tyckte det var kul! Tänkte som bara den.
I morgon blir det vila igen, först har jag praktisk och sen ska vi på kalas. Attans, vill fortsätta arbeta med honom där jag slutade idag!! Men men. Så får det väl vara. Får bli på lördag istället. Nu är närmsta planen att sova. Trött som tusan!!

Grattis Sunny!!

Tänk att min lilla plutta är fem år idag!!

Stort grattis till Sunny och alla hennes syskon Mooni, Flyan, Bluebell, Great White och Firefly!!

Lite som att få en snyting...

Tappade orken i fredags kväll helt. I alla fall när det kommer till förhoppningarna att klara av utbildningen.

Vid halv nio på kvällen trillade det in ett mejl som klargjorde för oss att uppsatsen inte är godkänd än utan fler kompletteringar och tillägg ska göras. Jag börjar så smått undra vad denne examinatorn vill ha egentligen. Vår handledare är ju inte till hjälp eftersom vi inte kan få tag på henne för en träff och genomgång. Dock fick vi lite tips från examinatorn hur vi skulle kunna ändra på saker och ting, så utifrån det får vi väl slita av oss håret imorgon. Det är verkligen surt att hamnat i en sån här känsla när det är endast 7 veckor kvar, och bara praktik denna tiden. Jag ser inte ens fram emot den som börjar i morgon. Ska vara på en avdelning med inriktning mot bröstcancer, primära tumörer, cancer i sköldkörteln och tumörer  mag-tarm. För det första är jag inte en avdelningsperson, jag vill inte jobba på avdelning sen och tycker att hela 7 veckor ska bli lite jobbigt. För det andra är det att det handlar om cancer. sjukdomen som sådan går väl an, men det är så nära, känns som att det är alldeles för nära, det är så många i min närhet som vart så sjuka. Att jag kommer att möta cancerpatienter även på akuten och ambulansen är självklart, och det känner jag att jag fixar utan problem, men nu kommer det bli så otroligt intensivt, och det känns väldigt jobbigt. Det är ju vad mina 7 veckor på denna avdelningen kommer att bestå av. Men det ska gå bra. Jag är säker på min yrkesroll, och kan agera efter det. Jag ska bara bli kunnig i den. Det är det som saknas. Det och godkända resultat på c-uppsatsen och på NKSE-tentan. Sen så... akuten, vi ses snart!!

Förändring!!

Det finns en sådan stor skillnad nu på Valle som gör det så tydligt att allt börjar landa på plats.

När han som till oss så var han så spänd att till och med hans ansiktsuttryck var spänt. Hans käkar var konstant spända och blicken kunde bara koppla av korta stunder. 

Med tiden, speciellt nu den senaste veckan, har detta börjat ändra sig. Han har slappnat av.

Hela hans uppenbarelse visar att han har släppt massor nu, lämnat det bakom sig. Blicken är lugn, ansiktet har kommit till ro. Hans spända nackmuskler börjar bli mjuka och spänstiga istället för som de var innan, brädhårda och strimmiga. Han känns lycklig. Energin som omger honom säger samma sak. Jag tog en bild på honom idag efter vi vart ute och promenerat som jag skickade till mamma ikväll. Svaret jag fick från henne var "Va fin han är, ser så lugn ut. Han har hittat hem." Dom orden fick tårarna att rinna. För det är nog så. Han har kommit hem. Min fina häst, här ska du bli kvar, här ska du få må bra.

Dagens foto:

Älskade Valle!!

Höst eller??

Vilket väder!! Ösregnar och kallt är det. Och lera precis överallt!!

Tog in tre tokleriga hästar ikväll, alla tre åkte på en spolning med vattenslangen. Vad ska man göra liksom?? Tur att Valle och Minerva haft täcke på. Suck, nu vill jag ha tillbaka våren!!!

Vita ben?? Nja, inte idag inte...

Håll tummarna nu!!

Nu har vi slitit lite mer hår och fått ihop en förhoppningsvis förbättrad version av c-uppsatsen. Jag skickade in den i eftermiddag, och nu hoppas jag å att vi får svar snabbt och att det är positivt. Hoppas hoppas hoppas!! Vill inte veta av skräpet nåt mer.

Utöver det känner jag mig allmänt manglad efter dagens naprapatbesök. Till att börja med kan jag säga att naprapaten var helt grym, hon plockade fram alla de problemområden jag har utan att jag behövde påpeka dem och kunde utan vidare beskriva hur jag kände i dem medan jag stod med hakan i golvet. En plan är upplagd, dagens besök fokuserade på ryggen, och ja, det var välbehövligt och satan vad jag har ont nu, känns som att jag är körd genom en mangel med taggar... Och trots att hon inte berörde knäna med nån behandling idag så känner jag av mer i det ena än vanligt. Att det inte bara är knäna om enbart är orsaken till att de strular har jag tänkt på ett tag, och med detta så känns det faktiskt som att det ligger nåt i det. Jag ska tillbaka på måndag kväll, och då ska knäna få sig en genomgång. Med tiden ska ett riktigt träningsprogram som ska stärka just de områden jag har problem med till och målet är att bli helt bra. 

Jag kan nog faktiskt säga, att jag för första gången sedan skadan, känner ett stort hopp om att kunna bli bra från det här. För första gången känns det som att  jag har kommit till rätt ställe som ser helheten. Läkare är bra i sig, men där är det bara fokus på en enda del, i mitt fall vänster knä. Allt annat lämnas. Sjukgymnasterna jag vart hos har gett upp, de har även de riktat uppmärksamheten mot knät och bara mot de muskler runt det, men utan att allt annat fått stärkas för att kunna stödja resten som spelar in, typ ryggen, snedbelastningar och så vidare, har vi inte kommit någonvart, utan värken i knät ar bara blivit värre. Nu ser jag fram emot att få fortsätta hos naprapaten, min känsla är som sagt att detta kan bli bra. Riktigt bra. Hoppas!! 

Längtar ut i skogen nu med hästarna!!

Naprapat

Imorgon ska jag göra mitt första besök hos en naprapat, dels för knäna, men även för ryggen.

Jag har ju lyckats med att dra upp min gamla skada i knät igen, och har dessutom spätt på det hela genom att ha sabbat det andra knät lite med efter att ha åkt på knäna nerför källartrappan och  med det hela knät först rätt in i betongväggen... suck. Ibland är jag lite för klumpig för mitt eget bästa... 

Ryggen har jag ju alltid känt av efter många ofrivilliga avsittningar från hästar, och den behöver nu ses över, speciellt eftersom vi kommit igång med ridningen, då vill jag inte vara den som stör Valle med att vara stel och sned!! Så ja, nu ger vi naprapaten en chans till att se om hon kan få nån ordning på detta! I övrigt väntar jag på att det ska bli den 30: april, för då ska det bli en vända till artroteamet på Mölndals sjukhus, helt enkelt för en uppföljning av knät sen i somras, Vi får väl se vad läkaren säger där och då! Blir nog bra! Tills dess tänker jag köra på som vanligt och enligt plan, att stärka knät mer, och inte tro annat än att det kommer att bli helt bra, inte tänker jag låta det hindra mig från att göra det jag vill och jobba med det jag tänkt!! Vägrar!!

Ehm.. ja.. många turer har det vart som satt sina spår ;)

Nu måtte det ändå vara klart snart..

Ja, det kommer det att vara. Men ändå känns vägen dit lång.

Det är en sak som sätter käppar i hjulet, och det är uppsatsen. Med all skit som den inneburit under hela processen så känns det mörkt. Eftersom vår handledare inte kommer att hjälpa oss nu efter att ha fått en massa kritik så vet jag inte hur vi ska gå tillväga. Får väl göra vårt bästa, mer kan vi inte göra. Känns dock som att det kan bli utdraget.. Vi ska sitta med skiten i veckan, håll tummarna för att vi får ihop det. Gråtfärdig är jag över allt detta jävla trams, inte kommer jag blitt dugg mycket bättre sjuksköterska för att jag kan benämna olika skalor i kvantitativa artiklar. Inte ett skit. Suck. Synd att vi inte fått lära oss särskilt mycket relevanta saker under utbildningen. Mest en massa jävla trams. Sjuksköterskeutbildningen på Göteborgs Universitet suger så in i he.... bara så ni vet, om någon skulle kika in här som tror sig vilja plugga i Göteborg till sjuksköterska. Gör det inte. Bara gör det inte.