Nu är det längesedan jag satt på en hästrygg. Och nu känner jag att jag skulle kunna göra nästan vad som helst för att göra just det. Men jag vill att hästryggen jag sitter på ska vara Minervas eller Descaradas.
Men naturligtvis, jag är inte kräsen, skulle jag få hoppa upp på någon annan häst så har jag inget emot det :) Men de vita vackra damerna ligger mig varmast om hjärtat och jag verkligen längtar tills det är dags.
Kan inte kung Bore ta och släppa taget någon gång och släppa in våren på allvar, vill ha bort all is och snö, vill ha mjukt i backen och träd som knoppar, så vi äntligen kan ha möjlighet att sätta igång dem.
Idag när jag åkte hem från praktiken (som jag verkligen älskar, det är hur roligt som helst!!) så sken solen som bara den, temperaturen vandrat över till plussidan, inte mycket, men i alla fall till 2 plusgrader, och det verkligen började kännas att jag längtar efter att rida. Tänk er, få sitta upp på en glad liten häst som bara längtar efter att få komma ut i skogen och njuta lika mycket som jag av naturen och tillsammans få ta in allt vad den har att erbjuda.
Visst har jag fått frågor om jag kan rida någon annan häst regelbundet, men det alternativet finns inte i min värld, mitt hjärta här hemma hos Minerva och Descarada, och det spelar ingen roll om det skulle av någon anledning bli så att de aldrig kommer att ridas, jag stannar hos dem ändå. Att jag någon enstaka gång rider en annan häst är en sak, men det är hos Minerva och Descarada jag hör hemma. Så är det bara.
Sä jag tänker fortsätta längta. För det är värt det!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar