En liten bättring

Vågar knappt säga det, men Doris verkar lite bättre. 

Såret är inte på topp på något sätt, men hon verkar ha lite mindre ont, och det är inte superkladdigt ikväll. Och när jag var i Lerum och köpte kattmat visade jag nya foton på såret för Gustaf, och vi bestämde att ta stygnen redan på måndag kväll, då det kan vara de som stör en del. Det tror jag själv att det är då det blir skönt att få bort dem. Att ta dom redan nu vart alldeles för tidigt, det skulle vara till att utmana ödet. Så det får gå under helgen med. 

Jag kan knappt vänta tills allt lugnat sig, tills Doddo har läkt helt, tills katterna är sams igen, Sunnys sista operation är klar och de två veckorna efter det är avklarade. 

Beata uttrycker just nu en extrem hat-kärlek till Doris, hon kan gå och lägga sig hos henne, man samtidigt måste hon morra och fräsa allt vad hon kan. Doris gör inte så mycket tillbaka, vilket är tur. I övrigt kan de inte komma för nära varandra, får då måste Beata surna till och morra, fräsa och muttra. Suck liksom. Hoppas det gått över till nästa vecka så vi kan låta alla gå fritt i huset igen, för just nu vet man aldrig, Doris kan ju tröttna på Beatas beteende och börja ge tillbaka. Sunny bryr sig inte om nåt, hon häller sams med alla, och ingen är sur på henne. Det är alltid nåt.  Men Beata måste ge sig. För som sagt, så fort de är sams igen är det dags för Sunny, och ju fortade det blir desto fortare kommer detta vara överstökat. Och vi vill bli av med detta nu....

Men hur som helst, allt har sin tid, och hur mycket man än vill kan man inte påverka tiden. Man kan bara önska att den går fort ibland. Typ som nu...

Min saknade katthög, snart får ni allt hålla sams och gosa så här igen!!

Upp och ner

Ja, som sagt, mycket är det, och en sak till läggs i den högen. 

I förrgår började Doris sår ge lite tecken på att vara inflammerat, så jag började ge henne antibiotika på kvällen. Igår såg det värre ut, och Doddo var trött och hängig. Efter att ha konsulterat Gustaf så bestämde vi oss för att avvakta lite för att se om antibiotikan skulle börja bita på skiten. Det var drygt igår, men det har faktiskt blivit bättre, hon är piggare, och infektionstecken har stoppet och dragit sig tillbaka något. Skönt det. Så, ja, en sak till... Allt som såg så otroligt bra ut!! Men neeeej... AJa, bara det blir bra.

En annan sak, som i och för sig kan ses som positiv är att vi har en tupp mindre. Det var ett par här igår och hämtade Tor, de ville ha en tupp till sina hönor. Att de valde just honom fast vi egentligen bara annonserat småtupparna var väl för att jag erbjöd även honom trots att vi hade tänkt att ha honom kvar. Men jag tror att han skulle funka och må bättre av att vara ensam tupp. Och de valde som sagt honom. Fina Tor!! Men jag tror han kommer att få det toppen. Men jag saknar hnom faktiskt. Nu kommer nån av de små att få stanna här istället, nu ska vi bara välja vem... och hoppas på att de andra tre får nya hem. Annars har vi inte så mycket val... ett tråkigt val.... men att ha 6 tuppar är inte nåt som kommer att gå... Tre är max. Robin och Einstein är givna för att stanna, nu ska bara den tredje väljas ut.... Suck... Ångest för det med...

Vackra Tor!!

Ibland är det bara trögt

Denna hösten är en sån där höst när all skit bara packas på hög, utan att man kan hindra det. Saker man inte kan påverka, saker som är skit. Vissa saker kan man göra nåt åt, andra inte. Och när det blir för mycket av dessa händelser tar orken slut. 

Det jag vill är att dra ett streck över denna hösten, att våren kommer snarast, så vi kan glömma och lämna den efter sig. 

Man kämpar på fast man egentligen inte orkar, man sliter sitt hår för att få ihop allt. Håller god min för andra, och för att inte rasa själv. Och det enda man vill är att tiden ska gå. Så nu hoppas jag att den snabbar på. För nu behövs nya tider, med ny ork. Och med mindre skit. 

Kära självdisciplin, vart har du tagit vägen??

Usch, jag halkar efter med skolarbetena. Typ i alla fall. 

Jag brukar vela göra allt så fort som möjligt, rent av avskyr att göra saker i sista minuten och hatar att ha saker släpandes. 

Nu har jag inget som släpar, allt jag lämnat in som vart bedömt är jag godkänd på, det är bara två arbeten, varav den ena är ett grupparbete som vi inte fått svar på än. Inte så konstigt, eftersom de precis är inlämnade. Tycker dock inte om att vänta på de svaren, vill veta med en gång om något behöver kompletteras så jag kan få skiten ur världen. 

Denna veckan ska två arbeten in, varav jag fått in det ena, men är inte i närheten av att vara klar med det andra. Dels är det så tråkigt att jag håller på att gå åt, dels har jag så svårt att fokusera så jag håller på att bli galen. Imorgon ska det vara klart. Känns ju inte helt rimligt. 

Men det är ju bara till att sätta sig och göra det eller?

Ja, i vanliga fall hade det vart så. Och jag försöker göra det också, men jag kan inte för mitt liv koncentrera mig. Tankarna fladdrar som lakan i storm, jag få ingen ordning på dem, kan inte lugna dem. Känns inte bra, jag är så slutkörd nu med allt som händer att jag inte kan reda ut ens dem. För mycket är det, inte bara det vardagliga, alla måsten som man vanligtvis har, utan det är så mycket därtill. Sjuka och opererade katter som bråkar med varandra, sjukdomar i den närmsta släkten, känslan av krav att prestera i skolan, då inte för egen vinning, utan för gruppen man arbetar med, ångesten över att inte ha arbetat nåt under hösten fast jag velat och egentligen behövt för det kommer att fattas pengar, ångesten även att inte komma in och jobba ytterligare ett tag framöver fast vilja finns att komma ut "på riktigt", känslan över att inte räcka till till någon eller något, känslan av att inte göra det jag ska, glömma det jag har tagit åt mig. Igår glömde jag till exempel att ta in hästarna, något som bara inte får hända, men nu hände det. Tur att Gunilla inte blev jättesen hem. Men det får inte hända, och hade jag vart mitt vanliga jag hade det aldrig, menar verkligen aldrig ha hänt. Jag känner inte igen mig själv. 

Så med detta så är det kanske inte så konstigt att jag inte får gjort skolarbetet. Fast nu har jag verkligen eld i röven vad det gäller den, vill inte släpa med det, vill ha in den, få vara med på seminariet som är knutet till den, bli bedömd och ha den avklarad. Så det är väl bara att göra. På nåt sätt går det väl. Imorgon ska den vara klar. Samla tankarna, självdisciplin och bara gör. Nu.

Det är dags nu

Inatt trädde vi in i vintertidens värld. 

Inte för att det märks ute på nåt sätt, temperaturen ligger runt tio grader, det regnar mer än gärna, för att inte tala om den där jobbiga blåsten som envisas att hålla i sig konstant. Alltså, nåt vidare väder som liknar vintertid har vi då inte. Det är för fasen snart dags att klippa gräsmattan igen!!

Helt otroligt...

Visserligen har den traditionella senhöstförkylningen infunnit sig, men inte mycket annat. Eller jo, mörkret med.

Och det känns trögt. 

Men det är nu det är dags för mina längta-ut-känslor att gå över till mysa-inne-känslor. Och det har de verkligen gjort. 

Jag vill släppa allt, boa in mig här hemma, fixa och dona, lägga allt annat åt sidan och bara ägna mig åt att mysa till det här hemma. Jag vill byta gardiner, pynta med fina saker, snart övergå till julsaker, stryka allt som blivit liggande, plocka fram massa filtar, helt enkelt vinterbona huset. Jag vill också baka, fylla frysen med massa gott inför jul, laga god mat, och bara finna ro. 

Hinner jag med detta?? Nepp. 

Definitivt inte när allt plugg ska skötas och katter ska vaktas efter operationer, andra måste-saker ute ska fixas och så vidare... Har inte ens tagit in utemöblerna än, så här sen brukar jag inte vara med det. De blir ju förstörda i detta vädret. Får vara en måste-grej under veckan. 

Åh, vill bra boa in mig och få hämta andan. Skulle vilja renovera lite, vill få till det där som gör huset till sig eget. Saknar den känslan än på långa vägar på de flesta ställena i huset. Vill ha det mysigt, vill känna mig riktigt hemma. Missförstå mig rätt nu, jag trivs och älskar vårt hus, men önskar att få sätta min prägel på det. Där vi renoverat känns det bra, även om det saknas det där lilla extra även där. Hittar inte riktigt rätt. Så detta skulle jag vilja ägna hösten till. Att hitta allt som gör detta huset till hemmet vi skapat.

Och konstigt nog kan jag mer än gärna tänka mig en lite kallare, lite vitare värld på utsidan. Sådär lagom mycket. För allt detta regn, det går mig på nerverna och tröttar ut mig fullkomligt...

Riktig vinter är inget annat än oändligt vacker...

Det går inte fort när man är seg i kolan

Jomenvisst, tänkte att jag skulle vart färdig med ena skrivuppgiften vid två idag, och komma igång med den andra under eftermiddagen. Hur bra gick det?? Har kommit till hälften med den första.. trots att jag suttit med den hela dagen!! Känner mig ovanligt trög, känns som hela huvudet är fyllt med snor och farten på tankeverksamheten är trög därefter... Jojo, jag fortsätter väl resten av kvällen med detta då, tur vi får en timma längre natt, då kan jag ägna en extra timma på det ikväll!! Juppjupp, så får det bli, vill inte gå och lägga mig förrän den är så gott som klar!!

Övergång till vintertid i natt då alltså...

Hon borde vara trött nu??

Jag är det i alla fall. 

Hämtade ju Doris igår kväll, och jösses vad glad hon var över att komma hem. Knölarna visade ju sig vara just knölar, dvs av ofarlig sort, och inte ens skickade på analys, vilket gör att det känns nästan lite onödigt att hon fått genomgå denna operationen, men det kan man ju inte veta innan, och eftersom knölar på katt brukar i allmänhet vara just elakartade vill man inte chansa. Men det är skönt ändå att de var ofarliga, och så kan man se det lite positivt, hon kommer aldrig kunna få elakartade juvertumörer just där :)

Och resultatet på Sunnys tumörer fick vi med, de var godartade de med!! Underbart :) Bara till att hoppas på att de som sitter på andra sidan kommer att vara det med.

Nu är det ju ändå konstigt, vi har tre katter, varav tre har godartade tumörer/inte ens utvecklade till godartade tumörer (ok, Sunnys sista vet vi ju inget om än), vad kommer det sig?? Det vanligaste som sagt är ju att de är elakartade, det är tydligen sällan de inte är det. Vi är väl ovanliga som vanligt då. Men varför får alla tre detta på samma gång?? Helt otroligt. 

Men i alla fall. Doris kom hem igår. Det som var mindre poppis var att bli instängd i gästrummet. Ända sedan vi kom hem igår har hon tjatat. Menar verkligen hela tiden. Hon somnade till tidigt i morse, det varade i en kvart. Jag har alltså varit vaken sedan igår morse. Huvudet är overkligt trögt just och nåt skolarbete har inte blivit gjort... Det konstiga är att Doddo inte verkar ha haft några problem med att hålla sig vaken under dagen. Hon har snattrat på, och tjatat om att komma ut ur rummet bortsett från några korta pauser i form av några powernaps. Först nu har hon börjat lugna sig, och kopplat av lite. Men vi sitter just nu ute i vardagsrummet i soffan, hon känner sig mer fri här ute. Men snart är det dags för rummet igen, jag orkar snart inte vara vaken längre. Beata är väl inte nöjd, men har smält lite från igår när hon mest ville fräsa sonder allt som kom i hennes väg, hon har till och med kunnat sova en stund i soffan, nästan jämte Doddo. Sunny tar det hela med ro, och har faktiskt gått och lagt sig i puffen med Doddo. Men hon tycker hon luktar lite skumt så hon kan inte koppla av helt. Men det går. Det är skönt att kunna sitta härute redan idag utan att det är något större hallåande från någon. Bara Beata som jobba på sitt fräs. Men är det inte mer än så går det an. Skönt för Doris att få lite närhet av de andra två, gör gott för henne!

Nu hoppas vi på att såret läker snabbt och väl, att vi kan ta stygnen redan efter tio till tolv dagar, för ju kortare tid med dem desto bättre, på Sunny höll de snarare tillbaka läkningen mot slutet. Naturligtvis ska såret få vara helt läkt, men vanligen brukar operationssår vara det efter tio dagar. Vi får se, vi håller tummarna!! Och även en tumme hålls för att Doddo accepterar att vara i gästrummet dessa veckorna, så hon låter mindre på natten ;)

Prata, och det högt, det kan min lilla guldklimp!!

Det där med att vänta

Tiden går så långsamt. 

Det är väl en fördel i sig, man får mycket gjort. Om man inte väntar såpass att man inte kan koncentrera sig. Det gick bra att göra massor fram till typ kl två, började halv sju med att släppa ut hästarna, sedan har jag städat inne, tvättat, vikt tvätt, städat hönsgården och hönshuset, handlat och vart och köpt medicinerna till Doris. Och nu väntar jag på att klockan ska bli kvart i sex så jag kan åka och hämta henne. Hade planerat att skriva ett arbete nu under eftermiddagen, men får inte till koncentrationen, den är bortblåst.

Kan dessutom lägga till en skräpförkylning till allt, kände mig helt okej när gick och la mig igår, men vaknade helt igengrodd. Skit. Var ju bara nån månad sen sist. Lite väl bra. Men är väl allt som är runt omkring som sätter ner kroppen. Aja, ska ju ändå inte göra så mycket de närmsta dagarna mer än att se till att Doris har det bra, och att Beata och Sunny kan börja hälsa på henne. Det och skriva två uppgifter. Måste göra det, de måste in...
Men först och främst vill jag hämta Doris!!

Doris operation gick bra

Ja, med mina nerver på utsidan körde jag Doris till Gustaf på kliniken i eftermiddags, viket inte hjälpte Doddos nerver när det kommer till bilåkning. Hon fullkomligt avskyr det, hon är livrädd hela tiden stackarn :(

Hur som helst, operationen gick bra, en sköterska ringde när Doris låg på uppvak och berättade. Skönt att få veta så fort, mina nerver har smått efter beskedet vandrat tillbaka in på insidan av kroppen. Imorgon kväll är det dags att hämta hem henne, underbart, vi längtar efter henne allihop här!! 

Ska fixa en massa innan hon kommer hem imorgon så hon får det lugnt när hon kommer hem, typ dammsuga och sånt. Vill ha massa tid för henne och Beata och Sunny.
Så, nu är det bara en operation som återstår, Sunnys andra då hon har tumörer på andra sidan med, sen kan det väl få vara lugnt?? Känns som att vi klarat av allt sånt här för flera år framöver på bara ett år... please??

Något annat har jag gjort för första gången i mitt liv ikväll, något jag trodde jag skulle ha svårare för och det var att nacka en höna. Inte någon av mina, utan en kompis, den lilla hade blivit riktigt dålig, nåt hade hänt igår och hon hade förlorat styrseln över kroppen, kunde ta sig fram med oerhörda ansträngningar, hon kunde inte gå egentligen men hon försökte, men det gick knappt. Hon fick möjligheten till förbättring tills idag, men blev sämre och det var inte rätt att låta henne fortsätta så, hon mådde så dåligt :( Så när ingen var hemma som vanligen tar hand om detta fick vi göra det själva, Susanne bedövade och höll och jag nackade. Fruktansvärd känsla, men det gick, och i denna värld med höns måste man kunna göra detta, hur brutalt det än låter, men är de så sjuka så har man inget val :( Jag kommer inte att vilja göra detta om det inte har att göra med att hjälpa från lidande, att ta bort tuppar som är friska men dessvärre överflödiga, det fixar jag inte på långa vägar. Inte än i alla fall. Usch, jobbigt, men det känns bra ändå att jag fixade det, är det kris och lidande då måste man kunna.

På onsdag är det dags...

Kvart i två ska vi infinna oss med Doris på kliniken för operation av hennes juvertumör. Och jag är redan nervös. Och trött. Vill inte. Orkar inte. Vill att mina djur ska få vara friska nu... vad är det som gör att allt går åt skogen hela tiden??? 

Snälla låt detta gå bra som det gjort med Sunny och Beata, och att det inte finns fler än de jag känt så det måste bi en operation till. Kan det inte få var lite flyt i allt någon gång...Snälla!!