lördag 31 januari 2015

Risig...

Det blir väldigt glest mellan gångerna jag är här inne just nu, men jag är galet risig och orkar helt enkelt inte... fick order på att sova mycket denna helgen, röra på mig i form av sävliga promenader, och se hur det verkar nästa vecka. Ev ligger det en infektion/inflammation och lurar, något jag inte blivit av med sedan jag var förkyld. Hade som alla andra gånger svårt att stanna upp senast och det kan ha satt sina spår. Nu snackar vi extrem trötthet, tyngdkänsla över axlarna, tappar ork helt i armarna och hjärtklappningar med lite yrsel till det. Så nej, jag är långt ifrån på topp.
Detta tror jag själv har att göra med all stress och press som varit det senaste, det har ju vart helt galet med allt från situationen med Descarada, till att hålla tempot uppe i skolan. Till det kan man lägga julfirande som jag inte tycker om utan snarare blir ofrivilligt irriterad av, nervositet med ny häst, jobbletande och så vidare. Inte konstigt att man kraschar. Men som sagt, det kan ligga nån skit kvar och lura sen förkylningen, och jag har hållit mig lugn idag, har faktiskt sovit större delen av dagen. Känns något bättre nu faktiskt. Var och släppte ut hästarna i morse, ska tillbaka dit för stallfix och insläpp sen, det får ersätta de sävliga promenaderna, för de skulle bli just annat än sävliga idag i all denna snön som har kommit ner. Och ge sig ut på vägarna här till fots nu, nä, det är knappt man vill göra det med bil, helt galet dåligt vägarna är skötta nu.
Men i alla fall, hoppas på att komma igen till på måndag, jag ska ju på intervju då, vill vara pigg då!! Och så vill jag verkligen att vi ska komma igång med hästarna, något jag inte fixar just för tillfället... Bara det vardagliga utan extra allt som får stå på schemat. Visst har Papi sin ömma muskel och ska ta det lugnt han med, men den bör vara läkt snart.
Vi får väl se vad nästa vecka har att erbjuda. Kommer oavsett att sitta mycket, skriver ju på c-uppsatsen. Det är tråkigt...

Längtar till sommar och sol, och framförallt ljus just nu...

torsdag 29 januari 2015

Papi Raul!!

Nu så, nu tänkte jag presentera Papi lite mer och hur det gick i helgen!

I söndags var det ju dags för veterinärbesiktning av Papi och ja, det gick inte riktigt som vi ville där. Han visade faktiskt en hälta på höger bakben. Vi blev så ledsna!!
Gustaf klämde, kände, böjde igen, kollade och funderade. Det han kunde komma fram till var att det satt högt upp, och att det högst troligt är någon typ av muskelproblem, kanske sträckning? Papi gick i en liten hage där, helt genomlerig tillsammans med en unghäst. Det hade dessutom frusit ute, och det kunde var mycket troligt att detta hänt under veckan, vi såg eller kände inget när vi var och provred. 
Jaha, nu då?? Det bestämdes att han skulle få Metacam i 5 dagar och ny besiktning när detta gått ur kroppen. Nackdelen med detta var att han skulle stå själv i hagen, vilket inte skulle gå att få ihop, så det lutade åt ren boxvila med motion vid hand.

Det kändes tråkigt :( 
Men efter väldigt noga övervägande tillsammans med Gustaf så valde vi att köpa honom ändå, Ägarna släppte ner på priset och vi sa ja, han ska få komma till oss trots allt ändå!!


Dock var det så att han borde inte åka transport med Metacamet i kroppen, mycket för att han inte skulle överanstränga skadan med smärtstillande i kroppen. Så, ja, han fick komma hem redan i söndags kväll! 
Det var ingen lätt match det där med att lasta honom, men efter ett tag fick vi på honom på transporten och hemgång till oss. Väl hemma så gick det lugnt tillväga ur transporten och in i stallet. Det Gick bra när han och Minerva och Svennis fick hälsa på varandra i stallet, och vid tio på kvällen åkte jag från stallet i söndags, då som hästägare!!


Japp, ni läste rätt, jag är hästägare :) Jag är delägare nu, min kråka står på pappret, och jag måste säga att det känns kanon!! 

Nu har det gått några dagar sedan han kom och han börjar komma till ro. Han testar hej vilt ibland, försöker flytta på mig i boxen och blir tvärsur när jag står kvar, Igår var han inte alls på humör, men idag var han jättemysig. Förstår honom faktiskt, allt är ju så nytt, och det är en jätteomställning för honom. Han står ju själv i hagen än, det kan inte vara så kul, men det är för hans bakmuskels skull. Vi hoppas på ihopsläpp snart!! Då tror jag han stimuleras mycket mer, och blir lite nöjdare! Det är ju tur att han och Minerva kan snacka och ha kontakt på nätterna över boxväggen, vi har ju inga galler och sånt. Då känns det liiite bättre att han går själv just nu. Han är lugn i hagen, han vandrade så mycket första dagen att han gick sönder underlaget i hagen helt, men i detta vädret är ju inte det så konstigt. 

Nu återstår att lära känna varandra ordentligt, jag testade lite klickerträning med honom igår, det tyckte han var kul, och fattade snabbt. Vi hoppas på att kunna börja ta lite promenader snart, vi kunde börjat idag, men jag kör på lite magsjuka, eller om det är ett extremt anfall av magkatarr... så jag är helt slut. Hoppas på att vara på banan imorgon igen. Har försökt skriva på c-uppsatsen idag, men typ nä, det gick inte bra det heller. Satsar på ögoninflammation i båda ögonen med, ser väldigt bra minsann... Ja jösses, lika bra att ta allt på en gång! 

Hur som helst, vi är glada för vår nya kompis, och ser fram emot att läsa känna honom ordentligt!! Vi hoppas och tror att han tycker om oss och trivs, det känns så nu och det ska nog hålla i sig!!


tisdag 27 januari 2015

En snabbuppdatering!!

Svingar in här väldigt snabbt, mest bara för att säga att Papi är en helt underbar häst!! 
Han växer hos mig för varje stund jag är med honom i stallet, och längtar till det är dags för att sätta igång och arbeta. Nu står lära känna varandra högst upp på schemat, det är av största vikt tycker jag!!
Men mer än så här blir det inte ikväll, jag ska i säng, imorgon är det stall tidigt, ska fixa allt så det är klart för insläppet på kvällen sedan, för att sedan skriva på c-uppsats resten av dagen, aptråkigt, men ett ont måste... åh, måtte denna terminen gå fort... Och bara för att avslöja en sak till, det kommer att bli en intervju på Östras akut, ska bestämma tid nästa vecka när chefen är tillbaka från semestern!! Och ytterligare en intervju ska bokas in, på den avdelningen jag var och hälsade på i fredags, det ni!! :)



söndag 25 januari 2015

Nu slutar vi leta!!

Okej, nu har jag landat hemma efter en galet lång dag som innehållit både bra och dåligt. Men mest bra!!
Trots några skuggor så kommer allt bli kanon, jag berättar allt imorgon, men kan bara ta och passa på och hälsa Papi Raul Välkommen till oss!!!

lördag 24 januari 2015

Inspirerande dag!

Idag var vi på en introduktionskurs för akademisk ridkonst :)
Det var väldigt intressant, och väldigt inspirerande. Det började med teori, vilken var helt suverän. Sedan följde en demonstration både från marken och uppsuttet. Från marken var det väldigt intressant att se, dock kände jag att en lite del fattades här, det var kul att se att hästarna utföra rörelser och så, men jag vill veta hur de lärts in, det är just det som jag inte kan, så det hade vart bra om den biten hade vart med. När man ser till ridningen så kan jag nog se mig lite mer fundersam över denna, jag ser att det är en bra träning för hästarna men jag kan nog tänka mig att plocka godbitarna härifrån och utgå från mitt eget huvud. Men hur som helst, det var väldigt intressant, jag vill komma igång och träna, och om att går vägen imorgon så kan jag göra det!! Håll tummarna!!


fredag 23 januari 2015

Sova??


Varför det?? 
Fast ögonen går i kors sitter jag likt förbannat här som en idiot och blänger på skärmen.... Imorgon är det upp tidigt som gäller, iväg på kurs i grunderna i akademiskt ridkonst, spännande värre!! 

Och söndag är dagen det gäller, Papi Raul ska besiktas, och jag vill inget hellre än att han ska gå igenom, vill ha honom som min nya vän!!
Och ja, jag är sån, djuren är det bästa jag vet, och hade jag fått hade jag haft hur många djur som helst... På tal om det så kommer det bli tillökning här, för hönepönorna fick 11 stycken ägg att ruva på igår, så om tre veckor hoppas vi på ett gäng dunbollar här!! 
Vad kan man mer göra en kväll som denna? 
Jo, man kan sitta och skriva CV och personligt brev och skicka detta till i alla fall två ställen, det ena till avdelningen jag hälsade på idag, vilket kändes bra, samt även till akuten på Östra!
Det ska iväg till fler avdelningar naturligtvis, sen är det bara att hålla tummarna på att ett jobb"trillar" in :) Kan väl säga att det känns alldeles jättelovande efter dagens besök :)
Men nä hörni, nu får jag ge mig. Jag är helt slut, måste sova. Så jag gör ett försök, så god natt!


torsdag 22 januari 2015

Spännande morgondag!!

Alltså, vissa delar kunde jag vara utan, så som förmiddagen på universitetsbiblioteket, informationssökning står på schemat. Men hallå, hur många gånger har vi inte haft det nu? Skulle gärna lägga tiden på något vettigare, typ komma igång ordentligt med c-uppsatsen. Vi har en början på den, men det är inte i rullning än, men under nästa vecka ska det vara igång till hundra. 
Men jaja, får väl pallra mig dit.
Däremot så på eftermiddagen blir det roligare, jag ska hälsa på en avdelning på Östra Sjukhuset, ingen anställningsintervju, utan mer som ett studiebesök inför en sådan :) En kompis arbetar där, och har ordnat detta (bästa Emma!!) :) Det är en medicinavdelning som främst är riktad mot djupa ventromboser och lungembolier (proppar i blodkärl och lungor i dagligt tal), men den är även allmänt riktad. Det känns som att det skulle kunna vara en väldigt bra start inför ambulansen, mycket bra att få med sig!! Hoppas verkligen att det är ett ställe som känns rätt :)

Och ja, snön är här nu... lite väl sent, nu vill jag har vår!!

onsdag 21 januari 2015

På söndag önskar jag en tumme!

Kl 10 är det dags att plocka upp Gustaf på kliniken och åka till Papi Roul för att besikta honom!! Då får ni allt hålla tummarna!!
Jag har svårt för att tro att det ska vara något, men han är 18 år gammal, så nån skavank kan vi ta om han har det, bara det inte är något allvarligt. 
Jag försöker trots detta inte få upp förhoppningarna, för finns det något stort kommer jag bli så vansinnigt besviken. Men det ska väl gå vägen, eller hur?? 
Det känns som att Papi är den rätta, och jag vill verkligen att han ska komma till oss. Han kommer aldrig kunna ersätta Descarada på något sätt, men det finns gott om plats för en ny vän i hjärtat och jag tror inte att hon skulle ha något emot det!
Gah, tiden går så långsamt... hallå söndag, komsi komsi!!


tisdag 20 januari 2015

En månad sedan...

I dag var det en månad sedan min finaste vän lämnade oss.
En månad av otrolig saknad, många tårar, svängande känslor och återhämtning. 
En månad som känns som en dag, samtidigt som en hel evighet. 
Det sägs att tiden läker alla sår. 
Det gör den inte.
Men den skapar distans, och det ger en möjlighet att finna ro i vad som hänt. Känslorna blir lättare och man kan lättare sortera det bra från det dåliga. 
Men såren kommer alltid finnas där, fast något mindre. 
Och saknaden. Saknaden kommer finnas så länge jag finns. 
Min fina vän, Descarada, du kommer för alltid ha en stor plats i mitt hjärta.
Må du vila gott vännen. Hjärtat, jag saknar dig så.


måndag 19 januari 2015

Längtar tillbaka


Kan nog säga att det är precis 15 år sedan jag längtade tillbaka till jul vid den här tiden på året. Nu gör jag det igen!!
Då var orsaken att man var sådär gott ledig som man bara var när man gick i gymnasiet, jullov helt enkelt.

Nu är orsaken helt annan, det är inte julen jag längtar tillbaka till i sig, eller jullov, för det fanns inget trots plugg. Utan jag längtar tillbaka till min praktik!!
Herrejösses vad jag saknar den. Jag trivdes helt underbart bra, och det kändes helt rätt.
Drömde att jag hade fått jobb där när jag blev väckt av väckarklockan i morse, och var en kort stund kvar i känslan av att det var så. Och lika glad som jag var när jag vaknade, lika sur blev jag över att det inte stämde när jag vaknade till lite mer.
Detta har präglat hela min dag, Att den sedan fortsatte med minst sagt irriterande introduktioner till termin 6 gjorde det inte bättre.
Göteborgs universitet -Sahlgrenska akademin står inte högt i kurs hos mig längre, det är en sak som är säker. 
Men en sak är bra. Och överväldigande. Och skrämmande. Om ett halvår är jag klar. DET känns konstigt.
Måste börja söka jobb, cv måste skrivas i veckan, måste söka massor nu!! Och ska söka med eftertanke, vill komma till de avdelningar som kan ge mig bra på fötterna till ambulansen. Typ akuten (Östra denna gången), medicin, hjärtavdelning och sånt. Jag har bestämt mig för att det ska bli ett år i huset innan det blir ambulansen. Erfarenheten från det står högt i kurs. Men det hindrar ju inte att det kommer iväg en ansökan till ambulansen ändå, bara lite för skojs skull ;)


söndag 18 januari 2015

Filmklipp!!

Nu måste jag bara testa, bara sådär i ett infall fick jag för mig att testa lägga upp en video, aldrig gjort det innan, tror jag lyckas nu, det ni! (fråga mig dock inte hur, vet inte alls hur jag gjorde... och inte heller hur jag ska hitta tillbaka dit...)
Men...
Får jag lov att presentera: Hur det är att åka bil med en siames ;)


Vårkänslor

Nog för att vi precis passerat mitten av januari och det går åt rätt håll med ljus och allt, så är det väl ändå lite väl tidigt att tycka att våren är här.
Men i morse var det precis vad jag kände! Vårkänslor!!
Fåglarna kvittrade när vi släppte ut hästarna, det är alldeles milt i luften och lukterna har förändrats, så om de gör när det börjar gå åt våren. 
Känslan av att allt börjar vakna till liv, energin som kom tillbaka, lyckan över att våren visar sig infann sig snabbt!
Men som sagt, det är mitten av januari, bakslag kommer, det är alldeles för tidigt med vår. Och det där berömda bakslaget kom redan under dagen i form av tung blötsnö (som visserligen inte la sig, men ändå), och fler kommer att komma, det är inte mer med det. 
Men att få en försmak av våren, det är inte helt tokigt!!


Och en sak till; nu väntar vi på att få till en tid för besiktning av Papi Roul, vi hoppas på senast nästa helg, och går allt vägen så kommer han hem till oss veckan efter det, håll tummarna!! Längtar!!


lördag 17 januari 2015

Löshoppning idag!!

Ridskolan har haft löshoppning och jag var där och fotade. Riktigt roligt!!
Bjuder på några foton från dagen :)






fredag 16 januari 2015

Då var den slut.

Den bästa kursen på hela utbildningen är avklarad, och det känns faktiskt sådär. Just för att det har vart den bästa, den hade behövt vara längre!! Fått med mig så mycket från dessa få veckor, mer än på några terminer, helt galet..
Jag tyckte till och med dagens examination var helt ok, den innehöll uppspelning av fyra olika scener, det blev mycket diskussion runt dessa, och jag tar med mig en hel del. Men det dör med att agera skådespelare är inte riktigt min grej... och snorförkyld som jag var så kunde jag vart utan just det. Men i grund och botten var det ändå ok.
Det finns visserligen en bra sak med att kursen tog slut, det innebär att även termin 5 är avklarad, vilket i sin tur innebär att jag nu går in på termin 6 nu på måndag,, den sista, och till sommaren ska jag vara klar, färdig sjuksköterska!! Det ni!! Det är skrämmande... Hjälp!! Fasen, det känns läskigt. Men häftigt!! Och som jag längtar!!! Och när denna sista terminen väl är avklarad, ja, då är jag verkligen ett steg närmre mitt stora mål, ambulansen!! Ujuj, måtte denna terminen gå vägen med c-uppsats, slutpraktik, bedside-tenta, nationell tenta och sånt, det är nu det gäller!!! 
Och med detta inser jag även att detta mina vänner är min allra sista lediga helg utan krav, såhär mitt emellan terminerna, inget släpandes som ska tas igen, och jag lovar, förkylning till trots, jag ska ta tillvara på den!!


torsdag 15 januari 2015

Det blev svart...

Jahopp, vi har haft strömavbrott i flertalet timmar här idag. 
Inte helt praktiskt, för satt med ett examensarbete som skulle in... Som tur var så gjorde vi detta i grupp, så kunde koppla upp mig mot nätet med mobilen, lite batteri kvar på datorn och fixa till så det jag hade skickades till Liselott som fick ta över spindeln i nätet-grejen från mig. Det var tur jag fick iväg det, för sedan släcktes även det mobila nätet ner... Men.. Det kom in i tid! Det ni!! 
Men fy fasen, nu har det väl ändå blåst klart?? Hur mycket mer storm ska det behöva bli denna vintern?? Tycker det räcker nu.
Strömmen är tillbaka nu, men nu är det dags att hoppa i säng och försöka få lite sömn inför examinationen imorgon, ska alltså trotsa min högst obekväma huvudvärk som inte berörs för fem öre av att jag stoppar i mig huvudvärkstabletter, det och mina bultande bihålor, ska bli så lätt så. 
God natt!

Åh, vad jag längtar till en ljummen sommarkväll nu!!

onsdag 14 januari 2015

Man blir så trött.

Ibland undrar jag fullaste allvar vad det är för fel på folk. 
Vad är det som gör att man inte kan lämna sandlådenivån och bete sig vuxet? 
De som inte får som de vill, de som surar för att det inte blir som de vill, de som inte inser att allt inte kretsar runt denna människan enbart? Hur kan man vara så trångsynt att man inte kan se annat än ens egna behov och kanske bara de som fått komma in i den heliga cirkeln? 
När ska dessa människor öppna ögonen och vidga sina vyer och inse att det finns fler som är värda lika mycket, som kämpar lika mycket, försöker upprätthålla en trevlig stämning som gynnar alla?
Surade ihop lite över detta idag, finns en anledning, den behåller jag själv. Dock kan jag säga att det egentligen inte rör mig personligen, bara i största allmänhet, på grund av en sak. 
Jag och min förkylning har surat ihop rejält i soffan ikväll över denna typen av människor, hoppas på bättre humör och mående imorgon så jag orkar utanför dörren och får hämtat lite frisk luft och stallmys!! Är det nåt man blir på bättre humör av så är det detta! Och katterna förstås, de kämpar så gott de kan för att få mig att bli bättre på alla fronter!!

Längtar tills katterna kan komma ut och promenera med, de avböjer vänligt med bestämt nu när de känner vad det är för väder ute ;)

tisdag 13 januari 2015

Meeen...

Det där med att det bara är träningsvärk som spökar i kroppen kan jag väl glömma då... Herrejösses, varenda millimeter värker, lederna skriker, huvudet bultar...
Förbannade förkylning!!!
Känns dessutom som början av en bihåleinflammation, så nu bekämpar jag allt detta så mycket jag bara kan. 
Det verkligen trycker i skallen, till och med ögonen är ömma, har försökt sitta och läsa på inför vårt grupparbete imorgon, men ögonen bara tåras så fort jag försöker anstränga dom. Blev ju inte så bra detta... Asch!!
Och uppå detta så går tiden nu så vansinnigt långsamt, är det inte lördag snart?? Hehe, som ett barn på julafton var det ja ;)


måndag 12 januari 2015

Jomensåatte....

Jodå, men visst, jag hade så rätt!! 
Sitter med en träningsvärk idag som enbart kan komma av att har kommit upp på hästryggen igen och faktiskt ridit ordentligt (om än bara en kort stund), en sån träningsvärk som man faktiskt tycker om, och får abstinens efter!! 
Ok, detta är väl ett fenomen som bara de flesta hästmänniskor känner igen. Att liksom längta tills man får känna av just denna typen av träningsvärk igen ;)
Nu vart väl allt inte helt vältajmat dock, har åkt på en riktig skräpförkylning, och att försöka hosta nu, nä, det är väl inte helt lätt ;) Men det kunde väl vart värre, så asch, inget att gnälla över!
Nu har jag visserligen inte abstinens efter bara träningsvärk, utan även självaste orsaken till träningsvärken ;) Nu längtar jag bara tills allt är klart, att allt går vägen och att han kan få komma hem till oss, fina Papi Raul!


söndag 11 januari 2015

Kan det vara rätt??

Ja, jag tror det! Vi tror det!!
Det känns så!!

Vi har varit och tittat på häst idag :)

Det är faktiskt den andra nu, kan börja med att berätta att vi var iväg på nyårsafton och provred en nordsvensk, ett litet sto på fyra år, som beskrevs som den lugnaste och snällaste som man kan tänka sig. Hon hade gått på turridning och alla typer av människor hade ridit henne. Men hon passade inte oss när vi fått tänkt lite, hon hade lite för mycket nerv för oss, även om hon var snäll.

Sedan kan jag bara tillägga lite emellan såhär, att det där med en häst är "hur snäll som helst" kan väl falla lite hur som helst. Det handlar väl egentligen om hur hästen litar på en själv, och hur man kommer att fungera tillsammans, den snällheten kan man inte applicera över på någon annan människa, det är något man förtjänar. Sedan att hästen ifråga är en individ som är snällt lagd, ja, det är väl en förutsättning ;)

Men så till dagen. 
Vi har hittat vad vi känner är den rätta. Egentligen var det inte självklart att vi skulle titta på just denna hästen (vår tanke från början var att hitta något grövre, lite mindre, kanske någon yngre, vi har haft många tankar, vi har inte riktigt bestämt oss för en linje) , men något fick mig att dras till annonsen. Det var något där!! Känslan sa, åk och kolla, provrid och se vad det är för individ, detta kan vara den!!
Och ja vad ska man säga? Jag är helt fast. Jag har hittat den som jag känner att jag kommer att trivas med. Gunilla gillade honom med, och känner som mig om honom :) Vi i alla fall oss helt överens om det hela! Vi kom faktiskt inte långt hemåt innan vi ringde och sa att vi vill ha honom :) Han känns som DEN :)

Lite om honom då, det är en äldre herre på snart 18 år, nyfiken och glad, större än vad vi hade tänkt, 1.64 (hallå, vi är ju vana vid våra små damer som är 10 cm lägre ;) ), ville göra sitt bästa och frågade hela tiden vad jag menade och ville. Jag då som snällt ska erkänna att jag har blivit lite osäker efter all tid med Descarada kände mig helt ok med att sitta upp utan att ha sett honom riden först.
Vi red i ridhuset där och han kunde titta till på lite olika saker, bland annat ut genom den öppna porten, han hoppade till nån gång, till saken hör att jag hoppade till ännu mer, vilket gjorde honom konfunderad och liksom istället försökte säga mig att "meh, hallå, det var jag som skulle bli rädd, inte du, det var ju inget farligt?" Det rusade en hund runt i manegen en kort stund med, han reagerade med att ta lite större kliv något åt sidan, sen, "äh, det var la inget!" Han var lite stel i början, ville inte riktigt söka sig i form, men slappnade av och blev väldigt trevlig i form efter en stund. Nu ska man ta i beaktning att jag inte har ridit ordentligt på närmare tre år, och kände mig mest som en hög med potatismos däruppe på hans rygg... ;) Kommer känna mig som en välanvänd slagpåse i kroppen imorgon, inget går upp emot att rida ordentligt ;) Handlade väl om knappa 20 minuter ridning *harkel* Och åh, vad jag saknat det känner jag!! Och vet ni, jag har galopperat idag för första gången på väldigt länge, bara det att ge en galopphjälp och hästen faller in i galopp, det är en känsla som jag knappt kommer ihåg!! Helt salig ju!! Känner mig som värsta lyckliga nybörjaren som fått galoppera för första gången, kan riktigt komma ihåg känslan man hade då!! När jag flåsade som en gnu som blivit jagad av en gepard så kände jag att det var Gunillas tur, fast egentligen skulle jag velat sitta kvar där än ;) Hon tyckte att han var trevlig med, inte tung och lyssnade fint! 

Och som sagt, vi har bestämt oss. Till helgen ska hans nuvarande ägare komma och hälsa på hos oss, vi känner att det ska kännas lika rätt för dom när det kommer till oss som vi gör när det gäller hästen. Det är då det blir som bäst. Och hans ägare var verkligen jättetrevliga, och vi hoppas på de gillar allt med oss!! Och att de i framtiden vill komma och hälsa på och rida lite kanske :) Och så ska han besiktas med, och vi håller verkligen tummarna på att det går bra!! Han är ju 18 i år, så om det är lite småsaker blir jag inte förvånad, det är sällan de lite äldre inte har något, bara det inte är något av den allvarliga sorten... men det tror vi inte och hoppas på det bästa :) Hoppas hoppas!!
Herrejösses, jag har ju förvandlats till ett barn på julafton, det ni, det händer inte för ofta ;) Tiden går ju inte fort nog nu ju ;) 

Och naturligtvis glömde jag ju helt i min upprymdhet att ta kort på honom, så jag lånar ett par bilder på honom från annonsen (hoppas verkligen det är ok Angelica!!), låt mig presentera; 
Papi Raul :)





Descaradas historia

Okej, nu är det dags. Jag har funderat ett tag nu och jag är nog redo för att berätta Descaradas historia. Bered er på en lång text, trots att jag kortat ner den väldigt.

Allt började med att Gunilla hittade en liten vit häst på annons när vi fikade efter att ha tittat på några andra hästar. En toksöt PRE-dam, och vi kände bara vi såg bilden att henne kan det nog bli.
Och dag att kolla på henne bestämdes med en gång, och när den var kommen var både jag och Gunilla väldigt nervösa, var detta hästen för oss??
Vi kom till ett ganska stort travstall och blev visade till hästen vi sett på bilden. Vi fick borsta och en skötare hystade sedan på henne både sadel och träns och tog med henne ut ur stallet. Gunilla fick sitta upp. Man märkte med en gång att hon var nervig, men det var väldigt mycket rörelse på gården så vi tänkte att det nog var därför. Vi kom ner till en paddock, där red Gunilla 2 varv åt vardera håll, men egentligen gick det nog mest bakåt. Vi kom tillbaka till stallet, hon blev avsadlad och avtränsad och vi återtog pysslet med henne. Jag gav henne lite massage, vi kliade och myste. Hon bara älskade det!
Vi pratade lite snabbt med skötaren sen leddes hon ut i hagen, och på vägen ut hann hon rycka och dra, springa åt sidorna och stöka. Vi fick berättat för oss att hon kommit till dom sju år tidigare som treåring, travägarens frun ville ha en sån fin spanska-ridskolan-häst, men hade blivit rädd för henne, hon var inte riden och de hade under en sommar lämnat henne på tillridning och en sommar hade en 15-åring fått ha henne. Annars hade hon fått gå på lösdrift med en annan häst och togs in för regelbunden skoning och avmaskning.
Vi åkte hemåt, men behövde inte komma längre än strax utanför gården innan vi bestämt oss, hon skulle komma till oss!! Ingen av oss var rädda för att få jobba en del för att komma dit vi tänkt, och att det kunde ta lite tid, ja varför inte?

Inte långt efter kom hon hem till oss, i juli -12, hennes ägare och skötare körde henne hem till oss. Descarada var stressad när hon lastades av, men lugnade sig efter de åkt. Minerva och Descarada fattade tycke för varandra ganska så direkt och Descarada fick gå ut i hagen utanför stallet, Minerva i sjukhage (senskadan..) i direkt anslutning. Allt lugnt!
Vi lät henne bo in sig, snart fick de gå i samma hage, för Minerva hoppade bara ut ur sin sjukhage, och det gick jättebra.

Vi började hantera henne lite mer, och sadlade på henne. i september satte vi oss upp på henne för första gången. Men det blev inte många gånger innan vi kom fram till att hon behövde mer tid på sig. Vi bestämde oss för att hantera henne som en unghäst som inte gjort mycket innan.
Hon var inte lätt att hantera från marken, det var många gånger vi hade problem bara med att ta oss till och från hagen med henne, stegrade och brötade, För att inte tala om hur mycket hon bet oss. Vi fick hjälp av Alexandra, en hästcoach, och allt blev så mycket bättre!!
Nu tänkte vi att vi var på rätt spår.

Vi fortsatta att bara promenera, det var inte alltid lätt, men vi brukade reda ut det hela, det gick bättre och bättre. Minerva blev friskförklarad i april -13, och då satte vi igång med uppsutten träning även på Descarada.

Skrittarbete i princip bara. Hon var svår i ridningen, kopplade inte vad man menade, i början lyssnade hon enbart på spö på bogen, så jag började helst enkelt med att skola om henne till ridning med sitsen. Vi kunde trava lite efter en lång tid, men det var högst motvilligt.
Vi tyckte allt detta var konstigt och kollade upp henne, hon gick igenom en veterinärkoll utan anmärkning.
Ok, fortsatt arbete. Framåt hösten hade vi inte kommit mycket längre, nån enstaka galopp hade vi kommit upp i men inte mycket mer än det.
Så under vintern återgick vi till promenader för att ta upp ridningen efter snön och kylan gett med sig. Det var som att börja om från början.

Men varför ge sig? Det måste ju släppa någon gång?
Vi fortsatte kämpa och i september i år började det kännas som att vi var på gång. Fortfarande kunde vi inte galoppera, inte heller trava ordentligt, men vi tänkte att det kommer nog, det kändes som att det började släppa på allt!

Men något hände. Vi red ut en kväll när det skymde och trots att det var en välkänd väg så började hon skygga, bete sig väldigt konstig och det slutade med att Gunilla fick hoppa av Minerva för att få fast Descarada så jag kunde hoppa av. Ok tänkte vi då, det måste vart nåt som skrämde henne...
Men det fortsatte krångla. Ok, hon får mer tid, vi backar igen.

Men det blev inte bättre, vi försökte med våra promenader, vi jobbade på volten, jag försökte mig på nåt enstaka ridpass som slutade i hysteriska luftsprång och en hyperspänd häst. Till och med våra arbeten för hand på volten började likna hysterin som fanns vid ridning och det gick faktiskt till den grad att hon skrämde skiten ur mig, och det är det inte många som lyckas med. 

Efter att ha konsulterat Gustaf så gav han en order till oss; enda hanteringen som skulle ske var till och från hage tills han kunde komma ut och kolla över henne och se vad han kunde hitta.
Inne i stallet var hon fortfarande den gosigaste man kunde tänka sig, så det blev det som blev aktiviteten med henne. Hon var oberäknelig att ta in och ut, så vi var alltid två. Tills en dag då det bara lugnade ner sig. Vi stod som frågetecken. 

Dock dök det i samma veva upp en liten tanke, en läskig tanke, tänk om det är hennes melanom (melanom är cystor, kan vara både helt ofarliga, men gå över till att bli maligna, dvs elakartade) som börjat växa? Hon har haft dem hela tiden, och det är jättevanligt att vita hästar har dem, jätteovanligt att de övergår till att bli elaka. Hon har haft sina hela tiden under svansen och på svansroten, och vi började kolla, klämma känna över henne mer noga än vi någonsin gjort. Låter kanske konstig att vi inte känt igenom henne innan, naturligtvis har vi gjort det, men inte gnott ner fingrar så djupt i muskler och alla andra strukturer på henne som denne gången. 
Vad vi hittade gjorde oss lite smått förskräckta. En liten knöl, alldeles vid öronbasen vid skallbenet. Den satt i djupare struktur, var fast och glatt, och vi anade det värsta. Var det så ändå? Att melanomen börjat sprida sig i kroppen? Hade de blivit elakartade?? 
Vi kollade noga under svansen, och ja, vi tyckte de blivit större.

En vecka senare hade den vid örat växt, de under svansen blivit fler, och svansroten bestod nästan bara av knölar, såpass att den började bli deformerad. Återigen fick vi problemen vid hantering, helt utan anledning kunde hon flyga på oss, eller någon av dom andra hästarna, det var som att hon inte riktigt visste vad hon gjorde. 

Några dagar senare kom Gustaf ut. Lördagen innan julafton. Då hade de befintliga knölarna växt ytterligare, hon hade fått på nya i juvren, bakom frambenet och när Gustaf kände så var hela anus helt angripet av dem. Detta var troligen orsaken till att hon fått mer och mer diarréer under hösten, tumörerna satt i tarmsystemet. En stor knöl på svansen sprack och det kom ut svart klet, vilket är ett starkt tecken på att det handlade om elakartade tumörer. Det och att de kom så fort. När de väl börjat bli aggressiva så sprider dom sig galet fort.
Det fanns inget att göra. Hon mådde väldigt dåligt. Beslutet blev att hon skulle få vandra vidare omgående. Både för hennes skull och får våran säkerhet. 

Så lördagen den 20:e december fick hon sluta sina dagar och somna in. Hon fick en överdos av narkos i spruta och jag höll i henne tills hon var helt borta, något annat kunde jag inte tänka mig att göra. Jag har under 2.5 år kämpat med henne, för henne, älskat henne, hon litade på mig, och det var för mig en självklarhet att jag skulle stå vid hennes sida och finnas för henne, ge henne trygghet in i det sista. 

Det sista vi gjorde vara att ta av henne grimman när hon låg där. Det var på något sätt känslan av att släppa henne fri, så fri som hon älskade att vara. Min fina vän, äntligen fick du slippa från allt jobbigt och ont...

Det som vi funderat på mycket nu i efterhand är att om dessa knölar faktiskt var spridda i hennes kropp sedan väldigt långt tillbaka, och att det var nu de började ta fäste, spridas mer och märkas utanpå henne. Det är en stor risk att det har varit så. Det är en hemsk tanke, men samtidigt en förklaring till varför allt blev som det blev, alla dessa konstiga reaktioner, sättet hon utvecklades på i ridningen, ja, det mesta. För ingen har innan hittat något fel på henne, trots genomgångar, men de har inte gått att känna från utsidan helt enkelt. Tills nu då, när de slog över till att bli elakartade. Och tog våran vän ifrån oss... Förbannade cancer, jag hatar dig av hela mitt hjärta...

Tyvärr var det inget lyckligt slut på Descaradas historia. Jag saknar henne oändligt mycket, ser tillbaka på dessa åren med både glädje och sorg. Men framförallt tar jag med mig allt det som har vart bra, denna underbara häst som kom till att lita på mig, på oss, som lärt mig ofantligt mycket, gjort mig till en bättre människa. Tack min vän, för allt. 

Sov gott min finaste, du är fri nu...

fredag 9 januari 2015

En förklaring angående hästarna...

Jag börjar känna mig redo för att berätta Descaradas historia. Så den kommer i dagarna, men först vill jag ta detta.
Hur allt började, hur jag hittade till Gunillas stall, till Minerva och hur det har blivit. Kan nog låta lite rörigt, men ska få till det ;) För det kan nog sägas med en gång, vi har det inte riktigt som alla andra när det kommer till detta med hästarna, jag är medryttare men även matte till hästarna, det är lite krångligt att förklara ;)

Den 1:a januari i år var det tre år sedan jag var i stallet hos Gunilla första gången. Då var det första gången jag satt på Minervas rygg, och jag blev frälst ;) Anledningen var att Gunilla letade medryttare, och jag kom via vänner i konstakt med henne, på den vägen är det. 
Från början var det tre hästar i stallet, och vi var några stycken som hjälptes åt att ta hand om allt, fem stycken har vi vart som mest. 
Minerva har vart den som alltid stått där, och så fanns där en b-ponny som Gunilla lånade, från början som sällskap till Minerva, dock åkte hon hem ganska snart. Vi hade även Kola, islänningen, kommer ni ihåg henne? En femårig dam som inte riktigt trivdes fast vi försökte så gott vi kunde. Hon var där som foderhäst. Under våren kom vi igång riktigt bra med hästarna, men i april (har jag för mig att det var) så fick Kola en kraftig kolik, vi trodde inte hon skulle klara sig. Men som tur var så gjorde hon det. Men hennes sätt ändrades efter detta, hon gav sig på Minerva mer och mer, det var ofta vi kom och Minerva hade fått sparkar, bland annat i ansiktet. och andra skador. Hon jagade henne och en dag kom hon in med en misstänkt knöl på förstärkningsbandet till djupa böjsenan. 
Samma dag som den skulle kollas upp så hittade jag Minerva i hagen hängig och jagad av Kola, och hon hade ett hål i bakkotan som misstänktes vara ända in till leden. Som tur var så var ju Gustaf redan på väg ut till oss, och istället för senkoll så blev det sårvård som hette duga. Strikt boxvila i tre dygn skulle följa, hon fick inte gå utanför boxen. Det gick sådär, för dagen efter hade hon kolik... Detta kom att lösa sig tillslut, och under tiden bestämde vi oss för att köra hem Kola till sin ägare, men innan vi kunde göra det fick de gå åtskilda. Vi vågade inte riskera mer.
Minerva fick efter att ha blivit bra i bakkotan konsterad senskada i frambenet, och vila länge. Och efter att vi kört hem Kola började jakten på en ny häst. Under tiden fick vi låna Fjutte och Mulle av Susanne som sällskap till Minerva.
Vi tänkte oss en större häst denna gången, så vi kunde rida tillsammans och utvecklas. Vi hittade Descarada, hon kom till oss i juli -12. Och det gick som det gick med henne, vi kämpade, men det gick inte. Men det tar jag när jag berättar om henne bara. 
Vi kämpade i alla fall på med att promenera mycket, Minerva var ju konvalecens och Descarada visade sig något udda, och först i april -13 fick vi klartecken på att Minerva var frisk, nästan ett år efter skadan. Då började vi smått rida bägge två. Svennis kom till oss i september -13, Anna-Carin kunde inte ha kvar in andra häst så han behövde sällskap, och klart han skulle komma till oss!

Och så var vi bara två kvar i stallet, jag och Gunilla. Ebba gästspelade ett litet tag, men tiden fanns inte för henne. Anna-Carin kommer när hon kan till Svennis, hon bor ju en bit ifrån, nu vi ser honom mer som våran nu, han bor fint hos oss, vet i sjutton om hon får norpa tillbaka honom någon gång om hon skulle få för sig det ;)
Allt fortsatte som ni vet i en väldig bergochdalbana, jag tog mest hand om Descarada och såg henne mer och mer som min egna häst. I dagligt tal var jag hennes matte med ;)

Trots alla motgångar vi gått igenom har jag hållit mig kvar. 
Vi har samma tänk och visioner om hästarna jag och Gunilla. Jag känner mig helt hemma i stallet, och Gunilla och hela familjen där är lite som min andra familj. Jag ser mig som att jag har två hästar nu, även om jag inte äger någon av dom på pappret. Gunilla ser det så med. 
Descarada var som min egna häst, jag skötte i princip allt när det kom till henne, det var bara kråkan på pappret som saknades, jag hade helt enkelt som min egen. Men att inte stå på pappret gör mig inget. Jag är helt trygg med vad vi har. Det är få förunnat att för ha det såhär.
Jag är med och bestämmer och beslutar om det mesta när det kommer till hästarna, jag är lika delaktig som om de skulle vara mina egna. Visst tar Gunilla det mesta med in och utsläpp, men vi hjälps åt med det mesta. Gunilla är på en hel del jobbresor, då sköter jag allt under tiden. Det är så vi gör, vi hjälps åt. Jag skulle mycket väl kunnat lämnat allt när allt sket sig och det inte var tal om att rida på så länge. Men jag höll mig envist kvar, jag trivs och vet att ha häst innebär så mycket mer än att bara rida. 

Och nu är vi där igen, visst är Minerva ridbar, men vi kan inte rida mer än en åt gången ;) Men jag tänker inte lämna för det. Så nu letar vi häst, eller som Gunilla säger, vi letar häst till Victoria ;) Det är jag som kommer att ta hand om nästa häst i första hand, även om vi byter emellanåt. Och när den dagen är kommen, när jag är klar med utbildning och fått en stabil inkomst, ja, då är det inte omöjligt att jag köper in mig på nästkommande pålle :) 

Men det tar vi då, just nu har jag faktiskt två hästar, två helt underbara hästar och vi väntar på en tredje :) Jag var den där medryttaren som liksom växte in i familjen!!
Och en sak är säker, jag trivs mer än vad någon kan ana i detta stallet med underbara människor som har kommit att bli nära vänner, en andra familj, och helt ljuvliga hästar!!

Första ridbilden på Minerva och mig för tre år sedan, mycket har hänt sedan dess!!

Då var det vanlig helg igen då.

I och med sista dagen på praktiken igår, första dagen i skolan idag och att man kan se julhelgerna som helt över så är det då en helt vanlig helg. Det var längesedan tycker jag. Julhelgen består ju bara av helger, samtidigt som yrket jag valt innebär att helger kvittar, man jobba ändå. Vilket jag tycker är helt okej, jag gillar inte direkt dessa helger, allra minst julhelgerna. Så nu kan man väl se det som vanligt igen. Typ.
MEN!! Jag gillar INTE måndag till fredagsjobb!! Jag älskar att arbeta blandat, och det ska nog mycket till innan jag ändrar mig vid det. Och som sagt, skolan idag igen då, och inför idag har vi fått förbereda grejer, så åt jullov, nä, det existerar inte. Kan väl säga att jag märker en klockren grej på vad jag trivs med och inte; sedan praktiken drog igång så lugnade psoriasisen ner sig såpass att jag inte märkt av den, men idag... skulle kunna riva av mig hårbotten.... suck... Aja, bara lite mer att se fram emot när pluggandet är klart ;)

Nu ska jag alldeles strax åka bort till stallet och fixa det sista och ta in hästarna, innan det blir en alldeles ypperligt lugn och slö kväll i soffan med en bakad potatis på matsedeln. Perfekt när man inte känner för att laga mat, men vill ha nåt gott, bara låta micron jobba lite, sen så ;) 
Och helgen får vi se vad den bjuder på, något säger mig att jag borde verkligen tvätta bilen, det snöade helt galet i Göteborg idag och när jag sopade bort snön från bilen innan jag skulle hem var den typ svart... så... tja, om snön som bara sopas av blir svart så kanske man ska ta det som ett tecken på att det är dags... vi får se ;) Annars tänker jag mig en slö helg, med lite stallpyssel!!


torsdag 8 januari 2015

Okej, nu längtar jag.

Jag längtar tills jag får ge mig ut i de gröna kläderna i den gula bilen på riktigt, tills att jag får jobba på riktigt.
Sista dagen på praktiken idag då, och vi hade en overkligt lugn dag. Men vad gör det, jag är mer än övertygad nu om att jag vill jobba på ambulansen (sorry för mitt tjat ;) ).
Och jag vill lära mig massor så jag kan göra ett bra jobb där. För jag har verkligen massor att lära. 
Men än så länge känns det avlägset. Men det kommer gå fortare än man anar. Snart är jag där.
Men under tiden kommer jag sakna min helt fantastiska praktik med all underbar personal!!


onsdag 7 januari 2015

Det är gjort

Allt är klart nu. All Descaradas utrustning och nu ren och hel, och hennes box är tömd och skurad.
Konstigt nog känns det lite bättre nu. 
Det är väl så, för att kunna gå vidare med nästa kapitel måste det dessförinnan avslutas. 
Visserligen kan jag inte tänka mig att hon någonsin kommer bli ett helt avslutat kapitel, det kommer inte att gå, men det kommer bli lättare att gå vidare. Just nu känns det såhär i alla fall. Vi får väl se hur det artar sig. 
I morgon är sista dagen på praktiken, och det är jag nere för. Detta har vart det bästa tiden under hela utbildningen, helt grym. Hoppas på att jag får vara med och se mycket imorgon, att jag får åka på sånt jag inte vart med om så mycket, det har vart en hel del intressanta körningar, många har jag vart med på men jag har ju inte kunna åka med på alla ;) Så hoppas på lite mer sånt imorgon. 
Nu ska detta inte misstolkas, jag hoppas naturligtvis inte att det ska hända tråkigheter med folk, men det händer trots allt, och jag vill vara där. Och de där lite mer vanligare körningarna, de är inte att förakta på något sätt, men det är guld värt att få en så stor bredd i vad man sett som möjligt. 
Men som sagt, sista dagen är imorgon, så nu är det minsann dags att hoppa i säng, så, god natt!!


tisdag 6 januari 2015

Upp. Och så ner.

Herrejösses... Det är verkligen varannan dag. Saknaden efter Descarada är stor ikväll, jag har precis gjort rent hennes träns, och nu är all hennes utrustning ren. Bara boxen kvar då. Det känns som att ju mer som blir klart, desto mer suddas hon ut... märklig känsla... Hon kommer aldrig att suddas ut, någonsin. Hon kommer finnas med oss i minnet. Alltid.
Jag håller mentalt på att förbereda mig för att ta tag i det sista i boxen imorgon, åtminstone delar av den. Det känns så satans vemodigt bara. Men det är bara till att bita ihop. Det ska göras...

måndag 5 januari 2015

Den mest frusna...

Vet i sjutton om inte jag är en av de mest frusna ambulansåkarna man kan skåda. Samtidigt som flera faktiskt går omkring i t-shirt trots att det är så kallt som det är så har jag tre lager kläder på mig, och kanske till och med larmjacka på det. Jag kommer vankande som en michelingubbe!! Men vad gör man inte när man tycker det är kallt ute, inne i bilen, i garaget, på stationen... Det är bara lite bökigt när man försöker vara lite smidig ;) Så ja, då får det vara så ;)

söndag 4 januari 2015

Det där med att gå vidare...

Det är svårt. Och väldigt svajigt.
Igår var det 2 veckor sedan min fina vän fick somna in. Två veckor sedan. Det är inte lång tid. Det känns som igår, samtidigt som en hel evighet sedan. Tiden rusar, samtidigt inte.
Lika svårt som det är att få till tidsuppfattningen är det att släppa taget och gå vidare. 
Jag kan inte släppa taget. 
Det går inte. Det kommer aldrig att gå. Hon var min vän. Jag kämpade med henne. För henne. Men det var dömt från början. Men det visste vi inte då. Ingen visste från början. Det skulle aldrig bli bra.
Det är detta som gör det extra svårt. Hon var sjuk. Fast vi visste inte. Det visade sig inte förrän sent. Istället har vi vänt oss ut och in för att bli kloka på vad vi gör för fel. Hela tiden varit noga med att se vad som var bäst just för den dagen. Allt vi gjort har varit utefter hennes villkor. Men fast vi aldrig kom någonstans har hon gett mig så mycket. Så mycket kunskap och känsla. Och det kommer jag för alltid ta med mig, det har hon gett mig. Allt det hon lärt mig på vägen. Det kan ingen ta ifrån mig. Och all den kärlek och tillit hon har delat med mig. Trots allt svårt. Hon har litat på oss, på mig. Och kommit så nära. Att hon inte är med oss längre är så svårt och tungt.
Men det kommer att bli lättare. Med tiden.
Det går lite olika från dag till dag med det där. Känslan av att kunna gå vidare. 
Vissa stunder känns det nattsvart, just nu gör det så. Tårar rinner och jag vill bara ha tillbaka min älskade vän. Men jag vet att hon hade det svårt i sin kropp, och att hon aldrig skulle kunna bli bra. 
Vissa stunder känns däremot lite lättare, då känns det som att det är dags för en ny vän, och ja, vi har vart och tittat på en redan, men det var inte rätt. Stunder som i morse, i stallet, när Minerva och Svennis var på bättre humör än på bra länge och vi tog en promenad. Det var den ljusaste stunden på länge.
Men så kommer tanken på hennes tomma box. Vi har inte hunnit göra rent den än. Tömma den på hennes strö. Skurat hennes väggar. Jag började lite smått idag. Skurade en vägg. Hon var en skitgris, så det är inte gjort på en handvändning. Hennes utrustning är snart helt ren den med. Har ett par träns kvar att putsa, sen är jag klar med den. Några täcken ska lagas, Gunilla har tvättat dem. 
På något sätt måste jag får detta helt klart. Det är inte avslutat förrän det är klart. 
Avslut. Nej, det kommer det aldrig kunna bli, men ett steg till att kunna ta ett nytt steg. 
För hur det än är så blöder mitt hjärta mer eller mindre just nu. Det kommer att lagas så småningom och min vän kommer att bli ett vackert minne som alltid kommer att finnas med mig. För det kommer hon, aldrig har jag kommit så nära en häst. Hon var min vän, jag kämpade för henne. Med henne.

Älskade Descarada, du kommer för alltid finnas hos mig...

...fast nu är du fri, och behöver inte ha ont mer, mitt fina hjärta

lördag 3 januari 2015

Ikväll blir'e kalas!

Jomen, pappa fyller år, och kalas blir det då!
Grattis Pappa på din dag!!


fredag 2 januari 2015

Det går för fort!!

Insåg idag att det kommer att bli overkligt svårt att lämna min praktikplats. 
Jag trivs så otroligt bra, alla är kanontrevliga, det är roligt, jag vill jobba med detta, jag har som jag sagt innan, hittat rätt. 
Men nu är det bara två dagar kvar, torsdag nästa vecka blir sista dagen, och det känns så tråkigt, det har gått så fort, så här fort ar ingen jul gått innan!! Jag har lärt mig massor, och vill fortsätta göra det. Jag brukar ju säga det om alla praktiker, men nu känns det verkligen som att kunskapen om det man vill göra börjar visa sig lite smått, än känner jag mig väldigt osäker, men kopplar ändå ihop en del, framförallt såhär på kvällen när jag fått fundera lite. Det är skönt!
Det är väl så att när man väl fått lite bakgrundskunskap så sätter den nya sig lättare. 
Den allra bästa praktiken varade bara i 7 dagar... helt galet... Men men. Jag kommer tillbaka. Men först ska jag ta tillvara på de sista två dagarna, och trycka in lite mer kunskap. Det som känns konstigt är att gå tillbaka till skolan, och sitta och nöta med uppsatser igen... Suck...

En otrolig längtan till sommaren har infunnit sig, då jag förhoppningsvis är klar med allt och är på g ut på riktigt...

torsdag 1 januari 2015

God Fortsättning!!

Jamen dåså, då var 2015 här och äntligen är 2014 slut.
Det är bara en siffra som har ändrats, och vi är på januari igen, men denna gången känns det verkligen som att jag vill lägga skitåret 2014 bakom mig, glömma det och hoppas på ett mycket bättre 2015. För värre än föregående, det vill jag inte att det ska bli...

Så med detta vill jag säga Ett Riktigt Gott Nytt År och en God Fortsättning till er alla!!

Saknad...