Redan slut?!

2016 är till ända. Några få timmar återstår. 

Och hur fort har det inte gått? Tycker detta året har rusat fram. 

Funderade förut idag på vad som egentligen hänt under detta året. Det är en hel del. 

Året började väl i ganska maklig takt, jobbade på där jag fick min första anställning, på avdelning 350. Fick ett infall och sökte jobbet jag längtat efter fastän jag inte tänkt att göra det riktigt än, planen var att vänta lite, skaffa mig mer erfarenhet och bli lite mer varm i kläderna. Men chansade, skickade och dagen efter blev jag uppringd för en intervju. Kämpade på inför fystester samtidigt som jag höll allt hemligt för de flesta utom de allra närmaste. Trodde ju inte riktigt själv på detta, för bra för att vara sant.  

Mamma och pappa flyttade från huset jag växt upp i, till en lägenhet inne i byn. Omställning! 

Samtidigt under våren så kom jag igång med Viking mer och mer, våra band stärktes ännu mer och han utvecklades i ridningen och stärkte sitt självförtroende något så enormt. 

Hemmavid var det bygget med garaget som började gå in i sluttampen, i alla fall på utsidan. 

Våren kom och äntligen, jag fick svar på att jag får mitt drömjobb!! Att få jobba i ambulansen. Lilla jag i den gula bilen i de gröna kläderna, så grym känsla! har längtat till jobbet inför varje pass sedan dess. Började med introduktionsutbildning, läskigt men spännande! 

Fisnaste Pontus började visa att nu är ålderdomen ikapp, och i april fick han somna in med oss bredvid sig.

Våren började övergå till sommar, dags för att ge sig ut på riktigt, alltså ingen mer bredvidgång på jobbet, utan nu var det dags för det egna ansvaret tillsammans med kollegan. Behöver jag säga att jag höll på att skita på mig när vi fick den första utlarmningen? Haha nerverna var på topp ;)

Viking började toppa formen, han började bli stadig i de mål jag satt upp, att kunna hitta en balanserad form och även ta lite galopper. Sån känsla!! Banden blev starkare för varje dag som gick och vi hamnade i ett läge där det räckte att vi tänkte något, då gjorde den andre det.

Under sommaren jobbade jag på, synd att säga att jag blev varm i kläderna, men för varje pass, lite mer erfarenhet. Hemma kämpade vi på med garaget och nu står det helt klart utvändigt. 

Mot slutet av sommaren fick hästarna lite sommarvila i samband med vaccinationen, Viking var egentligen före i planeringen, så ville inte stressa något. Vi tog det lugnt. Jobbade, min placering på Öjersjö station var till ända och efter två veckors semester fortsatte jag köra från Östra, nu bara dagbil. 

Beata blev dålig, oklar anledning, inget kunde hittas, men hon kräktes och mådde kasst. Det vände. Blev bättre. Men oron kvarstod. Kinkade med maten, vi hittade inte mycket hon ville ha. Men det lättade lite det med.

Viking gjorde en vilt i hagen och blev väldigt påverkad av denna, så han var inte heller ok. Det visade sig att det handlade om nervkläm i nacken, och under hösten blev det vila och lugna promenader, han repade sig sakta men säkert. Blev bättre och bättre! Jag satt upp och skrittade en kvart i början av oktober, fantastisk känsla! Kändes så mycket bättre, men kände ändå att det sista lilla fattades så valde att fortsätta med promenader ett tag till. 

Nya projekt startas hemma, litet förråd byggs där det gamla stod, det som revs året innan, var i så dåligt skick. 

Jag gick in på min första basårsplacering, 4 veckor på MAVA. Inga höjdarveckor minsann... men skulle göras. 

Under tiden blir Beata dålig igen och nu är det fortfarande ingen som kan komma på orsaken. Hon gick på halvfart och vi kunde bara hålla tummarna för att hon skulle repa sig. Fick ge det lite tid.

I november blev Viking sjuk och efter en tung vecka blev han återigen akut dålig och fick då lämna oss, min vän som lämnade mig i så stor sorg och saknad. 

Jobbet fick ta min tid. Tankarna måste vara upptagna med något. 

Julen närmar sig och återigen blir Beata dålig... men nu hittar vi vad det är! Trots alla prover som inte visat något, så inser vi nu att det är torrfodret hon inte tål. Inte någon sort. Då kraschar hennes mage. Kampen för att hitta vad hon vill äta är igång. Den mest kräsna katt är hon. Testat allt efter alla konstens regler! Nu lever hon på tonfisk och grillad kyckling. Men hon mår bättre än på länge. Det är underbart att se henne nu!! 

Julen kommer, jag jobbar, vill detta, gillar jobba men gillar inte att fira jul så perfekt för mig. Får dock med mig en magsjuka hem från en patient som var riktigt kräksjuk. Så kan det gå. Så sista veckan har jag mest hämtat mig efter det. För övrigt har en liten säkerhet infunnit sig på jobbet, jag har väldigt långt kvar innan jag är helt trygg i yrket precis som alla andra som jobbar i ambulans, om man någonsin kan bli det. Vi möter så mycket. Men att få möjligheten att påverka någon annans liv, det är ofattbart fantastiskt. 

På juldagen, dagen innan jag fick hålla mig hemma för magsjuka, hade vi just en sådan körning, den sista för dagen, där våra insatser tillsammans gjorde en så stor skillnad i en familjs liv att det enda jag kan säga om mitt val är att det är rätt. Ett litet barn, inte ens ett halvår gammalt, hade hjärtstopp. Livlös. Andas inte. Föräldrarna kämpar för livet och gör ett helt suveränt jobb när vi, tre bilar, 6 ambulansmänniskor rusar in, tar över. Kämpar med honom. Idag lever det lilla barnet. Barnet mår bra. DET är en känsla som inte går att sätta ord på.

Och idag är det nyårsafton. Livets kontraster liksom. Igår målade vi förrådet utvändigt. Så nån vidare vinter har vi inte! Året som har gått har kretsat runt jobb, häst och katt till största delen. 

Och vad som händer härnäst, ja det får år 2017 utvisa!!

Gott nytt år till er alla!!

En vardag

Nu när ytterligare tid har gått sedan min Viking fick gå vidare så börjar jag hitta en vardag som jag börjar känna mig lite hemma i.

Och hur framtiden ser ut har jag funderat hur mycket som helst på och i dagarna har jag nog börjat komma fram till hur jag tänker och hur jag nog vill göra framåt.

Jag har ännu inte hittat tillbaka till stallet dock, jag vet inte när, eller rent av om jag gör det igen. Tänkt massor på detta nu, vänt det ut och in, jag drömmer till och med om det, och vet faktiskt inte om jag kommer att hålla igång med hästarna mer, eller om jag ska lägga det på hyllan, i alla fall så länge. Känslorna och tankarna går åt det hållet nu. Kommer att hälsa på i stallet och mysa med hästarna när jag är redo så får jag känna på det efter hand. Hittills har det tagit mer energi än att ha gett energi att vara på besök i stallet. Vi får väl se. Har i alla fall bestämt mig för att sälja av nästan alla mina grejer, behåller lite av mina ridkläder, ett par schabrak och min barbackapadd. Resten åker, har redan börjat sälja lite. Även på Facebook har jag rensat. Jag har vart medlem eller gillat väldigt många sidor med hästrelaterat innehåll så hur mycket häst som helst har alltid vart den största delen av mitt nyhetsflöde där. Nu har jag tagit bort de flesta från flödet, jag har behållit några få, mest försäljningssidor för att kunna få sålt mina grejer.

Så som sagt, kan detta vara så att min trettioåriga tid av hästeri vara till ända? Kanske. Kanske rider jag nån gång sporadiskt, hälsar på i stallet emellanåt, men aktivt? Nej, stor chans att det lutar åt nej på det. 

Detta har inneburit lite av en identitetskris för mig... Som sagt, de senaste 30 åren har jag hållit på med häst, många utav dessa åren har jag gjort det dagligen. Har jag inte haft egna hästar har jag vart fodervärd, medryttare, skötare eller väldigt involverad i ridskolan. Jag har alltid haft en dragelse till hästarna på ett sådant sätt att jag velat vara involverad i allt runt dem, vara engagerad och få vara en del av häst. Alltid haft planer, alltid velat ännu mer. Det året jag gav bort Jason, det är snart 7 år sedan, trodde jag att jag skulle lägga allt på hyllan. Men jag var inte klar då. Det tog inte många veckor innan jag var igång igen. Jag kunde inte då släppa min livsstil. 

För att hålla på med häst är en livsstil. Ett sätt att leva. 

Nu längtar jag efter något annat. En annan typ av livsstil. Inte så mycket mer annorlunda än den livsstilen jag har nu, mer än att jag inte har så mycket häst i den som innan. 

Jag vill inte släppa helt, jag vill fortfarande finnas där för Gunilla och hästarna, när hon behöver stöttning och uppbackning. Jag tycker fortfarande om Minerva, Svennis och Filur. Jag tycker fortfarande om hästar. Men jag vill inte hålla på med häst i den utsträckningen som jag gjort innan. Kanske rida nån gång då och då. Klappa och gosa lite. Nån promenad då och då. 

Och vem vet, någon gång i framtiden kanske det blir egen häst igen. Inte nu, inte på väldigt länge. Just nu är det ett alldeles för stort sår som ska få läka ifred. 

Mycket annat känner jag ska få ta min tid nu. Jag har börjat tänka mer på mig själv, min kropp och hälsa, jag har börjat med ordentliga promenader nästan dagligen (bortsett från perioder med influensa och en enveten magsjuka), och lånar grannens hund för att få mer motivation till detta. Jag längtar efter att få komma igång med huset, jag vill fixa, jag vill renovera. Jag vill fixa trädgården och hålla den fin, jag älskar när den är i ordning, och att pilla där är som balsam för själen. Tiden med kattgos är fantastisk, Beata har haft en period av att inte må bra, men vi har börjat hitta en stabil linje med henne nu och att bara få umgås med mina tre hjärtan är underbart. Jag vill lägga energi på jobbet, jag har det bästa jobbet jag någonsin kunnat få, jag älskar det och jobbar mer än gärna. Det är roligt att åka till jobbet inför varje pass, jag längtar dit. Jag har anmält mig till ett par utbildningar på högskolan i Borås i vår, vet ej om jag kommit med på dessa än då jag skickat en sen anmälan, håller tummarna. Vill lägga energi på att lära mig mer. Jag vill kunna mer. Jag vill så småningom läsa hela vidareutbildningen, dessa är en del av dem, och då har jag dem att tillgodoräkna mig. Det är guld. 

Jag är nog lite annorlunda som människa nu efter vad som hänt. Det känns så. Viking var min vän. Ingen kan ersätta honom. Vi hade ett band som har vart svårt att acceptera att det har fått klippas. Det tog musten ur mig. Självklart kan jag hitta en annan individ som jag kan knyta lika starka band till, speciella band utifrån den individen, men jag vill inte leta efter det nu eller i den närmaste framtiden. Och jag tror faktiskt att jag för en bra tid framöver är nöjd med det beslutet. Jag tror att jag börjar landa. Jag tror att jag har bestämt mig. 

Framtiden får utvisa hur mycket häst som den kommer att innehålla. Jag saknar min älskade Viking så otroligt men vill inte vara utan en sekund av den tid vi hade tillsammans. Inte heller den tiden jag haft med alla andra hästar jag haft nära, de har allihop vart med och lärt mig vem jag är, format mig till den jag är, och de har alla en speciell plats i mitt hjärta. Jag älskar hästarna för detta. Jag vill inte vara utan detta för en sekund. Men nu är jag nog redo för att gå vidare, fortfarande med häst i min vardag, men inte i den utsträckningen som innan och så får vi se i framtiden när och om jag är åter i en livsstil med häst. 

Min vän är borta...

Idag för fyra veckor sedan lämnade Viking mig. 

Han lämnade mig i en så stor sorg, så stor saknad att jag inte riktigt hittar tillbaka till mig själv. Hittar inte mig själv igen. Jag saknar min vän så det gör ont.

Det hala började egentligen nog redan på måndagen. Tidigt på morgonen. Eller egentligen någon gång under natten, när kan vi bara sia om. För tidigt på morgonen, klockan var 07, skulle vi ta in hästarna för en härlig morgonpromenad. Så blev det inte. 

Möttes av en Viking som i vanlig ordning gnäggade när jag kom, men när vi gick in kändes något väldigt konstigt. han kändes så trött. Mer än så kunde jag inte säga på den korta vägen från hagen till stallet. Men när vi kom in, ja då var det tydligt att något inte var rätt. Han åt inte. En Viking som inte äter mår inte bra. Han rörde inte nåt av det som var framlagt. Stod och hängde med huvudet med mulen i backen. Lyssnade på hans mage, lite ljud kom därifrån, men alldeles för lite. Tempade, 39.9... Inga tydliga koliktecken alls egentligen, men med tanke på hur tyst magen var tog jag ut honom med en gång och gick en kort bit samtidigt som jag ringde veterinären. Vi hade tur, hon hade inga andra patienter innan oss och kunde åka mot oss så fort de stämt av morgonen på stationen. Så veterinären var fort på plats. Dock under tiden vi väntade så blev han sämre, han orkade inte stå på benen utan rasade ihop i en hög. Ett väldigt skräckfyllt ögonblick... och väldigt hjärtskärande att se, man ville bara fånga honom och hjälpa honom att stå upp. Inget vi kunde göra just där och då, utan han fick ligga ner en liten stund, hämta lite krafter, sen fick vi honom på benen igen. Skönt! Men fortfarande väldigt tagen. Veterinären undersökte honom, kunde inte riktigt sätta fingret på vad som var grundfelet. om det var magen som orsakade feber och problemen, eller febern som orsakat känningarna i magen. Och orsak? ingen aning. Han behandlades för sin mage, och för sin feber. 

Lite bättre blev han. Veterinären väntade kvar så länge hon kunde. När hon åkte var inte magen igång än, men han var rätt så pigg, hade kissat, fes bra, ordinerades korta regelbundna promenader och små små portioner med mat. Så gjorde vi. Gick, vilade, lite att äta. Så höll vi på. Hade telefonkontakt med veterinären hela dagen. På eftermiddagen kom magen igång, och febern gick ner. Det verkade ge med sig. Det som var lite konstigt var de mängderna han kissade. Dialog med veterinären om det med. Men efter att ha stämt av ca 10 gånger till under kvällen med veterinären så åkte jag hem från stallet vid 23 på kvällen... 

De dagar som följde så hände det inte så mycket, Viking började repa sig, trött, men inte för trött, han svettades en hel del de första dagarna, men febern jobbade i kroppen på honom ännu, även om den inte var särskilt hög. Han hostade lite med, så vi trodde att allt egentligen handlade om en rejäl förkylning. Han blev piggare och piggare, repade sig bra. 

Till på lördag kväll. Tog in för kvällen då de fick stå inne tills vi kände att han var bra nog för att gå ute nattetid igen. Men nåt var fel. Magen verkade funka, han bajsade och fes, men kanske lite tyst ändå när man lyssnade. Det kändes inte rätt. Ringde veterinären. Strax därefter började han svettas igen. Blev lite trött, men inte mer än så. Ingen feber. Ut och gå en liten stund. Lite vila emellan. Magen tystare. Ut igen. Sen kom vi inte längre. Han blev kvar på volten. Han orkade inte in igen. Allt gick så snabbt. Han orkade inte in från volten. Veterinären kunde inte göra något. En kort undersökning ute på plats kunde väl mest konstatera att magen stängt ner. Han svarade inte på någon behandling. Sen stod han inte upp länge till... Han orkade inte mer...

Han fick somna in där, ute på volten. 

Min bästa vän. Min Viking. Hästen som jag har kommit till att stå så nära, fått sådana band med som jag inte trodde var möjliga att få med en häst. Viking som skulle bli minst 30 år och få stolt gå vid min sida, eller snarare, jag skulle få gå stolt vid hans sida tills den dagen långt bort i fjärran... inte nu. 

Inte min Viking som älskade livet. Som älskade allt vi hittade på. Som växt så i sig själv att han var den stoltaste och gladaste hästen jag träffat. Hästen som kommit att bli min närmaste vän man kan få. 

Det gör så ont. Så sjukt ont. Det är så overkligt. 

Jag vet inte när eller om jag hämtar mig riktigt från det här. Viking har lämnat ett så stort tomrum. Jag har vart i stallet ett par gånger under dessa fyra veckor. Jag orkar inte. Det är som ett blödande sår ännu, som inte vill läka. Han är med mig, men ändå inte, det är så tomt. Jag vet inte nu om jag vill fortsätta med häst. Jag får vara hur mycket jag vill med Minerva, Svennis och Filur, jag får rida Minerva hur mycket jag vill. Det är jag tacksam för. Det är inte det. Kankse behöver jag bara få läka ett tag innan jag kan hitta tillbaka? Min vän, min Viking är inte där. Han var en av mina allra bästa vänner. Det jag tänkte, det gjorde han. Jag är tacksam för att jag fått vara en del av hans liv, jag lovade honom när han kom att vi aldrig skulle skiljas åt, Att han aldrig skulle behöva flytta igen. Han var hemma. Och så kan man väl ändå säga att det blev. Jag höll mitt löfte gentemot honom, men det var meningen att vi skulle hålla ihop i många år till. Jag är tacksam för det han lärt mig, jag är tacksam för att ha fått ha honom vid min sida, även om det var en kort tid. Han kommer för alltid stå mig nära, han finns med mig trots att han lämnat mig fysiskt. Han var underbar, min finaste vän...

Sov gott nu älskade vän, du är för alltid saknad