När man blir sådär varm i hjärtat!!

Det händer grejer hela tiden. 

För varje dag som går byggs förtroendet sakta men säkert upp mellan oss. Nu börjar Valle bli den hästen som vi trodde att vi hade köpt, och det ska jag säga är en underbar känsla!!

Dagens vart nog ett ganska stort genombrott. Något som jag tar som en visad tillit och glädje i att få göra något tillsammans med oss.

I förmiddags när jag kom och vi skulle ta in Valle och Minerva från hagen för pyssel och promenad stod de och åt i sina höhögar som låg längst bort i  hagen (vi lägger ut många, mycket för att de ska få vandra lite, speciellt nu när det är snötäckt!).

När vi kom över krönet och han såg oss räckte det att ropa en gång på honom, då slutar han äta och kommer med spetsade öron travandes rakt fram till mig!! Han såg så glad ut och jag blev sådär galet rörd som bara jag kan bli så en liten tår letade sig fram i ögonvrån!! Han verkade väldigt nöjd med allt, gosade och hade stenkoll hela tiden på vad jag gjorde. 

Dock blev det lite långtråkigt i stallgången tyckte han (japp, stora vårfällningen är igång, och dessutom på skimmel, det tar lite tid att borsta igenom ordentligt då ;) Sen ger ju jag han lite massage med, det tar ju lite tid i sig..), men annars så var han så nöjd. Äntligen!! 

Promenaden gick kanon, han blev lite skraj för ett sånt där randigt plastband som var utsatt för markering som fladdrade, men han fick gå och titta på det ordentligt, Minerva gick med och kollade hon med och han tyckte uppenbarligen inte att det var så farligt tillslut för han fick tag på det och bet av det... oups.. Aja, bara till att städa efter hästen, sen hemgång igen ;)

Med detta känns det som att ett stort steg till är taget, och att detta inte kan bli annat än bra till slut!! 

Fina älskade hästen!!

Bra start på helgen :)

I morse tog vi en promenad med hästarna igen, en liten tur upp i skogen här. 

Valle har börjat lätta på humöret mer nu, och läget känns inte längre som att det är jobbigt att komma till stallet. Visst, han har fortfarande sina stunder i boxen när han ser ut som att han ska äta upp oss, men inte alls som bara för en vecka sedan. Han har börjat visa att han uppskattar all typ av beröring och vad vi hittar på runt om honom, till och med täckena har börjat bli lite accepterade. Vi kämpar på med hans onda rygg och bakdel, hjälper honom med lätt massage och han får stå med Back on Tracktäcket och det verkar han uppskatta. Så ja, alla de utfall han gjort mot oss har börjat avta, och han börjar visa sig som den häst vi trodde vi skulle få hem. DET är väldigt skönt!!

Han är smart och fattar saker snabbt, han gillar att få små uppgifter att lösa, och visar nu att han nog kanske ändå trivs här. Det jag tror är att han har blivit jätteosäker när han kom till oss, nya männsikor och ett nytt stall samtidigt som han känner smärta i ryggen och bakdelen, hästar som reagerat med ett sånt här beteende när det vart smärta inblandat har jag tyvärr träffat på förr, speciellt då jag var runt och masserade hästar. 

Han blev skodd i onsdags och det gick kanon, med lite mer ömhet i kroppen dagen efter det och lite mer butter inställning till allt blev det då med, vilket ger oss ändå en rätt stark ledtråd om att det är ajaj det handlar om och inte nån beteendestörning eller vantrivsel. Att han reagerade efter skoningen är ju inte så konstigt, de ganska långa fötterna blev ju väl verkade nu och då ändras ju lite i kroppen för honom. Dessutom helt ny hovslagare för honom, så ja, inte konstigt. Nu gjorde Karolina inga större förändringar, utan kommer successivt forma hovarna som hon vill ha dom. Men lite förändring blir det ju trots allt ändå. Det är ju som för oss när vi tar på oss en ny typ av sko, det känns ju i kroppen. Hästarna kan ju dessutom inte sätta sig ner och ta av skorna för att slappa, så det är klart att det känns i kroppen. Nu idag så hade han mjuknat lite i sättet igen, och hans ömhet var något bättre igen. Skönt också att det sitter skor på med fyra broddhål i varje sko med broddar i och snösulor. Känns så mycket bättre med tanke på snön och halkan.

Hur som helst, så länge vi inte kommit till rätta med ajajet så blir det motion vid hand, och det gillar han. Idag var vi ute med alla tre hästarna, Anna kom och gick med med Svennis. Det gillade Valle! Det märks att alla tre hästarna har kommit varandra nära och tycker om varandra. Promenaden var inte så lång, men perfekt, vi gick i lite backar, en lagom väg att starta upp med för allt tre hästarna. Det var en riktigt trevlig promenad, bara solen som fattades, den behagade att inte dyka upp förrän i eftermiddag. Men man kan inte få allt!!

Anna tog lite kort :)

Och så har nog dagens sötaste, Ayla och Svennis :)

Åh, nu blir vi fler!!

Äntligen börjar äggen kläckas ute hos våra ruvande hönor, i alla fall hos den ena av dem, Elsa än så länge! Tre småttingar har kikat fram, det ligger ytterligare två ägg under henne, hoppas det blir små av dem med!! Agnes och Saga ruvar ihop och har tillsammans 5 ägg de med, men där har inget hänt än, trots att alla ägg borde vara kläck på idag. Men alla vill väl inte titta ut på samma gång, så vi håller tummarna på att det kommer ut några hos dem med snart!! 

Toksöta är de i alla fall!!

Välkomna till världen fina små!!

Nu har jag nyheter minsann!!

Tänka sig, ibland går det som man vill...

Jag har inte vågat ha några förhoppningar, inte vågat tänka att det ska gå vägen, inte vågat tro...

När det är något man vill riktigt mycket vågar man inte hoppas för risken är så stor att bli besviken...

Men denna gången gick det vägen!!

Jag har fått jobb!!!

Jag fick det!! Jobbet på Östra Sjukhusets Akutmottagning :D

Jag är sådär galet glad samtidigt som jag blev galet nervös i samma sekund jag sa ja till frågan om jag ville ha jobbet tidigare idag när chefen ringde. Men vad fasen, alla är vi nya i början, även på en akut, och jag kommer inte stå ensam. Och jag kommer lära mig. Det enda som egentligen känns jobbigt med det här är att jag var tvungen att tacka nej till den andra avdelningen jag var på intervju hos förra veckan. För det kändes kanon där med, och jag tyckte så mycket om både chefen där och de som jobbade! Fasen att man inte kan vara mer än en människa... Jag gillade stället och kände att jag skulle kunna trivas så bra där med. Men det går bara vara på ett ställe...

Men hur som helst, detta är akuten, jag VILL jobba med akutsjukvård antingen på akuten eller på ambulansen, och detta känns som det perfekta startskottet!!! Jag trivdes så bra i Mölndal förra sommaren, och känner helt hundra att jag vill detta. Jag vill hjälpa i det akuta läget, det är detta jag har valt att utbilda mig till sjuksköterska för. Det akuta. Jag vet med mig att det är med detta jag vill jobba. Jag kommer att vilja arbeta på ambulansen i framtiden, men först ska jag landa här. Bli riktigt bra på detta. Vem vet, det kanske är så att jag hamnat där jag kommer att stanna? Tiden får utvisa detta. Som det är nu så är jag bara glad. GLAD :D

Nöjda hästar!!

Idag passade vi på att gå på våran första promenad med Valle och Minerva, Med tanke på att vi misstänker smärta så blir det inte ridning än på bra länge, inte innan vi vet helt säkert. Sen är det ju så att vi fortfarande lär känna varandra, och det har hela tiden vart planen att vi skulle börja med promenader. 

Vi gick inte så långt, men ut kom vi i alla fall! Första biten var Valle bösig och på, drog i grimskaftet och ville väl mest välja väg själv. Men efter en stund började han koppla grejen och han började följa mina steg istället för att bara lyssna på signaler genom grimskaftet. Han till och med började lystra till och svara på hur jag valde att andas, och han gick ner i varv, sänkte huvudet och kopplade av! Det ni! Han verkade fortsätta leta efter små små signaler, att prata med stora bokstäver till den här hästen gör honom bara avtrubbad och osäker, att viska funkar bättre än vad jag någonsin kunde ana!! Det enda han inte riktigt kunde koppla bort var sånt han var tvungen att spana på och blåsa upp sig för. Typ som på en liten grävmaskin hos grannen. Hujedamej... Men han gjorde inget mer än att blåsa och stirra, skönt det! Att ha Minerva jämte i ett sånt läge är guld, för hon gillar ju dessa konstiga apparater som rör sig ute och smyger omkring i krokarna, och hennes lugn smittar ju av sig!

De var i alla fall väldigt nöjda med vår promenad och fick fortsätta mysa i solen ute i hagen resten av dagen! Sen att solen försvann, tja, det kan man ju inte göra så mycket åt, det blev ju liksom kvällen ;)

Imorgon blir det skoning som sagt, det är dags att snygga till fötterna, de är lite väl långa nu!

Vår eller vad??

Jamen det är väl som vanligt, vädergudarna ger oss en falsk förhoppning om att våren är här ;) Faktum är att det bara är 9:e februari, och nej, våren kan omöjligen vara här än. Men med plusgrader och sol, ja, då vill man så gärna tro det ändå ;) 

Jag var på en anställningsintervju i morse på Östra sjukhusets akut, och ska få under veckan reda på om de tycker att det känns rätt! Hoppas hoppas!! Jag kände när jag var där att det kändes helt rätt, och jag vill verkligen jobba där. Men ok, om det inte blir så så tackar jag ja till den andra avdelningen jag var hos för en vecka sedan, där kändes det också väldigt bra. Så det ska nog bli bra. Men hoppas på akuten trots allt :)

Valle kämpar vi på med, och med ett extremt konsekvent hanterande så har han mjuknat något. Vi går inte på honom överhuvudtaget, utan står bestämt kvar när han går på och ska hugga. Det enda vi gör att att lägga en hand stilla på honom och lätt fösa honom bort från oss, som en mild markering att det var fel, ska han närma oss så ska han göra det vänligt. När han gör det så blir det en massa gos. Det verkar ha gått upp ett litet ljus för honom att han kan lita på oss, och att vi inte vill honom något som helt ont. Nu hoppas vi på fortsatt framgång med detta konceptet, och håller tummarna på att den ömheten han visar i rygg och bakdel släpper. Han ska kollas för detta, vi ska bara få till tiden för det, men det blir snart. Han ska skos på onsdag, och så ska även tandläkare ordnas, och så ska han ses över av kiropraktor. Vi ska ha reda på vad som inte är bra! Fina killen, vi ska fixa detta!!

Hehe, sväva kan han i alla fall ;)

Ihopsläpp

Idag kände vi att det var dags att släppa ihop hästarna, det kändes inte snällt att Valle (ok, vi kallar Papi för Valle nu, han liksom bara var en Valle, och ska han få en nystart så blir det så med smeknamnet med ;) Han lyssnar dessutom bra till det, så, ja, det får bli så :) ) skulle gå själv. 

Allt gick bra, det blev lite busande, men allt gick ändå lugnt till, och alla verkar väldigt nöjda!

Det blev inte som tänkt...

Varför kan inte nåt bara gå som vi tänkt oss någon gång?

Vi tänkte och trodde att vi hittat hästen som var för oss.

Vi är inte säkra på det längre.

Han har visat en väldigt aggressiv sida, där han flyger på oss med strukna öron och tänder i högsta hugg. Han sparkar och stegrar i boxen. Fick tag på en gammal fodervärd som hade honom under ett år och hon berättade att han hade vart likadan där. Jaha, då har vi alltså en häst med historia med aggressivitet... Nu då? Vi känner att detta funkar inte, och har pratat med gamla ägarna. Vi ville att de skulle ta tillbaka honom, då han uppenbarligen hade det bättre där. Men de vill inte det. Så ja, vad gör vi nu?

Nu är det så att vår inställning till djur är att de ska ha det bra hos oss och må väl. Han mår inte bra nu. Därav hade det känts bättre att komma tillbaka dit han är van.

Men nu gick inte detta. Så vad? 

Vi vill inte låta honom bli nån som får vandra från ställe till ställe och tappa bort tryggheten totalt. Det skulle han definitivt inte må bra av. Och efter att ha pratat med både Gustaf och några mer så känner vi samma sak, han ska inte vidare, inte om han sedan innan haft dessa beteenden. Det är inte rätt mot honom, det är inte rätt mot de som tar honom. Och läget är ohållbart, han blir farlig när den sidan kommer fram.

Men som jag sagt förr, mina djur är mitt allt, och även om han bara vart hos oss i knappa två veckor så är jag fäst vid honom. 

Och jag skulle inte kunna göra något annat än att ge honom chansen till att bättra sig. Vi får helt enkelt lura ut vad det är som gör honom så arg, dessvärre så tror vi på att han känner smärta. För när vi funderat så eskalerade detta när smärtstillandet gått ur kroppen som han fick för som han fick för sitt bakben. Det och att han reagerar starkt i sin rygg när vi känner igenom honom. Och detta trots att han inte gjort annat än att ha gått i hagen här hos oss. Så ja, detta ska utredas. Han måste få hjälp för detta, för ska han må bra här måste alla bitar falla på plats. Så får vi se om det är smärta som är problemet. Vi vill inget annat än att han ska må bra. 

Han ska självklart få en ärlig chans, vi ska arbeta med honom utifrån hans nivå och hoppas på att det blir bättre. Det får bli såhär, då han inte kunde få komma åter dit han kände till och trivdes bättre. Han ska bli bättre. Det är det vi hopps på. så inställningen får vara att han är hästen för oss, men med en hel del arbete innan vi är där. Det kan nog bli bra, om vi bara hittar grundorsaken och kan hjälpa honom med det. När vi hittat den så har en bättre bild att utgå från. Så får det bli.

Fina häst, detta ska bli bra, jag hoppas och vill att du ska må bra och att du kommer till att trivas hos oss, med oss. Vi vill det bästa för dig, och vi ska kämpa, det lovar jag.

En sån längtan...

Nu är jag trött på vintern, den har varat länge nog nu, nu längtar jag efter ljus, sol, ljumna kvällar, sommarregn, bad, gröna ängar, åskoväder, blommor, ja allt som har med vår och sommar att göra. Blev inte bättre av att jag tittade på bilder från denna tid...

Klicka på blixtbilderna så ser de betydligt bättre ut än i detta lilla formatet.

Imponerad!

Ibland blir man sådär förvånad att man liksom tappar hakan lite.

Papi går ju fortfarande själv, mycket för att vi är försiktiga med hans bakben, smärtstillandet sitter ju fortfarande i kroppen, och vi vill inte riskera att han tar ut sig utan att känna att det borde ta emot. Nu är han ju väldigt lugn i hagen (förutom när en snöslunga kommer fram, då rivs det staket, så farlig är den! Men den blev han tränad med igår, så bättre nu förhoppningsvis!), men det finns lägen då man är helt säker på att något ska hända, typ som idag, när en häst gick förbi på vägen precis utanför hagen Eller när en cyklist kommer susandes i hög hastighet nerför backen i snön jämte hagen. Men nä, inte en endaste reaktion!! Han ägnade dessa utomstående knappt en blick, vilket jag ändå tycker är förvånande, det är trots allt två ganska triggande grejer... Men jag är kanonglad för att det inte böev några reaktioner på detta! Det känns bra, dels att man nu vet att cyklister, dessutom i hög hastighet och i snö, samt andra främmande hästar inte stressar honom.

Vi håller ju fortfarande på att lära känna varandra, och kommunikationen mellan oss blir lite bättre för varje dag som går. Det är så skönt! Vi kommer nog bli bra polare :)