Redan slut?!

2016 är till ända. Några få timmar återstår. 

Och hur fort har det inte gått? Tycker detta året har rusat fram. 

Funderade förut idag på vad som egentligen hänt under detta året. Det är en hel del. 

Året började väl i ganska maklig takt, jobbade på där jag fick min första anställning, på avdelning 350. Fick ett infall och sökte jobbet jag längtat efter fastän jag inte tänkt att göra det riktigt än, planen var att vänta lite, skaffa mig mer erfarenhet och bli lite mer varm i kläderna. Men chansade, skickade och dagen efter blev jag uppringd för en intervju. Kämpade på inför fystester samtidigt som jag höll allt hemligt för de flesta utom de allra närmaste. Trodde ju inte riktigt själv på detta, för bra för att vara sant.  

Mamma och pappa flyttade från huset jag växt upp i, till en lägenhet inne i byn. Omställning! 

Samtidigt under våren så kom jag igång med Viking mer och mer, våra band stärktes ännu mer och han utvecklades i ridningen och stärkte sitt självförtroende något så enormt. 

Hemmavid var det bygget med garaget som började gå in i sluttampen, i alla fall på utsidan. 

Våren kom och äntligen, jag fick svar på att jag får mitt drömjobb!! Att få jobba i ambulansen. Lilla jag i den gula bilen i de gröna kläderna, så grym känsla! har längtat till jobbet inför varje pass sedan dess. Började med introduktionsutbildning, läskigt men spännande! 

Fisnaste Pontus började visa att nu är ålderdomen ikapp, och i april fick han somna in med oss bredvid sig.

Våren började övergå till sommar, dags för att ge sig ut på riktigt, alltså ingen mer bredvidgång på jobbet, utan nu var det dags för det egna ansvaret tillsammans med kollegan. Behöver jag säga att jag höll på att skita på mig när vi fick den första utlarmningen? Haha nerverna var på topp ;)

Viking började toppa formen, han började bli stadig i de mål jag satt upp, att kunna hitta en balanserad form och även ta lite galopper. Sån känsla!! Banden blev starkare för varje dag som gick och vi hamnade i ett läge där det räckte att vi tänkte något, då gjorde den andre det.

Under sommaren jobbade jag på, synd att säga att jag blev varm i kläderna, men för varje pass, lite mer erfarenhet. Hemma kämpade vi på med garaget och nu står det helt klart utvändigt. 

Mot slutet av sommaren fick hästarna lite sommarvila i samband med vaccinationen, Viking var egentligen före i planeringen, så ville inte stressa något. Vi tog det lugnt. Jobbade, min placering på Öjersjö station var till ända och efter två veckors semester fortsatte jag köra från Östra, nu bara dagbil. 

Beata blev dålig, oklar anledning, inget kunde hittas, men hon kräktes och mådde kasst. Det vände. Blev bättre. Men oron kvarstod. Kinkade med maten, vi hittade inte mycket hon ville ha. Men det lättade lite det med.

Viking gjorde en vilt i hagen och blev väldigt påverkad av denna, så han var inte heller ok. Det visade sig att det handlade om nervkläm i nacken, och under hösten blev det vila och lugna promenader, han repade sig sakta men säkert. Blev bättre och bättre! Jag satt upp och skrittade en kvart i början av oktober, fantastisk känsla! Kändes så mycket bättre, men kände ändå att det sista lilla fattades så valde att fortsätta med promenader ett tag till. 

Nya projekt startas hemma, litet förråd byggs där det gamla stod, det som revs året innan, var i så dåligt skick. 

Jag gick in på min första basårsplacering, 4 veckor på MAVA. Inga höjdarveckor minsann... men skulle göras. 

Under tiden blir Beata dålig igen och nu är det fortfarande ingen som kan komma på orsaken. Hon gick på halvfart och vi kunde bara hålla tummarna för att hon skulle repa sig. Fick ge det lite tid.

I november blev Viking sjuk och efter en tung vecka blev han återigen akut dålig och fick då lämna oss, min vän som lämnade mig i så stor sorg och saknad. 

Jobbet fick ta min tid. Tankarna måste vara upptagna med något. 

Julen närmar sig och återigen blir Beata dålig... men nu hittar vi vad det är! Trots alla prover som inte visat något, så inser vi nu att det är torrfodret hon inte tål. Inte någon sort. Då kraschar hennes mage. Kampen för att hitta vad hon vill äta är igång. Den mest kräsna katt är hon. Testat allt efter alla konstens regler! Nu lever hon på tonfisk och grillad kyckling. Men hon mår bättre än på länge. Det är underbart att se henne nu!! 

Julen kommer, jag jobbar, vill detta, gillar jobba men gillar inte att fira jul så perfekt för mig. Får dock med mig en magsjuka hem från en patient som var riktigt kräksjuk. Så kan det gå. Så sista veckan har jag mest hämtat mig efter det. För övrigt har en liten säkerhet infunnit sig på jobbet, jag har väldigt långt kvar innan jag är helt trygg i yrket precis som alla andra som jobbar i ambulans, om man någonsin kan bli det. Vi möter så mycket. Men att få möjligheten att påverka någon annans liv, det är ofattbart fantastiskt. 

På juldagen, dagen innan jag fick hålla mig hemma för magsjuka, hade vi just en sådan körning, den sista för dagen, där våra insatser tillsammans gjorde en så stor skillnad i en familjs liv att det enda jag kan säga om mitt val är att det är rätt. Ett litet barn, inte ens ett halvår gammalt, hade hjärtstopp. Livlös. Andas inte. Föräldrarna kämpar för livet och gör ett helt suveränt jobb när vi, tre bilar, 6 ambulansmänniskor rusar in, tar över. Kämpar med honom. Idag lever det lilla barnet. Barnet mår bra. DET är en känsla som inte går att sätta ord på.

Och idag är det nyårsafton. Livets kontraster liksom. Igår målade vi förrådet utvändigt. Så nån vidare vinter har vi inte! Året som har gått har kretsat runt jobb, häst och katt till största delen. 

Och vad som händer härnäst, ja det får år 2017 utvisa!!

Gott nytt år till er alla!!