lördag 28 februari 2015

Familjen har blivit större :)

Vi hämtade två nya hönor idag, de jag berättade om idag, så nu består vår hönsklan av 20 goa individer, vår familj börjar bli stor :)
Dock letar vi nya hem till två av tupparna, för det är ohållbart att ha fyra stycken, de börjar gruffa med varandra mer och mer nu, och de går hårt åt på hönorna med. Hoppas verkligen att någon vill ge dem ett hem!! Annars återstår bara det tråkigaste alternativet, att behöva ta bort dem...

Men hur som helst, våra nya damer har flyttat in, lite buttra miner sinsemellan har det varit i gruppen, men inte mycket ändå, hade väntat mer faktiskt. Väldigt skönt!! De heter Mina och Dina. Kan berätta att Mina är otroligt tam och bara tokälskar att vara så nära hon bara kan, hon följer en konstant, och när man inte tar upp henne hoppar hon eller flyger upp själv :) Att bli buren och gosad med är det bästa som finns tycker hon!!

Det är så kul att det blev lite tillökning i hönshuset nu, vi behövde några hönor till, nu hoppas jag som en tok att vår lilla kyckling är en höna med, vill vill vill!!!

Välkomna till familjen tjejer!!

Mina

Dina

fredag 27 februari 2015

Fick vårkänslor

Alltså, när röjar-känslorna börjar dyka upp, då vet man att våren är på gång!!
Hade utsläppet i morse, och så fixade jag stallet, passade på, för hemma var det ändå strömavbrott... Gott att ha det gjort på morgonen trots allt!
Men jag kunde inte riktigt hålla mig till bara det, vädret var helt underbart, så där som att våren vill liksom säga hej, jag kommer snart, och då minsann, då vill jag röja! Så fick för mig att jag skulle ta och borsta rent täckena som Valle fick med sig från förra ägaren, de använder vi inte för de är så vansinnigt lortiga. Så vad var inte bättre än att få de i skick för att kunna stoppa in i tvättmaskinen?? 
:) Jag gav mig på ett innetäcke, tänkte att det var en lätt match, men nehejdå, tji fick jag. Det är så mycket lera på hela nedre delen på det så jag fixade bara halva idag. Det dammade nåt så vansinnigt att jag höll på att storkna. Och så var inte ryggen glad över detnn fantastiska arbetsställning (halkade ute i skogen i förrgår och sträckte mig bra..) så jag gav mig faktiskt. Gör väl resten på det imorgon då... Men pysselkänslan gav sig då inte, så jag gick ut i hagen om började mocka där istället. Det är verkligen helt underbart att få det rent även där, så gräset har en chans att börja växa när det är dags!!
Nu blev det inte många kärror jag körde ut därifrån, för jag fick nya idéer (jaja, jag har ibland lite svårt att hålla mig till en grej i taget och göra klart den...), så jag åkte hem och gjorde en storstädning i hönshuset. Mer än välbehövligt!! Nu så är det så rent och fint där!! I alla fall i fem minuter till, marodörerna vill ju inte vara ute nu när det regnar, så antar att de är inne och röjer loss de med på sitt alldeles egna vis... ;) Dock väldigt skönt att få gjort detta idag, för imorgon ska vi hämta två nya hönor som vi får, de funkar inte i den gruppen de går i idag, så de får en ny chans hos oss istället för att bli hönssoppa... Ska bli spännande och se om de anpassar sig bra här istället, hoppas det går bra!! Det är två Lohmanhönor, sådana värphybrider, bruna, som vi har tre av sen innan. Blir nog bra, hoppas de kommer funka fint här!!
Kände att det var en massa annat jag skulle vilja ta tag i med, men det som mest blinkar med rött varningsljus just nu är trots allt c-uppsatsen. Så den har det blivit mer text på i eftermiddag, och jag borde fortsätta en stund till, men det är så jäkla segt och tråkigt... Men kanske några ord till... Ett par rader kan ju inte vara så svårt till innan det är dags att åka till Borås för firande av både mamma och Sarah på Tai Silk med smaskig mat. Jo så får det bli. 
Ha're fint, trevlig helg på er!!

Snart borde dessa små skönheter titta fram med!!
Kanske skulle ta och gå ut och kika efter dom :)

torsdag 26 februari 2015

Tre dagar

Efter att ha spenderat tre dagar på en avdelning på Högsbo Sjukhus är jag helt säker på att jag gjort rätt (vi är just nu inne i en kurs som innebär tre dagar på avdelning). 

Valet att just välja bort att arbeta på avdelning är så rätt känner jag. Det är inte något fel på att jobba på avdelning och inte heller något fel på avdelningen jag varit på dessa dagarna, men det är inget jag skulle trivas med. Det är alldeles för rutinartat, jag vill ha det oväntade, det är det som driver mig, att inte ha koll på vad som kommer att dyka upp nästa dag på jobbet. I mitt val, att jobba på en akutmottagning innebär att inte veta. Klart att rutinerna kommer att finnas, men det är så mycket mer patienter som kommer och går, och med det så vet man inte vad som kommer att vänta. Nu riktar sig Östras akut på medicin och kirurgi, vilket i sig är väldigt brett, men det ger en fingervisning trots allt vad jobbet kommer att innebära, men ena dagen kan det ju vara merparten kirurgiska patienter, den andra medicinska. Och så kan det vara mer eller mindre akut, och mer eller mindre patienter. Och att det är så många man kommer att möta, det är ju så kul!! 
Alltså, jag är så glad för att jag valde som jag gjorde, och jag längtar verkligen så till sommaren!! Jag vill jobba!!! Nu!!!


onsdag 25 februari 2015

BRA dag!

Hur underbart är det inte att komma hem från en rätt trist dag i skolan i hyfsad tid och kunna sticka till stallet och pyssla med vår-leriga hästar och gå promenad med dom och lita jobb på volten efter det??
Alltså, helt underbart!!
De blev en riktigt bra promenad, lite klättring i rätt friskt tempo (japp, jag häll högsta tempot, Valle tyckte det var helt onödigt att gå så fort uppför backarna efter en stund ;) Minerva och Gunilla hamnade på efterkälken de med ;) ), nu är det dags att skaffa bättre kondis!! 
Vi stannade till och lät hästarna beta lite gammalt gräs, lite nytt hade faktiskt tittat fram, eb hel del blåbärsris åkte ner med, snacka om att de var nöjda!! 
Ett par rådjur for iväg alldeles intill oss, Minerva skuttade till lite och Valle stirrade lite, det var allt. Skönt!! När vi kom hem så arbetade vi en liten kortis på volten, lite koll på vad Valle lyssnar på för signaler och lite longering, mycket för att få lite mer cirkulation i kroppen på honom och låta han tänka lite. Han gillade det och travade på så snällt!! Lyssnade bra på mina signaler som stopp, start, trav, avsaktningar, back och lite annat. Han gillade att få uppgifter och var såå nöjd!! 
I de flesta lägen vi stannade till, både ute på promenaden och på volten sökte han kontakt, han vill så gärna vara nära, och allra helst med mulen antingen i mitt hår eller mot min axel. Han är ju rätt pillig i vanliga fall, alltså han tuggar på det mesta, men i dessa lägena står han bara och håller sådär mjukt mot och kopplas av totalt. Behöver jag säga hur glad man blir inombords av sånt här?? Underbara fina hästen, trots starten vi fick kommer det bli så bra, det lovar jag dig!!

Fina killen, lerig och glad!!

tisdag 24 februari 2015

Idag är det ingen vanlig dag...

...för idag är det mammas födelsedag!!
Stort grattis mamma, hoppas att din dag vart toppen, kramar!!!


måndag 23 februari 2015

Plan...

Alltså, en ny plan har vi, för vi har verkligen hittat något med Valle som måste kollas så fort vi får ut någon som kan göra det.
Förutom att hans bakben ska kollas, det som han markerade på vid besiktningen så är det även hans rygg som måste ses över och så det vi känns som inte alls stämmer, och det är hans tänder. 
Hans tänder är helt galet vassa. 
Eftersom jag inte är helt normalt funtad när det kommer till vissa saker så har jag inte några större problem med att stoppa in händerna i truten på en häst, inte ens en som har visat tendenser till att äta upp en. Har väl utvecklat en viss teknik för detta med tiden ;) 
Hur som helst, tänderna är sylvassa!! 
De måste ses över och göras nåt åt. Betarna (som nästan bara finns hos vallackar och hingstar) är långa och välvuxna, de brukar inte vara några problem även om de är lite långa, bara de inte går upp mot gommen, eller ner mot underkäken för långt, och de är inte jättelånga, men lite väl kanske.men de är så pass vassa att det blev ett märke i fingret när jag drog med det på spetsen av dem. Det är inte bra. Tänk er att ha nåt så vasst i munnen!! Det är klart att det känns, tungan är ju i kontakt med dessa konstant, och tänk då om det sätts bett i munnen i ett sånt här läge puls att det stängs igen med diverse nosgrimmor... hua... :(
Så som sagt, så fort vi får tid bokat med veterinären (håll tummarna att han kan på fredag!! Tis, ons och tor måste jag vara i skolan, kommer inte ifrån :( ) så ska vi se till att detta ska ses över och göras i ordning. Innan vi fått koll på hur hans mun egentligen ser ut kommer inget bett i närheten av den, inte heller hackamore, för är det så vassa kanter så kan det lika gärna trycka utifrån och ge skador. Nu är ju det inte aktuellt med ridning ändå förrän rygg och bakben är symtomfria, men att kunna tömköra hade ju vart väldigt värdefullt. Men det får vänta tills vi vet mer!! Tills dess blir det promenader i vanliga repgrimman!


söndag 22 februari 2015

Ett annorlunda typ av krav... (japp, nu är filosofen igång!)

Efter morgonens promenad med hästarna funderade vi lite på vad vi gör egentligen. 
Vi kom tillbaka med två galet nöjda hästar, och man såg på Valle att han vuxit lite till idag, och var liksom bara sådär glad i blicken som man vill att de ska vara. Det vi tänkte på var att han kanske aldrig fått den typen av krav som vi sätter på honom på sig innan. I alla fall inte på länge. 
Men vad sätter vi för krav egentligen?? Det har jag funderat vidare på idag (istället för att skriva på c-uppsatsen ;) )
Det traditionella är väl ändå att de ska lyda, funka i de lägen vi ber dem om att funka i, lyssna och halt enkelt göra som vi vill. Detta, för att krångla till det aningen, sätter vi som kav men ändå inte. 
Det blev så tydligt idag hur vi tänker. 
Kravet som vi har är att vi OCH hästarna ska ha roligt TILLSAMMANS. 
I detta ser vi att vi inte behöver sätta de där kraven om lydighet, fullständig kontroll och så vidare. Har hästen roligt tillsammans med oss så kommer detta av sig självt. Hästen får en valfrihet när det kommer till att vilja samarbeta med oss, och med detta tar vi också bort kraven på hästen, och lägger dem på oss själva istället. 
Om hästen tycker det är roligt att vara med oss kommer den lyssna, lyda, kommunicera, göra det vi vill och så vidare. Skulle den nu inte göra detta så är det inte rätt väg att gå, att lägga dessa kraven på hästen. Då är istället frågan, vad behöver vi hos oss själva för att hästen ska tycka att det är kul och följer oss och våra idéer? 
Nu ska det väl nämnas innan någon undrar vad vi är för idioter som låter hästarna gå utan krav vind för våg, och det är att vi sätter gränser. Gränser ser jag som en helt annan sak än vad krav är. Det finns gränser att ligga inom, man biter eller sparkar inte en människa, man släpar inte runt en människa i grimskaftet bara för att den säger, kom så har vi kul, istället för kom, lyd mig. En häst får inte hitta på sådana dumheter som innebär risker, det får inte bli farligt, där kommer gränserna in. Man får säga till. Hästar säger till varandra sinsemellan. Det man får tänka till om är HUR man säger till. Så nej, bara för att vi tänker som vi gör så är det inte så att de får fara runt och fnatta som de själva behagar, som sagt, gränser. 
Men åter till kraven då.
Vad är det som kan vara skillnaden mellan att ha en häst som håller sig vid ens sida för att den tycker att det är kul att vara med oss mot en häst som är helt lärd i att vad människan säger så ska jag lyda? 
Det behöver inte utåt sett se ut att vara någon skillnad alls. Men inåt sett kan det vara en enorm skillnad. För hästen. 
Tänk er själva med denna jämförelsen; Det finns ett stort krav från samhället att du har ett jobb. Och du har ett jobb. Jobbet du har tycker du fantastiskt roligt, det är kul att åka dit, det känns inte som ett tvång, men som alla normalt funtade människor har även du lite sämre dagar och en att vilja vara därifrån infinner sig, att det är tungt och slitigt och så vidare, vilket är ändå helt ok och normalt. Men i grund och botten så är det roligt att jobba, vad det beror på kan vara olika för olika människor, det kan vara valet av arbete, det kan vara kollegorna och så vidare. Något är det som gör det så roligt!!
Sedan tänker du att du har ett jobb som du bara går till för att det är vad man ska göra, och att man får sin lön så räkningarna kan betalas. Det kan väl för vissa vara helt ok, men glädjefyllt, nae, snarare tryggt kanske. Jobbet du inte tycker om ses som ett krav, uppgifterna är kraven som ska utföras, du kanske gör dem snällt för att du vet att det är så man ska göra. Eller så är du den där som surar ihop och vill inte göra det, låter alla veta detta, men gör uppgifterna ändå, för det är det rätta att göra. Men kul är det inte. 
Nu ska man inte förmänskliga hästar på något vis, men jag känner att det kan vara en rätt så schysst jämförelse. De hästar som väljer att göra allt för sin människa för att de tycker det är kul att vara med den, det är i min värld de hästar som är de lyckligaste, och även de som man kan då se som lydigaste, lyssnar mest och så vidare. 
De som gör det bara för att det är en vana, kravet på att lyda, kravet på att utföra det där arbetet de inte själva valt att göra, de är kuvade på ett eller annat sätt. De gör det för att de är snälla och att det är en trygghet för dom att göra som de blivit lärda. Mer eller mindre tycker de om det (jag säger inte med detta att alla dessa hästar är olyckliga, men de hade kanske kunnat var snäppet lyckligare om de hade fått välja), de som gillar det mindre hittar på med skit och bråkar mer. Typ som den människan som väljer att tala om att det är det tråkigaste den vet att gå till jobbet, men gör det för att den är tvungen. 
Med dessa funderingar som jag försökt få ner i ord här kan jag väl ändå säga att jag kommit fram till en sak, och det handlar om mig själv. Jag har så otroligt mycket mer att lära, vill jag att hästen ska vilja vara med mig så är det mig själv jag får ändra på och jobba, inte hästen (eller jo, såklart den med, men inte på samma sätt). Jag tänker fortsätta jobba på detta. En bit har jag kommit, men har ändå lång väg att gå. Men man lär så länge man lever, och det jag vet är att jag inte bara tar med mig kunskapen hästarna ger mig bara inom hästområdet, utan även i alla andra delar i livet. 


Så, filosofen har talat. Nu är det dags för den att ta tag i den bistra verkligheten kallad c-uppsats. Så tack för mig denna söndag, hoppas inte jag gjort någon upprörd om sitt hästhanterande, detta är mina tankar och funderingar på hur jag kan få livet med häst att bli det optimala för mig och hästen. Tillsammans med hästen vill jag ha roligt, inte bara jag vill ha kul med hästen!!


fredag 20 februari 2015

Man skulle ju kunna tro att det är helg nu då...

Eller inte,
Dagarna säger det, men det blir inte mycket till ledighet. Vi har suttit med c-uppsatsen konstant nu, men eftersom handledaren lämnat oss i sticket i tron om att handleda betydde att vi klarar oss själva och att hon inte behöver göra nåt, inte ens svara på våra frågor, eller ge feedback på vad vi skrivit så är vi ganska så mycket efter. Detta ett resultat av att de satt en handledare med språkproblem och helt grön på sin position... Efter ett utbrott från både min sida och fler som har människan som handledare så har hela grejen retts ut tillsammans med kursansvariga, och nu har handledaren börjat fatta sin roll. Typ i alla fall, det är i alla fall bättre nu, men efter är vi, så det blir slita hår i helgen över detta. Suck...

En annan riktigt tråkig sak är att vi bara har en av de tre kycklingarna kvar som kläcktes förra veckan, de andra två dog igår :( Så otroligt tråkigt, hade så sett fram emot att se vad de utvecklades till och hur de skulle se ut. Det är en ny ras för oss, så det var extra spännande. Men naturen ville annorlunda, så ni får sova så gott fina små kycklingar :( Nu håller vi tummarna för att den lilla som är kvar får må bra och växa upp och bli vacker, förhoppningsvis höna.

En av sötnosarna som dog igår :(

tisdag 17 februari 2015

Förvandling!!

Det blir verkligen bättre och bättre för varje dag!!
Valle blir gladare och gladare, öronen är mer och mer enbart framåt, den sura undandragande blicken är nästan borta nu, och sättet han velat ha bort oss på innan är knappt kvar. Han söker nu så mycket kontakt och mys så att jag blir alldeles förvånad, en häst som från början visat en sådan här ilska kan vända och bli så otroligt tillgiven och kontaktsökande. Han har fortfarande lite fuffens för sig, men det är nu så lite, och så lätt att vända honom till det bättre igen bara genom att lägga handen på honom och vänta ut honom. Då släpper han det och den busiga, glada och nyfikna hästen dyker upp igen!! Det har verkligen gått från att vara på och hugga och bita i alla lägen, kasta sig med strukna öron mot oss så fort han kunde få möjlighet när han kom till oss till detta, vilken förvandling!! Helt underbart!! Finaste hästen!!







måndag 16 februari 2015

Arg!!

Alltså, nu kan jag inte nog betona hur glad jag är att bara ha några månader kvar på utbildningen.

Vi skriver ju uppsatsen nu, och vi, tillsammans med ytterligare två par är helt utelämnade av handledaren, ingen respons, ingen kontakt, inget!! Blir helt vansinnig på detta, är det något en handledare är till för så är det att kunna leda oss i rätt riktning, att kunna komma med support, och se om vi faktiskt har kommit rätt på vägen. Men nej, inte ett ord!! Att vi har rätt till 20 timmar av guidning och hjälp verkar ha gått helt förbi, och ja, vi är minst sagt irriterade nu. 
GAH!!! Så jäkla mycket energi detta tar, att det inte bara kan skötas på rätt sätt nån gång!!! Ska bli så skönt att slippa denna skolan sen!! Kan knappt vänta!!!


söndag 15 februari 2015

När man blir sådär varm i hjärtat!!

Det händer grejer hela tiden. 

För varje dag som går byggs förtroendet sakta men säkert upp mellan oss. Nu börjar Valle bli den hästen som vi trodde att vi hade köpt, och det ska jag säga är en underbar känsla!!


Dagens vart nog ett ganska stort genombrott. Något som jag tar som en visad tillit och glädje i att få göra något tillsammans med oss.

I förmiddags när jag kom och vi skulle ta in Valle och Minerva från hagen för pyssel och promenad stod de och åt i sina höhögar som låg längst bort i  hagen (vi lägger ut många, mycket för att de ska få vandra lite, speciellt nu när det är snötäckt!).

När vi kom över krönet och han såg oss räckte det att ropa en gång på honom, då slutar han äta och kommer med spetsade öron travandes rakt fram till mig!! Han såg så glad ut och jag blev sådär galet rörd som bara jag kan bli så en liten tår letade sig fram i ögonvrån!! Han verkade väldigt nöjd med allt, gosade och hade stenkoll hela tiden på vad jag gjorde. 
Dock blev det lite långtråkigt i stallgången tyckte han (japp, stora vårfällningen är igång, och dessutom på skimmel, det tar lite tid att borsta igenom ordentligt då ;) Sen ger ju jag han lite massage med, det tar ju lite tid i sig..), men annars så var han så nöjd. Äntligen!! 
Promenaden gick kanon, han blev lite skraj för ett sånt där randigt plastband som var utsatt för markering som fladdrade, men han fick gå och titta på det ordentligt, Minerva gick med och kollade hon med och han tyckte uppenbarligen inte att det var så farligt tillslut för han fick tag på det och bet av det... oups.. Aja, bara till att städa efter hästen, sen hemgång igen ;)

Med detta känns det som att ett stort steg till är taget, och att detta inte kan bli annat än bra till slut!! 

Fina älskade hästen!!

lördag 14 februari 2015

Bra start på helgen :)

I morse tog vi en promenad med hästarna igen, en liten tur upp i skogen här. 
Valle har börjat lätta på humöret mer nu, och läget känns inte längre som att det är jobbigt att komma till stallet. Visst, han har fortfarande sina stunder i boxen när han ser ut som att han ska äta upp oss, men inte alls som bara för en vecka sedan. Han har börjat visa att han uppskattar all typ av beröring och vad vi hittar på runt om honom, till och med täckena har börjat bli lite accepterade. Vi kämpar på med hans onda rygg och bakdel, hjälper honom med lätt massage och han får stå med Back on Tracktäcket och det verkar han uppskatta. Så ja, alla de utfall han gjort mot oss har börjat avta, och han börjar visa sig som den häst vi trodde vi skulle få hem. DET är väldigt skönt!!


Han är smart och fattar saker snabbt, han gillar att få små uppgifter att lösa, och visar nu att han nog kanske ändå trivs här. Det jag tror är att han har blivit jätteosäker när han kom till oss, nya männsikor och ett nytt stall samtidigt som han känner smärta i ryggen och bakdelen, hästar som reagerat med ett sånt här beteende när det vart smärta inblandat har jag tyvärr träffat på förr, speciellt då jag var runt och masserade hästar. 
Han blev skodd i onsdags och det gick kanon, med lite mer ömhet i kroppen dagen efter det och lite mer butter inställning till allt blev det då med, vilket ger oss ändå en rätt stark ledtråd om att det är ajaj det handlar om och inte nån beteendestörning eller vantrivsel. Att han reagerade efter skoningen är ju inte så konstigt, de ganska långa fötterna blev ju väl verkade nu och då ändras ju lite i kroppen för honom. Dessutom helt ny hovslagare för honom, så ja, inte konstigt. Nu gjorde Karolina inga större förändringar, utan kommer successivt forma hovarna som hon vill ha dom. Men lite förändring blir det ju trots allt ändå. Det är ju som för oss när vi tar på oss en ny typ av sko, det känns ju i kroppen. Hästarna kan ju dessutom inte sätta sig ner och ta av skorna för att slappa, så det är klart att det känns i kroppen. Nu idag så hade han mjuknat lite i sättet igen, och hans ömhet var något bättre igen. Skönt också att det sitter skor på med fyra broddhål i varje sko med broddar i och snösulor. Känns så mycket bättre med tanke på snön och halkan.


Hur som helst, så länge vi inte kommit till rätta med ajajet så blir det motion vid hand, och det gillar han. Idag var vi ute med alla tre hästarna, Anna kom och gick med med Svennis. Det gillade Valle! Det märks att alla tre hästarna har kommit varandra nära och tycker om varandra. Promenaden var inte så lång, men perfekt, vi gick i lite backar, en lagom väg att starta upp med för allt tre hästarna. Det var en riktigt trevlig promenad, bara solen som fattades, den behagade att inte dyka upp förrän i eftermiddag. Men man kan inte få allt!!

Anna tog lite kort :)




Och så har nog dagens sötaste, Ayla och Svennis :)

torsdag 12 februari 2015

Åh, nu blir vi fler!!

Äntligen börjar äggen kläckas ute hos våra ruvande hönor, i alla fall hos den ena av dem, Elsa än så länge! Tre småttingar har kikat fram, det ligger ytterligare två ägg under henne, hoppas det blir små av dem med!! Agnes och Saga ruvar ihop och har tillsammans 5 ägg de med, men där har inget hänt än, trots att alla ägg borde vara kläck på idag. Men alla vill väl inte titta ut på samma gång, så vi håller tummarna på att det kommer ut några hos dem med snart!! 
Toksöta är de i alla fall!!

Välkomna till världen fina små!!

onsdag 11 februari 2015

Nu har jag nyheter minsann!!

Tänka sig, ibland går det som man vill...
Jag har inte vågat ha några förhoppningar, inte vågat tänka att det ska gå vägen, inte vågat tro...
När det är något man vill riktigt mycket vågar man inte hoppas för risken är så stor att bli besviken...

Men denna gången gick det vägen!!

Jag har fått jobb!!!
Jag fick det!! Jobbet på Östra Sjukhusets Akutmottagning :D


Jag är sådär galet glad samtidigt som jag blev galet nervös i samma sekund jag sa ja till frågan om jag ville ha jobbet tidigare idag när chefen ringde. Men vad fasen, alla är vi nya i början, även på en akut, och jag kommer inte stå ensam. Och jag kommer lära mig. Det enda som egentligen känns jobbigt med det här är att jag var tvungen att tacka nej till den andra avdelningen jag var på intervju hos förra veckan. För det kändes kanon där med, och jag tyckte så mycket om både chefen där och de som jobbade! Fasen att man inte kan vara mer än en människa... Jag gillade stället och kände att jag skulle kunna trivas så bra där med. Men det går bara vara på ett ställe...

Men hur som helst, detta är akuten, jag VILL jobba med akutsjukvård antingen på akuten eller på ambulansen, och detta känns som det perfekta startskottet!!! Jag trivdes så bra i Mölndal förra sommaren, och känner helt hundra att jag vill detta. Jag vill hjälpa i det akuta läget, det är detta jag har valt att utbilda mig till sjuksköterska för. Det akuta. Jag vet med mig att det är med detta jag vill jobba. Jag kommer att vilja arbeta på ambulansen i framtiden, men först ska jag landa här. Bli riktigt bra på detta. Vem vet, det kanske är så att jag hamnat där jag kommer att stanna? Tiden får utvisa detta. Som det är nu så är jag bara glad. GLAD :D








tisdag 10 februari 2015

Nöjda hästar!!

Idag passade vi på att gå på våran första promenad med Valle och Minerva, Med tanke på att vi misstänker smärta så blir det inte ridning än på bra länge, inte innan vi vet helt säkert. Sen är det ju så att vi fortfarande lär känna varandra, och det har hela tiden vart planen att vi skulle börja med promenader. 
Vi gick inte så långt, men ut kom vi i alla fall! Första biten var Valle bösig och på, drog i grimskaftet och ville väl mest välja väg själv. Men efter en stund började han koppla grejen och han började följa mina steg istället för att bara lyssna på signaler genom grimskaftet. Han till och med började lystra till och svara på hur jag valde att andas, och han gick ner i varv, sänkte huvudet och kopplade av! Det ni! Han verkade fortsätta leta efter små små signaler, att prata med stora bokstäver till den här hästen gör honom bara avtrubbad och osäker, att viska funkar bättre än vad jag någonsin kunde ana!! Det enda han inte riktigt kunde koppla bort var sånt han var tvungen att spana på och blåsa upp sig för. Typ som på en liten grävmaskin hos grannen. Hujedamej... Men han gjorde inget mer än att blåsa och stirra, skönt det! Att ha Minerva jämte i ett sånt läge är guld, för hon gillar ju dessa konstiga apparater som rör sig ute och smyger omkring i krokarna, och hennes lugn smittar ju av sig!
De var i alla fall väldigt nöjda med vår promenad och fick fortsätta mysa i solen ute i hagen resten av dagen! Sen att solen försvann, tja, det kan man ju inte göra så mycket åt, det blev ju liksom kvällen ;)
Imorgon blir det skoning som sagt, det är dags att snygga till fötterna, de är lite väl långa nu!


måndag 9 februari 2015

Vår eller vad??

Jamen det är väl som vanligt, vädergudarna ger oss en falsk förhoppning om att våren är här ;) Faktum är att det bara är 9:e februari, och nej, våren kan omöjligen vara här än. Men med plusgrader och sol, ja, då vill man så gärna tro det ändå ;) 
Jag var på en anställningsintervju i morse på Östra sjukhusets akut, och ska få under veckan reda på om de tycker att det känns rätt! Hoppas hoppas!! Jag kände när jag var där att det kändes helt rätt, och jag vill verkligen jobba där. Men ok, om det inte blir så så tackar jag ja till den andra avdelningen jag var hos för en vecka sedan, där kändes det också väldigt bra. Så det ska nog bli bra. Men hoppas på akuten trots allt :)
Valle kämpar vi på med, och med ett extremt konsekvent hanterande så har han mjuknat något. Vi går inte på honom överhuvudtaget, utan står bestämt kvar när han går på och ska hugga. Det enda vi gör att att lägga en hand stilla på honom och lätt fösa honom bort från oss, som en mild markering att det var fel, ska han närma oss så ska han göra det vänligt. När han gör det så blir det en massa gos. Det verkar ha gått upp ett litet ljus för honom att han kan lita på oss, och att vi inte vill honom något som helt ont. Nu hoppas vi på fortsatt framgång med detta konceptet, och håller tummarna på att den ömheten han visar i rygg och bakdel släpper. Han ska kollas för detta, vi ska bara få till tiden för det, men det blir snart. Han ska skos på onsdag, och så ska även tandläkare ordnas, och så ska han ses över av kiropraktor. Vi ska ha reda på vad som inte är bra! Fina killen, vi ska fixa detta!!

Hehe, sväva kan han i alla fall ;)

lördag 7 februari 2015

Ihopsläpp

Idag kände vi att det var dags att släppa ihop hästarna, det kändes inte snällt att Valle (ok, vi kallar Papi för Valle nu, han liksom bara var en Valle, och ska han få en nystart så blir det så med smeknamnet med ;) Han lyssnar dessutom bra till det, så, ja, det får bli så :) ) skulle gå själv. 
Allt gick bra, det blev lite busande, men allt gick ändå lugnt till, och alla verkar väldigt nöjda!






fredag 6 februari 2015

Det blev inte som tänkt...

Varför kan inte nåt bara gå som vi tänkt oss någon gång?
Vi tänkte och trodde att vi hittat hästen som var för oss.
Vi är inte säkra på det längre.

Han har visat en väldigt aggressiv sida, där han flyger på oss med strukna öron och tänder i högsta hugg. Han sparkar och stegrar i boxen. Fick tag på en gammal fodervärd som hade honom under ett år och hon berättade att han hade vart likadan där. Jaha, då har vi alltså en häst med historia med aggressivitet... Nu då? Vi känner att detta funkar inte, och har pratat med gamla ägarna. Vi ville att de skulle ta tillbaka honom, då han uppenbarligen hade det bättre där. Men de vill inte det. Så ja, vad gör vi nu?
Nu är det så att vår inställning till djur är att de ska ha det bra hos oss och må väl. Han mår inte bra nu. Därav hade det känts bättre att komma tillbaka dit han är van.

Men nu gick inte detta. Så vad? 
Vi vill inte låta honom bli nån som får vandra från ställe till ställe och tappa bort tryggheten totalt. Det skulle han definitivt inte må bra av. Och efter att ha pratat med både Gustaf och några mer så känner vi samma sak, han ska inte vidare, inte om han sedan innan haft dessa beteenden. Det är inte rätt mot honom, det är inte rätt mot de som tar honom. Och läget är ohållbart, han blir farlig när den sidan kommer fram.
Men som jag sagt förr, mina djur är mitt allt, och även om han bara vart hos oss i knappa två veckor så är jag fäst vid honom. 
Och jag skulle inte kunna göra något annat än att ge honom chansen till att bättra sig. Vi får helt enkelt lura ut vad det är som gör honom så arg, dessvärre så tror vi på att han känner smärta. För när vi funderat så eskalerade detta när smärtstillandet gått ur kroppen som han fick för som han fick för sitt bakben. Det och att han reagerar starkt i sin rygg när vi känner igenom honom. Och detta trots att han inte gjort annat än att ha gått i hagen här hos oss. Så ja, detta ska utredas. Han måste få hjälp för detta, för ska han må bra här måste alla bitar falla på plats. Så får vi se om det är smärta som är problemet. Vi vill inget annat än att han ska må bra. 
Han ska självklart få en ärlig chans, vi ska arbeta med honom utifrån hans nivå och hoppas på att det blir bättre. Det får bli såhär, då han inte kunde få komma åter dit han kände till och trivdes bättre. Han ska bli bättre. Det är det vi hopps på. så inställningen får vara att han är hästen för oss, men med en hel del arbete innan vi är där. Det kan nog bli bra, om vi bara hittar grundorsaken och kan hjälpa honom med det. När vi hittat den så har en bättre bild att utgå från. Så får det bli.

Fina häst, detta ska bli bra, jag hoppas och vill att du ska må bra och att du kommer till att trivas hos oss, med oss. Vi vill det bästa för dig, och vi ska kämpa, det lovar jag.

måndag 2 februari 2015

En sån längtan...

Nu är jag trött på vintern, den har varat länge nog nu, nu längtar jag efter ljus, sol, ljumna kvällar, sommarregn, bad, gröna ängar, åskoväder, blommor, ja allt som har med vår och sommar att göra. Blev inte bättre av att jag tittade på bilder från denna tid...
Klicka på blixtbilderna så ser de betydligt bättre ut än i detta lilla formatet.











söndag 1 februari 2015

Imponerad!

Ibland blir man sådär förvånad att man liksom tappar hakan lite.
Papi går ju fortfarande själv, mycket för att vi är försiktiga med hans bakben, smärtstillandet sitter ju fortfarande i kroppen, och vi vill inte riskera att han tar ut sig utan att känna att det borde ta emot. Nu är han ju väldigt lugn i hagen (förutom när en snöslunga kommer fram, då rivs det staket, så farlig är den! Men den blev han tränad med igår, så bättre nu förhoppningsvis!), men det finns lägen då man är helt säker på att något ska hända, typ som idag, när en häst gick förbi på vägen precis utanför hagen Eller när en cyklist kommer susandes i hög hastighet nerför backen i snön jämte hagen. Men nä, inte en endaste reaktion!! Han ägnade dessa utomstående knappt en blick, vilket jag ändå tycker är förvånande, det är trots allt två ganska triggande grejer... Men jag är kanonglad för att det inte böev några reaktioner på detta! Det känns bra, dels att man nu vet att cyklister, dessutom i hög hastighet och i snö, samt andra främmande hästar inte stressar honom.
Vi håller ju fortfarande på att lära känna varandra, och kommunikationen mellan oss blir lite bättre för varje dag som går. Det är så skönt! Vi kommer nog bli bra polare :)