När man minst anar...

Jaja, lite bakslag kan alla få, men ibland kan bakslaget bli av en lite större kaliber än vad man tror...

Att träna är inte alltid till godo... Om man inte lyssnar på kroppen kan den slå bakut, och det kan den göra på väldigt ett obehagligt sätt.

I våras hade jag en kraftig infektion i luftvägarna, typ ända uppifrån och ner, och den höll i sig i 6-7 veckor. Sen efter behandlingar tänkte jag att jag var ok, och körde igång med träning. Problemet var bara att jag inte kom upp i samma kondition igen som innan infektionen. Vilket gjorde mig frustrerad, så körde på ännu hårdare med både konditionspass och styrketräningspass. Men inget större resultat. Kunde vissa veckor tycka att det gått riktigt bra, för att veckan efter inte orka något, knappt ta sig runt i lugnt tempo på rundan jag annars springer.

Men men, bara att köra på, någon gång lossnar det, eller?

Eller så går det inte alls bra. För ett par veckor sedan kände jag av att pulsen ökade väldigt mycket bara efter 500 meters promenad, så fick tagga ner och gå jättelugnt och fick korta ner rundan till hälften. Blev sjukt trött och orkade helt enkelt inte. Men la ingen vikt vid det, vilade på dagen och åkte och jobbade natt senare, mådde ok då. 

Men under kommande vecka vart jag trött, så pass att jag inte tränade alls. Jobbade på som vanligt, kände inte nåt konstigt då, men trött.

Så på fredagen åkte jag till jobbet på kvällen, fick reda på att bilen var ställd till 21.30 då det var omändringar med kollegor, så var själv en stund. Så tänkte att jag går och lägger mig, tröttheten satt ju i, och det vart ju dags att jobba fredagsnatt så...

Efter en kvart kanske, slumrat till lite vaknar jag av att pulsen rusar. Bara sådär. Och den rusar på bra. Låg kvar och väntade på att det skulle gå över. men nej. Så gick ner till bilen, tänkte mest kolla hur fort det gick, så kopplade på puls-pox mätaren och det landade på 154... och sakta stigande... Jaha? Varför då da?

Kan upplysa att man inte mår alls bra när det går så fort. Kopplar upp ett EKG på mig själv, då är pulsen uppe i 170... och fortsätter uppåt.. Hjärtat blir väldigt pressad av att gå så fort, så det var inte ett helt rent EKG heller att se på. Sitter och väntar på att det ska ge sig.. Nej nej. Inte det... Skickar mess till Jennie, som mest bara försöker få mig att inse att jag inte kan sitta där... Nähepp, jag är ju själv? Eller ja, inte egentligen, brand är ju inne, men kunde inte komma upp, för ben och armar är bortdomnade och yrseln var ett faktum... Så satt där jag satt...

Ringde till min kollega jag jobbar med i vanliga fall när jag inte är sommarplacerad, visste att han jobbade och de kom, fick åka med i "min", men inte som vanligt, utan som patient denna gång... De körde mig till akuten Mölndal. Där blev jag kvar under några timmar. Pulsen lugnade sig något, men inte tillräckligt för att de skulle vara nöjda, 100 i vilopuls, och 120-130 så fort jag ställde mig upp. Så inlagt på HIA, hjärtintensiven... Där vart jag konstant uppkopplad så de kunde följa allt som hände.

Dagen efter fick jag göra diverse tester, ultraljud av hjärtat som visade ett helt friskt hjärta, och ett arbetsEKG som visade bra utfall, det var fortfarande vilopulsen som inte var bra, annars inget konstigt, så vad beror detta på då?

Domen blev; sviter av infektionen i våras. Jag har inte lyssnat, har inte låtit kroppen läka. Kört på för hårt. Kroppen har svarat med att bli stressad och visar detta med att pulsen har gått upp till en konstant för hög nivå, kalium blivit för lågt (en viktig komponent i hjärtverksamheten). Får nu äta betablockerare, en medicin som hjälper till att hålla nere pulsen (påverkar även blodtrycket, vilket har vart bra innan, så kan få lite blodtrycksfall nu, lite läskigt, men inget farligt), ska göra detta i tre veckor. Nu har jag även träningsförbud i fyra veckor, snart avverkat två av dem och jag är sjukt frustrerad. Men piggare. Får "underhållsträna", men inte under några omständigheter maxa pulsen. Så har kommit igång med promenader, för jag KAN INTE vara still längre. Tänker att jag i nästa vecka ska lägga in nåt enkelt styrkepass. Men jag kommer ta det lugnt. Jobba får jag göra, om jag lyssanar på hur kroppen mår. Passande nog hade jag bara ett par arbetspass förra veckan, vilka jag var hemma från, och denna veckan så har jag redan jobbat mina pass, gjort schemabyten. Så jobbar inte förrän på lördag.

Fyra veckor efter detta hände ska jag på återbesök på hjärtmottagningen på Mölndal, samma läkare följer upp, kanonbra. Nytt EKG då, nya blodprover. Se så att kroppen hämtat sig, och få nya bud på hur jag går vidare, om kroppen är redo för att träna på lite mer. 

Jag är mycket piggare nu än på länge, och jag tänker att jag snärt är tillbaka på banan. 

Men tro mig, jag kommer att vara försiktig. För detta var sjukt läskigt, inte fattat innan hur man mår av en skenande puls... man mår inte gott... inte för att jag vart särskilt orolig under tiden, men obehagligt, det lovar jag att det var!

Det jag allra mest vill säga med detta är att ge fan i att träna hårt innan nån eventuell infektion är helt utrensad!! Lyssna på att kroppen försöker säga att den inte är redo. Låt det ta tid att komma tillbaka, bli inte sur för att det inte går lika bra som innan, låt kroppen läka!! För fasiken vad arg kroppen kan bli. Att hjärtat blandar sig i, ja, det är inte att leka med. Hade jag fortsatt hade det slutat sämre. Hjärtmuskelinflammation vart nästa. Dit hade jag inte kommit, men dit tänker jag inte komma heller. Så det så. 

Med andra ord, jag kom väldigt lindrigt undan med detta, även om det var en obehaglig upplevelse. En varningssignal. Och den tar jag på allvar denna gången. 

Det jag är mest glad för är faktiskt att jag var på jobbet när detta hände. För jag är jag, och jag tror inte jag hade kollat upp det så snabbt då. Hade nog väntat ett tag, om det inte gett sig, självklart kollat, men annars väntat tills det hände en ytterligare gång. Så tur i oturen att jag var på jobbet helt enkelt!! Och behöver jag säga; jag har världens bästa jobb? Med världens bästa jobbarkompisar? De som blivit fantastiska vänner som ställer upp i vått och torrt? Med allt från värmande ord till att komma till avdelningen med saker? Och ordna att jag kommer tillbaka till stationen när jag blir utskriven? Alltså. Bäst!!

Alla hemmavid är jag så tacksam för, vänner familj och alla djuren. Alla finns där. 

Detta tillsammans gör att jag kan inte vara gladare!! Kanske kunde vara lite mindre rastlös ;) Men så länge humöret är på topp funkar det ;)

Jaja, testat på den andra sidan av vården, att vårdas, istället för att vårda...