En vardag

Nu när ytterligare tid har gått sedan min Viking fick gå vidare så börjar jag hitta en vardag som jag börjar känna mig lite hemma i.

Och hur framtiden ser ut har jag funderat hur mycket som helst på och i dagarna har jag nog börjat komma fram till hur jag tänker och hur jag nog vill göra framåt.

Jag har ännu inte hittat tillbaka till stallet dock, jag vet inte när, eller rent av om jag gör det igen. Tänkt massor på detta nu, vänt det ut och in, jag drömmer till och med om det, och vet faktiskt inte om jag kommer att hålla igång med hästarna mer, eller om jag ska lägga det på hyllan, i alla fall så länge. Känslorna och tankarna går åt det hållet nu. Kommer att hälsa på i stallet och mysa med hästarna när jag är redo så får jag känna på det efter hand. Hittills har det tagit mer energi än att ha gett energi att vara på besök i stallet. Vi får väl se. Har i alla fall bestämt mig för att sälja av nästan alla mina grejer, behåller lite av mina ridkläder, ett par schabrak och min barbackapadd. Resten åker, har redan börjat sälja lite. Även på Facebook har jag rensat. Jag har vart medlem eller gillat väldigt många sidor med hästrelaterat innehåll så hur mycket häst som helst har alltid vart den största delen av mitt nyhetsflöde där. Nu har jag tagit bort de flesta från flödet, jag har behållit några få, mest försäljningssidor för att kunna få sålt mina grejer.

Så som sagt, kan detta vara så att min trettioåriga tid av hästeri vara till ända? Kanske. Kanske rider jag nån gång sporadiskt, hälsar på i stallet emellanåt, men aktivt? Nej, stor chans att det lutar åt nej på det. 

Detta har inneburit lite av en identitetskris för mig... Som sagt, de senaste 30 åren har jag hållit på med häst, många utav dessa åren har jag gjort det dagligen. Har jag inte haft egna hästar har jag vart fodervärd, medryttare, skötare eller väldigt involverad i ridskolan. Jag har alltid haft en dragelse till hästarna på ett sådant sätt att jag velat vara involverad i allt runt dem, vara engagerad och få vara en del av häst. Alltid haft planer, alltid velat ännu mer. Det året jag gav bort Jason, det är snart 7 år sedan, trodde jag att jag skulle lägga allt på hyllan. Men jag var inte klar då. Det tog inte många veckor innan jag var igång igen. Jag kunde inte då släppa min livsstil. 

För att hålla på med häst är en livsstil. Ett sätt att leva. 

Nu längtar jag efter något annat. En annan typ av livsstil. Inte så mycket mer annorlunda än den livsstilen jag har nu, mer än att jag inte har så mycket häst i den som innan. 

Jag vill inte släppa helt, jag vill fortfarande finnas där för Gunilla och hästarna, när hon behöver stöttning och uppbackning. Jag tycker fortfarande om Minerva, Svennis och Filur. Jag tycker fortfarande om hästar. Men jag vill inte hålla på med häst i den utsträckningen som jag gjort innan. Kanske rida nån gång då och då. Klappa och gosa lite. Nån promenad då och då. 

Och vem vet, någon gång i framtiden kanske det blir egen häst igen. Inte nu, inte på väldigt länge. Just nu är det ett alldeles för stort sår som ska få läka ifred. 

Mycket annat känner jag ska få ta min tid nu. Jag har börjat tänka mer på mig själv, min kropp och hälsa, jag har börjat med ordentliga promenader nästan dagligen (bortsett från perioder med influensa och en enveten magsjuka), och lånar grannens hund för att få mer motivation till detta. Jag längtar efter att få komma igång med huset, jag vill fixa, jag vill renovera. Jag vill fixa trädgården och hålla den fin, jag älskar när den är i ordning, och att pilla där är som balsam för själen. Tiden med kattgos är fantastisk, Beata har haft en period av att inte må bra, men vi har börjat hitta en stabil linje med henne nu och att bara få umgås med mina tre hjärtan är underbart. Jag vill lägga energi på jobbet, jag har det bästa jobbet jag någonsin kunnat få, jag älskar det och jobbar mer än gärna. Det är roligt att åka till jobbet inför varje pass, jag längtar dit. Jag har anmält mig till ett par utbildningar på högskolan i Borås i vår, vet ej om jag kommit med på dessa än då jag skickat en sen anmälan, håller tummarna. Vill lägga energi på att lära mig mer. Jag vill kunna mer. Jag vill så småningom läsa hela vidareutbildningen, dessa är en del av dem, och då har jag dem att tillgodoräkna mig. Det är guld. 

Jag är nog lite annorlunda som människa nu efter vad som hänt. Det känns så. Viking var min vän. Ingen kan ersätta honom. Vi hade ett band som har vart svårt att acceptera att det har fått klippas. Det tog musten ur mig. Självklart kan jag hitta en annan individ som jag kan knyta lika starka band till, speciella band utifrån den individen, men jag vill inte leta efter det nu eller i den närmaste framtiden. Och jag tror faktiskt att jag för en bra tid framöver är nöjd med det beslutet. Jag tror att jag börjar landa. Jag tror att jag har bestämt mig. 

Framtiden får utvisa hur mycket häst som den kommer att innehålla. Jag saknar min älskade Viking så otroligt men vill inte vara utan en sekund av den tid vi hade tillsammans. Inte heller den tiden jag haft med alla andra hästar jag haft nära, de har allihop vart med och lärt mig vem jag är, format mig till den jag är, och de har alla en speciell plats i mitt hjärta. Jag älskar hästarna för detta. Jag vill inte vara utan detta för en sekund. Men nu är jag nog redo för att gå vidare, fortfarande med häst i min vardag, men inte i den utsträckningen som innan och så får vi se i framtiden när och om jag är åter i en livsstil med häst.