Zzzz...

Ok, att praktisera tar på krafterna. Det är mycket man ska lära sig, koncentrationen ska vara på topp konstant, och man ska samtidigt utföra ett arbete som man fortfarande lär sig. Har dessutom inte mer än en dag ledigt åt gången, med andra ord finns det inte en chans att vila upp sig överhuvudtaget. 

Detta är ett heltidsarbete. Utöver det ska det pluggas, en hel del ska läsas, uppgifter ska göras och även en tenta ska pluggas till. 

Jag är helt slut. Menar det verkligen. 

Men jag ska inte klaga. Jag trivs jättebra på min praktik, tycker det känns vemodigt att vi snart är halvvägs genom. 

Jag vill inte tillbaka tills skolan där det enbart handlar om att läsa oss att skriva uppsatser på rätt sätt. Eller nja, inte riktigt, men nästan, det känns så, för det är inte mycket uppgifter som går ut på att lära sig om själva vården tyvärr. Detta är den stora nackdelen med att utbildningen till detta yrket innebär en akademisk examen. Det är väl bra i sig, det säger jag inte emot, men jag vill kunna yrket utan och innan, i alla fall så gott det går, när jag är klar. Att lära mig skriva en uppsats, tja inte riktigt vad jag räknade med skulle vara en av huvuddelarna i utbildningen att läsa till sjuksköterska...

Aja, jag är fast besluten om att fixa detta så jag får bita ihop. Sedan tänker jag inte skriva en enda uppsats till. I alla fall inte på vääääldigt länge...

Härliga hästarna!!

Idag släppte vi ihop alla tre hästarna, och det gick bra. Descarada hade lite svårt att koppla av bara, men det var inte så farligt ändå. Men innan vi släppte ut dem så jobbade vi Descarada och Minerva en och en på volten en liten stund var, för att få bort lie överskottsenergi. Det gick super! Båda fick arbeta för hand, och Minerva som tidigare inte gått att longera släppte detta och skötte sig super! Descaradas uppgift blev mest att koppla av, och det gjorde hon över förväntan!! Hon har aldrig vart ensam på volten innan. Så härligt :)

Svennis fick ta det lugnt och hålla den av damerna som var kvar inne sällskap innan de fick gå ut allihop. 

Nytillskott i stallet!!

Idag anlände en ny kompis, en riktig snygging, vid namn Svennis :)

En urgo liten shettis, som Anna äger. Han går i vanliga fall som sällskapshäst till hennes nordiskorning Dunder, men nu är han för tillfället utlämnad på foder, och då får Svennis vara hos oss under tiden. Det ska bli hur mysigt som helst att ha honom här :) 

Han kom ikväll, fick hälsa lite på Minerva och Descarada, efter det fick han, medan vi motionerade damerna, bekanta sig med hagen i lugn och ro. Senare fick han komma in, prata lite med tjejerna igen inne i stallet, och sedan var det in i sin nya box och nattning. Han verkade nöjd med läget, och ska nog sova gott inatt!! Imorgon ska vi släppa ihop dem alla tre, tror inte att det kommer att bli några problem med det :)

Välkommen Svennis!!

Likt en nåldyna.

Idag har jag äntligen fått gjort nåt åt min onda rygg, var hos Mia och Daniel som har equiterapi.com och fick en rejäl genomgång. Akupunktur, massage och Dorn-terapi (en typ av kiropraktik, men mjukare, med egna kroppen som belastning). Jag vart, som jag känt, lite skev till höger och vänster, samt lite låsningar här och där. Men med Mias hjälp så är jag nu typ 5 cm längre, rak och så gott som ny :)

Jag kan inte nämna det nog hur duktig hon är!! Daniel är grym med, han har hos oss tagit sig an hästarna, och resultaten man får efter en behandling är fantastik!! På fredag nästa vecka är det Descarada som ska få sig en behandling.

För den som behöver hjälp, antingen med sig själv, eller häst, eller både och, så finns det inga bättre att anlita!! De är så otroligt duktiga!! Det är över tio år sedan jag tog ut Daniel till en av mina hästar nu och jag har alltid vart nöjd. Blev så glad när han börjat med behandlingar på humansidan med, och att Mia finns med i bilden nu med, jag litar till fullo på dem, och de gör ett bra jobb. För den som är nyfiken; gå in på deras hemsida, equiterapi.com Och testa, ni lär inte ångra er!! 

Blir så ledsen :(

Igår kväll ringde Jossan och undrade vad hon skulle göra, hon hade hittat två katter som inte mådde bra, allt tydde på att de inte haft ett hem på bra länge. Jag tyckte att veterinären är enda alternativet, och hon fick numret till Gustaf, och de åkte dit med dom. 

De fick stanna kvar, de var inte bra skick. De var gamla, runt 10 år och medtagna. Det verkade som att de vart ute i alla fall flera veckor. Två dagar skulle de få stanna, sedan skulle beslut tas hur det skulle gås vidare, om inte någon ägare dök upp. Om de var övergivna, dumpade eller bortsprungna är svårt att säga, men många utlysningar har gjorts detta dygnet om katterna, utan respons. 

Nu blev det tyvärr inte så att det blev två dagar, utan ikväll fick de två små kissarna somna in. De repade sig inte, de var i så dåligt skick att det inte var mycket mer att göra. 

Så fruktansvärt tråkigt :( 

Jag bestämde mig idag att efter de två dagarna, om ingen ägare dykt upp då vill säga, att de skulle få bo på våran loge tills de fått ett nytt hem. Och jag såg fram emot att de skulle komma. Men fick reda på detta ikväll.Och detta svider lite extra. Är ledsen för detta. De hade fått en chans till. Men det hade gått för långt. 

Stackars sm. Enda trösten nu 'r att de i alla fall fick somna in i värmen, i en omgivning med kärlek och omtanke, med mat i magen. Det är bättre än att de hade fått fortsätta vara ute, och plågas, hungriga och ensamma. Men ändå. Ville så gärna ge dem en chans till. :'(

Vila i frid fina missarna <3 p="">

Är det så svårt att bemöta folk på ett trevligt sätt??

Detta är något jag funderat på väldigt länge nu. 

Varför kan man inte ha ett trevligt bemötande till andra, oavsett om man känner dem eller inte?? Dessa funderingar har dykt upp för längesedan, och ju mer jag ser hur folk blir bemötta desto mer konfunderad och irriterad blir jag. 

Jag började faktiskt reflektera över detta mer när jag började åka buss regelbundet förra året till skolan. Nu tänker jag på det allt som oftast. 

För mig är det självklart att säga hej med ett leende till chauffören när jag kliver på bussen. och även i andra lägen, som till exempel i affären, oavsett om jag egentligen är trött, grinig eller liknande. För mig är det en människa som sitter där framför mig, och de förtjänar att bli bemötta så som jag själv vill bli bemött (visst kan även jag bli irriterad och sura till mot människan framför mig, men för det krävs det att det finns en anledning till det först, men utgår alltid med att vara trevligt). 

Men det är inte många som verkar tycka samma sak, absolut inte alla, men väldigt många. Kanske en av tjugo kan tänka sig att säga någonting i alla fall.

De som valt ett serviceyrke har inte valt bort känslorna. Att dagligen bli ignorerad, få sura blickar eller tråkigt bemötande måste tära hårt i längden. En kassörska kan inte rå för att kunden innan tar lång tid på sig. De kan inte hjälpa att det inte finns personal tillräckligt för att öppna en kassa till. Att i ett sånt läge få hårda, arga ord kastade i ansiktet hjälper inte. En busschaufför som alltid får buttra blickar, eller inte ens det, man går bara förbi, för att man är sur för att man ska till skola eller jobb, är det så trevligt? Denna gör bara sitt jobb, servar den som vill ta sig från punkt A till B. De kan inte hjälpa att bussbolagen egentligen är urkasst, det är inte dem som sätter tidtabellerna, sköter inte reseplanerare på nätet och så vidare. 

Förtjänar ingen av dem som jobbar med dessa och liknade yrken ett bemötande som gör deras dag lite trevligare?? 

Jag förstår att exempelvis busschaufförer ser sura och griniga ut, för det är ett trist bemötandet de får dagarna i ända. Att jag tar upp just dem mest är för att det är de som det syns tydligast på tycker jag. Det är så många som bara blippar sitt kort, utan att ens ge en blick åt människan som sitter bakom ratten, och bara går vidare och sätter sig. Är det så svårt att säga ett hej? 

Eftersom jag är som jag är så gör jag det varje gång jag kliver på bussen. Ett hej med ett leende. Och det är många chaufförer som lyser upp och glatt hejar tillbaka. När jag kliver av gör jag det oftast framtill, och säger då hejdå. Så gott som alltid blir blir det samma reaktion som när jag går på bussen, och dessutom brukar det komma ett " ha en trevlig dag". Vilket gör mig glad! 

Nu när jag pendlar från Landvetter så är det ofta man träffar på samma chaufförer, och dessa verkar numera känna igen en när man går på och hejar numera glatt på mig innan jag själv hinner heja. Vilket jag tycker är trevligt. Jag är inte förtjust i att åka buss, men att bli bemött så gör det hela bättre. 

Vad vill jag säga med detta??

Jo, att man kan ägna en tanke åt att det är en person som sitter där framför sig, att även denne har känslor och kan kunna behöva ett enkelt hej och ett leende. 

DET KOSTAR INTE NÅGOT ATT GE ETT LEENDE OCH SÄGA ETT HEJ!!!

Det kan glädja någon mer än vad du tror. Tänk på det. 

Det går i kors...

Jajemen, jag är så trött att jag inte vet riktigt vad. 

Vart ju ledig idag, och synd då att ta det lugnt, började med att jag och Gunilla åkte till Borås på tömkörningsclinic. Så roligt!! Grym clinic med Anders Eriksson. Mycket har jag hört innan, och sett, har vart på kurs innan för honom när jag jobbade på ridskolan. Väldigt mycket som är vettigt, typ allt, han är väldigt duktig, och jag delar hans syn på hästar och hästhantering. Även om jag vart med innan så skadar inte en repetition. Efter detta åkte jag med Gunilla till hennes som och hälsade på hans katter, supersöta!!

Hem sedan, fixade lite snabbt för att därefter däcka på soffan en kvart. 

Längre än så hann jag inte med för Christians syster med familj kom på middag. Det blev en trevlig kväll, lite tacos och snack. Och nu borde jag gå och lägga mig. Men har gått över i övertrötthetsstadiet, och kan inte komma till ro. Så får väl sitta här en lite stund och bara varva ner. 

Imorgon är det bara att ta nya tag. Har inte mer än en dag ledigt åt gången på bra länge. Jag kan lova att det känns. Men så länge jag har praktik så ska jag kämpa på, så får jag väl smälla i backen när jag ska tillbaka till skola. Låter väl inte optimalt, men att missa lite föreläsningar som jag kan läsa in hemma funkar ändå. Men praktiken vill jag bara inte missa. Så det så. 

On my way home

Nu har jag gjort första kvällspasset på praktiken, det har gått fint och jag har haft kul!!
Kan bara konstatera att jag trivs som fisken i vattnet!!
Får börja ta lite mer eget ansvar och får själv börja utföra lite olika saker på egen hand hos patienterna, som exempelvis ge medicin, ge subcutana injektioner.  Känns toppen!!
Nästa dag blir på söndag, ett kvällspass igen. Det är så att jag längtar!! Ett bra kvitto på att man trivs :)

Ledig dag

Undrar lite vart den tog vägen bara. Känns inte som jag vart ledig idag, jag är tröttare nu än vad jag var igår kväll. Och jag har ändå tagit det lugnt. 

Aja, börjar inte förrän 14.00 imorgon, så hoppas på att få vilat upp mig lite tills dess. 

Hade en träning ikväll, en urgullig tjej som lånade Minerva :) Det gick toppen!! Samtidigt red Ebba Descarada, och det gick kanonbra!! Hon verkade trivas med Ebba, och tvärtom. De skuttade över ett 40 centimeters hinder, det gillade Descarada!! Lite bus fick hon in med, en hopp-skutt-på-bakdelen-sparka-bakut-bus-och-upp-på bakdelen-igen. Det löste Ebba hur bra som helst, Och efter det skötte hon sig fint. 

Det är så kul med hästarna!! 

Nä, nu ska jag ladda om inför i morgon. Ha det fint!!

Bästa ridturen på väldigt, väldigt länge!!

Det är på två händer jag kan räkna de gånger jag ridit ut och allt bara gått sådär bra de senaste åren, allt känts avslappnat och det bara flutit på. 

Visst, innan Minerva blev skadad så hade vi flera fina uteritter, men det var oftast att det fanns något som inte kändes lugnt, den andra hästen (Kola) var ofta inte till ro. Med min gamle Jason var uteritter inte något nöje överhuvud taget, för att inte åka i backen när han hela tiden skyggade för saker, eller drog i galoppen, så satt man tillslut hela tiden på helspänn, vilket i slutändan blev en ond cirkel. Detta medförde att det tog lång tid att koppla av på Minervas rygg. Det är också en anledning till att turerna med henne som vart sådär perfekta dröjde. 

Nu efter att vi att igång hästarna har vi haft lite problem, mycket "vi-vill-vända-och-g- hem-och-ni-har-inget-att-säga-till-om", Descarada har fjantat runt, kastat sig ut i vägen och så vidare. 

Men idag. 

Nu kom den. Den där perfekta ridturen. Vi hade bestämt innan vi red vilken runda vi skulle ta, inte särskilt lång och bara skritt. Klättring stod ju på schemat, och tanken var muskelarbete.

Så blev det. Och rundan gick så bra,  inget fjantande, inget vinglande, inget stökande, inget störande runt om (ok, ett par älgloppor störde väl idag en del, men vi blev av med dom rätt snabbt), och båda hästarna bara var nöjda och traskade på, lika glada som vi. Minerva var avslappnad, jobbade på som bara den, och såg verkligen fin ut! Gunilla lät henne gå i lite skänkelvikning och samlade henne även korta stunder mer än vad som är gjort nu på länge. Descarada gick på som bara den, var helt övertalbar i början på turen när hon hade en tanke på att gå en annan väg än vi tänkt, gick stabilt framåt utan att vingla, sökte sig i form, fixade lite skänkelvikningar, vilket är underbart, för de har inte suttit innan, bara några enstaka steg, men nu gick och i skänkelvikning från ena sidan till andra på vägen!! Hon valde att följa mina tankar om vilken väg vi skulle ta, och allt bara gick hur bra som helst!! 

För första gången på länge kändes det helt tryggt att rida ut, och så otroligt roligt!!

Har vi dom bästa hästarna eller har vi?? ;) Helt underbara är dom!!