Älskar min praktik!!

Det är det här jag vill jobba med. Jag bara älskar det!!

Jag ska bli ambulanssjuksköterska. Inget tvivel om saken.

Fick börja ta lite mer ansvar idag, sitta med patienten bak i bilen och sköta kontroller och så, under uppsikt naturligtvis och med bra stöttning, och med en "lätt" patient, och det kändes ovant men kanon. Det är ju så mycket apparatur som man ska kunna, och den är så olik den vi har på sjukhuset. Och all denna EKG som ska tolkas... men jag hade bra hjälp med det idag och fattade nog en del på det. Tror jag ;)

Imorgon väntar en dag till innan det blir lite ledigt, och även om jag kan tänka mig att vara på stationen hela tiden ska det bli skönt att ha lite tid att fundera, reflektera och få allt att sjunka in. Sen är det bara tre dagar kvar, det är synd, men som sagt, jag ska ta mig dit igen!!

Ja, vilken jul...

Helt utan att julkänslan hunnit infinna sig så har den redan passerat. 

Julen, den där högtiden som jag båda älskar och avskyr.

Jag älskar allt det där som innebär mys, ett ombonat hus med stillsam musik, god mat och ro, men avskyr att det ska vara så uppstolpat och kravfyllt.

För det är vad jag känner om julen, då menar jag mest julafton, det är att det är så stora krav på denna dagen. Det ska åkas hit och dit, klappar ska öppnas och man ska äta så man nästan kräks. 

För mig är julen dopp i grytan på förmiddagen följt av en lugn kväll, allra helst på hemmaplan, med lite smågott att äta som hör ett julbord till. Det räcker för mig. Speciellt i år efter allt som hänt.

Gårdagens spetsades dessutom av att en liten hönapöna fick somna in. Mellan julfirandet fick vi ta beslutet. En koll hemma innan det var dags att åka vidare. 

Fruktansvärt att hitta våran fina Edit alldeles hängig och helt genomblöt av sitt eget dregel, ett kraftigt stopp i krävan, och trots försök att lösa det var det dömt att misslyckas, stoppet satt för långt in i systemet... Hon gjorde några små försök till att dricka men vattnet rann ut lika fort genom både näbb och näsa, och då visste jag att det inte var mer att göra. Hennes kam bar dessutom mörkt blå, och har det blivit så är det inte långt kvar. Så tyvärr fick våran fina gamla dam somna för alltid :(

Tur att vi åkte hem och kollade till innan vi åkte vidare. Fina Edit, vila i frid gumman :'(

Edit var en av de gamla hönorna som kom samtidigt som Lina som fick vandra vidare för ett tag sedan. Vi har märkt att hon blivit tröttare det senaste plus att hon hade större förhårdnader under buken, vilket gjorde att vi trott ett tag att hon inte skulle hänga med så länge till. Vi sa att så långe hon var glad, åt med glädje och drack utan problem, och inte verkade ha ont eller besvär av det man nästan skulle kunna sett som tumörer, då skulle hon få vara kvar. Och det blev tills igår. Av alla dagar... Men det är ju egentligen bara en precis vanlig dag, så som alla andra, men ändå. Nu har vi bara Berta kvar av våra gamla damer. Hon känns frisk och kry, hon lägger inga ägg, men det gör inte någonting, bara hon mår bra, ja så länge hon gör det får hon gå här och vara en lycklig höna. 

Jag hoppas och tror att Edit vart en glad liten höna fram till slutet. Hon vann friheten här. Och det var hon värd. Fina fina Edit, sov gott.

Hon var aldrig lätt att fånga på bild, våran Edit, men här är hon, längst fram, min fina tös.

Vi önskar eder alla...

... en fröjdefull jul.

God Jul 

från oss önskar vi er!!

Ta det lugnt och var rädda om varandra.

Gröna kläder, gula bilar och blåa ljus

Det är det jag gillar, och jag vet att jag vill arbeta på ambulansen när jag är klar. 

Men tyvärr räckte inte dagen för att skingra alla tankar som snurrar i huvudet efter Descarada, hur jag än vände och vred på mig så kändes det bara som att jag var i vägen och inte tillförde något. 

Nu kan man ju inte påstå att vi hade mycket att göra, fyra körningar totalt och väldigt lugna sådana, så det var inte mycket för någon att göra, fick tagit två blodsocker, det var allt. Men det var ju inte så mycket mer, så, tja  vad kan jag begära... Som sagt, det som var jobbigast var att huvudet inte kan sluta tänka, utan tårarna har vart nära konstant. Med det så blir det inget bra jobb gjort. Och med det blir jag arg på mig själv, och ja, då har vi våran onda cirkel. 

Nä, vi får verkligen hoppas på bättring till nästa pass, och det är dags för nya tag på lördag. Dels hoppas jag att min skalle och tankeverksamhet jobbet med mig och inte emot, och så hoppas jag på lite mer att göra som tvingar hjärnan att fokusera och arbeta.

Det jag kan säga mer om dagen var att det var ett himla trevligt ställe med helst underbara människor, det känns som jag trivs i alla fall. Nu ska bara hjärncellerna sluta slåss, sen ska jag nog vara på banan.

En tung tid

Fy vad mörkt allt känns. 

Orken är väck och jag vill bara gräva ner mig. Idag var det svårare än igår.

Jag tänkte att jag skulle dela med mig av Descaradas historia, men jag orkar inte riktigt än, det är för nära inpå. Men snart. Det är en del av min bearbetning av det hela. 

Det är tomt i stallet med bara två hästar, Minerva är nedstämd och Svennis gör allt han kan för att muntra upp. Det känns att energinivån har sänkts betydligt nu, både på gott och ont. 

Hur som helst, livet går vidare, vare sig man vill eller inte, just nu vill jag inte, men där har man liksom inget val. Nu försöker jag ladda för det jag sett fram emot mest under hela min utbildning, imorgon börjar jag ju min praktik på ambulansen. Det ska bli nåt av det roligaste, men under omständigheterna så känns inte ens det särskilt lockande. 

Det jag vet är att jag behöver något annat att tänka på, så morgondagen är trots allt mer än välkommen. Det låter fel att säga det (vill ju inte egentligen att det ska hända andra tråkigheter), men hoppas mycket händer så mina tankar kommer vara fullt upptagna, behöver nog det just nu. Vi får väl se. Hoppas i alla fall på att jag kommer att tycka det är grymt roligt imorgon.

Nu ska jag gå och lägga mig och försöka sova, nervositeten inför imorgon blandat med sorgen efter Descarada gör det rörigt i knoppen... Så god natt alla.

Allt är över nu... :(

Det som inte får hända har hänt. 

Min älskade fina Descarada har lämnat oss. 

Efter allt som varit kan man väl se det som en liten lättnad, men det var nåt av det värsta jag vart tvungen att vara med om. Det är detta som allt det senaste handlat om, det som jag inte velat sätta ord på, men som var ofrånkomligt.

Allt som hänt orkar jag inte dra nu, men kan säga att det som var det som gjorde att vi var tvungna att ta ett beslut var cancer. Den började ta över hennes kropp. 

Och idag, så fick hon somna in, jag var med henne till det sista, Gunilla var med jämte och Gustaf hjälpte henne över.

Sov gott min fina, älskade vän, du kommer att vara otroligt saknad, men du kommer leva vidare i våra hjärtan. 

Älskade Descarada

Mitt i allt...

Jodå, mitt i alla skit kom det faktiskt en liten ljusglimt.

Hönsen var ju dåliga under hösten, kommer inte ihåg om jag berättat om det, men de var riktigt risiga, det var i samband med att Lina fick somna in. Det gick så långt att jag fick skicka in två av dem till obduktion på SVA (statens veterinärmedicinska anstalt) för utredning. Och det har tagit tid.

Men ikväll kom svaret, de har ingen smitta av något slag!! Det enda som de kunde hitta var gamla dammpartiklar och andra främmande partiklar som satt sig, vilket i sin tur gjort dem nedsatta och en bakterieinfektion fått fäste. Den ser dom inget av mer, utan bara resterna av vad partiklarna orsakat.

Med andra ord, de kan ses som friska!!!

Helt underbart!!! Så glad för mina hönor som mår bra nu!! De verkar friska därute i sitt hus.

Alltid nåt i allt grått som är just nu. På lördag eftermiddag vet vi mer om vad som ska hända andra lägret...

Alltså... nej

Man skulle ju kunna tro att om allt skiter sig inom ett område så kanske det skulle gå bra inom ett annat... Nehedå. 

Efter stallmorgonen så gav jag sjutton i allt annat och tänkte att nu ska jag fixa inför julen, alltså det ätbara. Jomevisstasså...

Ok, började med köttbullarna som faktiskt blev ganska bra, konsistensen vart väl sådär, men de smakade gott. Fortsatte med julgodis, och tänkte slå på stort och göra flera sorter! Och hur bra gick det? En sort som som går att äta... suck. Och så fick jag för mig att jag ville äta potatismos... Jodå, man kan väldigt lätt bränna potatis. För man kan faktiskt glömma hälla i vattnet i kastrullen. Faktiskt. Det luktar skumt kan jag lova då. Och inte fattar man varför. Det gör man först när man går förbi spisen och det låter konstigt. Suck... 

Känns som att det är dags att dra täcket över huvudet och be nån väcka mig i januari 2016. Känns lagom. Pausa ett år. Ja, rätt tilltalande... suck...

När frustrationen bara byggs på och byggs på...

Att gå i ovisshet är, beroende på vad det är, fruktansvärt.

Det kramar liksom all energi ur en, åtminstone när det kommer till något som inte är bra. Är det nåt bra kan man ju i alla fall leva på att det ska bli nåt kul av det, men just nu vet vi inte om det finns något ljust i vad som kommer att komma. Alls. Förhoppningsvis vet vi i veckan. Håll tummarna på det. Och håll tu,,arma för att det inte är så illa vi befarar. För nu känner jag mig totalt dränerad på allt vad ork heter. Det är bara fasaden som håller god min nu. Det innanför är ras. Måste få veta. Oavsett om det är ett obekvämt besked eller inte. 

Jag har glömt

Jag har verkligen glömt hur det är att rida!! Alltså rida på riktigt. Inte bara grundjobba med att skritta och kanske trava lite.

Missförstå mig rätt nu, jag gillar den typen av ridning med, men att inte ha kommit längre än att kanske kunna trava om dagsformen erbjuder efter 2.5 år, det börjar kännas galet och frustrerande. 

Och med detta har jag till och med glömt känslan av hur det är att rida, i alla gångarter i samling, med power och på en häst som tycker det är kul och bara väntar på nästa signal. 

Och nu, nu längtar jag efter just det. Descarada är en häst som jag bara älskar av hela mitt hjärta, men just nu vill jag bara komma upp på en häst som jag kan känna mig trygg och säker på, inte behöva vara beredd på alla utbrott som kommer, och som kan lite mer. Bara en sån enkel sak som att trava. Och fatta galopp. Jag längtar efter de mest grundläggande sakerna, sånt som jag inte kan göra på Descarada. Vad det gäller ridning på henne har vi lagt ner det helt just nu, och om det någonsin kommer att komma på frågan att göra det igen, det är en bra fråga. Vi får se...

Men som sagt, nu vill jag rida på riktigt. För jag kan knappt komma ihåg känslan av att göra det...

Och bara för det bombar jag inlägget med gamla ridbilder. Mest för min egen skull...