lördag 10 december 2016

Min vän är borta...

Idag för fyra veckor sedan lämnade Viking mig. 
Han lämnade mig i en så stor sorg, så stor saknad att jag inte riktigt hittar tillbaka till mig själv. Hittar inte mig själv igen. Jag saknar min vän så det gör ont.

Det hala började egentligen nog redan på måndagen. Tidigt på morgonen. Eller egentligen någon gång under natten, när kan vi bara sia om. För tidigt på morgonen, klockan var 07, skulle vi ta in hästarna för en härlig morgonpromenad. Så blev det inte. 
Möttes av en Viking som i vanlig ordning gnäggade när jag kom, men när vi gick in kändes något väldigt konstigt. han kändes så trött. Mer än så kunde jag inte säga på den korta vägen från hagen till stallet. Men när vi kom in, ja då var det tydligt att något inte var rätt. Han åt inte. En Viking som inte äter mår inte bra. Han rörde inte nåt av det som var framlagt. Stod och hängde med huvudet med mulen i backen. Lyssnade på hans mage, lite ljud kom därifrån, men alldeles för lite. Tempade, 39.9... Inga tydliga koliktecken alls egentligen, men med tanke på hur tyst magen var tog jag ut honom med en gång och gick en kort bit samtidigt som jag ringde veterinären. Vi hade tur, hon hade inga andra patienter innan oss och kunde åka mot oss så fort de stämt av morgonen på stationen. Så veterinären var fort på plats. Dock under tiden vi väntade så blev han sämre, han orkade inte stå på benen utan rasade ihop i en hög. Ett väldigt skräckfyllt ögonblick... och väldigt hjärtskärande att se, man ville bara fånga honom och hjälpa honom att stå upp. Inget vi kunde göra just där och då, utan han fick ligga ner en liten stund, hämta lite krafter, sen fick vi honom på benen igen. Skönt! Men fortfarande väldigt tagen. Veterinären undersökte honom, kunde inte riktigt sätta fingret på vad som var grundfelet. om det var magen som orsakade feber och problemen, eller febern som orsakat känningarna i magen. Och orsak? ingen aning. Han behandlades för sin mage, och för sin feber. 
Lite bättre blev han. Veterinären väntade kvar så länge hon kunde. När hon åkte var inte magen igång än, men han var rätt så pigg, hade kissat, fes bra, ordinerades korta regelbundna promenader och små små portioner med mat. Så gjorde vi. Gick, vilade, lite att äta. Så höll vi på. Hade telefonkontakt med veterinären hela dagen. På eftermiddagen kom magen igång, och febern gick ner. Det verkade ge med sig. Det som var lite konstigt var de mängderna han kissade. Dialog med veterinären om det med. Men efter att ha stämt av ca 10 gånger till under kvällen med veterinären så åkte jag hem från stallet vid 23 på kvällen... 

De dagar som följde så hände det inte så mycket, Viking började repa sig, trött, men inte för trött, han svettades en hel del de första dagarna, men febern jobbade i kroppen på honom ännu, även om den inte var särskilt hög. Han hostade lite med, så vi trodde att allt egentligen handlade om en rejäl förkylning. Han blev piggare och piggare, repade sig bra. 

Till på lördag kväll. Tog in för kvällen då de fick stå inne tills vi kände att han var bra nog för att gå ute nattetid igen. Men nåt var fel. Magen verkade funka, han bajsade och fes, men kanske lite tyst ändå när man lyssnade. Det kändes inte rätt. Ringde veterinären. Strax därefter började han svettas igen. Blev lite trött, men inte mer än så. Ingen feber. Ut och gå en liten stund. Lite vila emellan. Magen tystare. Ut igen. Sen kom vi inte längre. Han blev kvar på volten. Han orkade inte in igen. Allt gick så snabbt. Han orkade inte in från volten. Veterinären kunde inte göra något. En kort undersökning ute på plats kunde väl mest konstatera att magen stängt ner. Han svarade inte på någon behandling. Sen stod han inte upp länge till... Han orkade inte mer...
Han fick somna in där, ute på volten. 


Min bästa vän. Min Viking. Hästen som jag har kommit till att stå så nära, fått sådana band med som jag inte trodde var möjliga att få med en häst. Viking som skulle bli minst 30 år och få stolt gå vid min sida, eller snarare, jag skulle få gå stolt vid hans sida tills den dagen långt bort i fjärran... inte nu. 
Inte min Viking som älskade livet. Som älskade allt vi hittade på. Som växt så i sig själv att han var den stoltaste och gladaste hästen jag träffat. Hästen som kommit att bli min närmaste vän man kan få. 
Det gör så ont. Så sjukt ont. Det är så overkligt. 


Jag vet inte när eller om jag hämtar mig riktigt från det här. Viking har lämnat ett så stort tomrum. Jag har vart i stallet ett par gånger under dessa fyra veckor. Jag orkar inte. Det är som ett blödande sår ännu, som inte vill läka. Han är med mig, men ändå inte, det är så tomt. Jag vet inte nu om jag vill fortsätta med häst. Jag får vara hur mycket jag vill med Minerva, Svennis och Filur, jag får rida Minerva hur mycket jag vill. Det är jag tacksam för. Det är inte det. Kankse behöver jag bara få läka ett tag innan jag kan hitta tillbaka? Min vän, min Viking är inte där. Han var en av mina allra bästa vänner. Det jag tänkte, det gjorde han. Jag är tacksam för att jag fått vara en del av hans liv, jag lovade honom när han kom att vi aldrig skulle skiljas åt, Att han aldrig skulle behöva flytta igen. Han var hemma. Och så kan man väl ändå säga att det blev. Jag höll mitt löfte gentemot honom, men det var meningen att vi skulle hålla ihop i många år till. Jag är tacksam för det han lärt mig, jag är tacksam för att ha fått ha honom vid min sida, även om det var en kort tid. Han kommer för alltid stå mig nära, han finns med mig trots att han lämnat mig fysiskt. Han var underbar, min finaste vän...


Sov gott nu älskade vän, du är för alltid saknad

3 kommentarer:

  1. Svar
    1. Något av de mest ledsamma jag vart med om :(
      Kram vännen <3

      Radera
  2. Nej så hemskt, jag beklagar sorgen :(

    SvaraRadera