Saknad...

Idag var det jordfästning för farmor. 

Begravningen var ju den 18/6, men eftersom det var kremering efter det så var det jordfästning av urnan med farmors aska idag. 

Vi var den allra närmaste familjen som var med. Det kändes väldigt bra. 

Men trots att man trott att man bearbetat allt nu så var det inte alls så. Så mycket saknad och sorg kom tillbaka, och en känsla av overklighet. Men känslorna till trots så var det en otroligt vacker stund. Det intensiva regnet gav med sig, och solen kom fram med sin värme under stunden vi tog vårt sista farväl, lite som ett tecken på att allt är bra nu och att hon hälsar tillbaka. 

Min fina farmor, nu vilar du tillsammans med farfar. 

Sov i Ro

Sov till vindars smekande sång

Sov under grönskans mjuka fång

Sov ifrån sorger, oro och strid

Sov i underbar frid

Att promenera med en shettis...

Det går inte fort, det kan jag lova!!

Det blev en promenad med hästarna ikväll, och tja, en sväng som vanligen tar kanske 20 minuter att gå tog närmare 40 minuter ;) Svennis har ju inte så långa ben ;) Han filurade väl egentligen mest i sin egna värld, i sin egen takt, glad och nöjd ;)

Ok, Minerva var inte den snabbaste i byn hon heller, hon sa stopp, vill stå här. Ungefär var femtonde meter. Så ja, det var väl mest en promenad som mest gick ut på mys med hästarna, och det är inte fy skam minsann!!

Dags att ta nya tag

Nä, nu har allt vart alldeles för mycket nedåt. Något som märks här, det är inte tanken att detta ska vara nån gnällblogg. Det är dags att ta sig i kragen!! Se positivt på det som går. Att det vart mycket går inte sticka under stolen, mycket sorg, saknad, oro, känsla av att inte lyckas, och det är fortfarande mycket. Det är bland annat sjukdomar och en enorm oro som man får tackla nu med bästa förmåga. Men att gräva ner sig gör inget bättre. Bryt ihop en dag, det är ok, man måste släppa på trycket, annars blir det inte bra, men kom igen nästa dag. Hitta energin igen. Vara glad. Det är inte lätt i alla lägen, men ljusglimtar finns alltid, och det är dags att greppa efter dessa.
Hitta på roliga saker (på måndag blir det spännande, kan knappt vänta!!), se att det inte bara behöver vara dystert. Ut och fota, det var längesedan. Ut i naturen. Umgås med familj och vänner. Baka.
Det är dags att vända på skiten, så gott det går. Längtan efter den vanliga vardagen är galet stor, så jag tänker sträva efter den, bara en "liten" detalj som behöver falla på plats, häst. Jag saknar det så jag håller på att gå åt. Det får bli ändring på det snart. Efter alla dessa år med häst så är det tomt att inte ha just DEN hästen att vara hos varje dag.
Så, det är dags att ta sig i kragen, och hitta tillbaka!!

Börjar inse...

Jag tycker verkligen om mitt jobb!!! 

Men börjar så smått inse att min anställning snart är över... :( Vill inte det!! 

Jag går ju just nu som undersköterska istället för sjuksköterska av lite olika anledningar. Det ena är att jag blev sjuk på min praktik. Jag tappade flera dagar på det. Jag var även borta när farmor var dålig, något annat fanns inte för mig, jag ville vara med farmor. Och var det även biten där jag min handledare inte kom överens. Jag hade uppe detta med skolan, men nej, någon respons där vart det inte. Handledaren pratade till sin fördel och det var på den linjen skolan gick på. Jag fick inte med mig särskilt mycket kunskap från denna praktikplatsen. Det känns skit, man inget att göra åt tyvärr. Man som sagt, jag var ju borta en del och det får man ju inte vara, så ja, det kvittar liksom nu. Jag kommer att få göra om min praktik i höst, och det vill säga, jag är inte klar med min utbildning samtidigt som de andra, men aja, sju veckor till i det stora hela gör väl inte så mycket, även om det känns surt. 

Hur som helst, jag fick gå in som undersköterska på akuten i sommar istället (väldig lättnad kan jag lova!!) och jag kan nog säga att det nu inte gör något, känns kanon ändå!! Och så fort jag är klar tänker jag söka som sjuksköterska där, och hoppas på att jag får jobbet då. 

Jag stormtrivs, det är detta jag vill göra!! Akutsjukvård. Och Östras akut är ett kanonställe, väldigt trevlig stämning och bra strukturerat. Jag gillar det!! Men nu är det inte lång tid kvar... Har bara 21 pass kvar :( Nu vet när man räknade ner till något som man ville skulle vara över, detta är tvärtom, nedräkningen går åt det håller jag inte vill att det ska göra, det blir lite vemodigare för varje pass jag går av... Vill vara kvar, vill verkligen fortsätta arbeta där!!

Ojojoj...

Enda lediga dagen denna veckan är redan över!! Hur gick det där till? Jag hann ju inte med alls vad jag tänkt idag!! Och inte är jag nåt piggare i alla fall... Snarare tröttare... Underligt det där... Har lovat mig själv att det blir tidigt i säng ikväll så jag kommer upp i tid imorgon, börjar ju 6.45, så måste upp strax efter fem... Hua... blir ännu mer trött av att tänka på det. Att arbeta 6 dagar på en vecka är något... ja, mycket. Men det kompenseras ju med fyradagars-veckor. Det är tur att det inte känns tungt att åka till jobbet, och att man trivs, då gör det inte så mycket!! 

Så nu ska jag surfa runt i några minuter till, sen blir det kudden. Trevlig helg på er!!

Gå vidare

Den delen som innebär häst i mitt liv måste gå vidare. 

Vi kommer inte att stressa på något vis, men tankarna på en ny häst finns där. Jag älskar allt med hästar allt för mycket för att kunna lägga det åt sidan. Häst är en del av mig, en del som jag vill ta hand om och lita växa. Självklart har vi Minerva och Svennis nu, men att kunna komma upp på hästryggen och rida ut tillsammans, det är svårslaget. Att vara med hästarna är mitt sätt att koppla bort omvärlden, allt jobbigt, där jag hämtar min energi, där jag får min motion, där jag läker och får må bra. Nu det senaste har det ju dock inneburit jobbigheter, mentalt tunga saker och allt sånt, både Valle och Descarada är borta. Mina fina. Båda på så kort tid. Det tar på en.

Jag vill komma åter till att tycka det är kul att vara i stallet. Att det är en glädje, inte en kamp varje gång man kommer dit. Att kunna få koppla av och just hitta energin. Det har vart så mycket oro nu. Oron tär på en. Den bygger inte upp. Jag vill hitta åter till det roliga. Det som stärker, på alla sätt och vis. 

Vi har smått börjat kika runt på andra hästar. Vi var hos en kompis till mig och hälsade på hennes sto som vi vart erbjudna att låna. Tyvärr visade det sig att hon var halt idag, förmodligen nåt från hagen då hon släppts ihop med "nygamla" hästar. Det var synd, för annars vart hon väldigt trevlig. 

Jag och Gunilla pratade i bilen på väg hem och vi har väl kommit fram till att det ska vara de bästa förutsättningarna vi kan ge oss själva nu, en frisk häst, som helst inte är så gammal, ska vara den nästa. Vi orkar inte mer nu, i alla fall inte sånt som kan finnas från start. Självklart kan allt hända vilken häst som helst, hur fräsch den är, men grundförutsättningen ska vara bra. Denna gången ska vi inte ge oss in i hästägandeskapet för att vi tycker synd om en häst, så vart det med Desacarada och Valle. Men vi orkar inte detta nu. Klart vi vill hjälpa en pålle som kanske inte har det så bra (nu snackar jag inte om kompisens häst, för den har det kanon!) men vi fixar inte reda ut det nu. Vi har inte råd att köpa oss i in i skador. Inte heller att kämpa varje dag med att hästens ska rehabiliteras både psykiskt och fysiskt. Denna gången behöver vi, för att orka och tycka att det är roligt med häst igen, en bra förutsättning från start. En ny individ som är okej, någon som vi kan glädjas med. Redan från start. 

Vi är rätt slutkörda, det märkte vi idag. Det har vart en tuff tid. En lång tid. Nu får vi faktiskt ta oss själva i kragen och hitta rätt. Och tar det tid så gör det ingenting. Bara det blir bra. Jag är beredd att vänta på den rätta. Tid har vi. Den rätta finns där ute. Någon gång kommer den. Vi får se när bara.

Och nu då?

Vad göra?

Vet inte. Jobba. Det vet jag. annars eeh, vet inte... Tappat stinget. Väntar dessutom på nästa besked, ett sådant som man inte vet än vilket håll det går. Det är förlamande med all skit. Man är inte människa riktigt, går som i en dimma. Fixar jobbet, men det är inte mycket mer än så just nu. Jobbet är roligt och omväxlande, och det är kul att åka dit. Igår hade vi en extrem kväll, helt slut när jag kom hem. Trots det var det rätt skönt, för tankarna får vila från annat då. 

Men men. Kanske kan det bli lite ordning och reda på saker snart. Vem vet, kanske kan det ordna sig. Hoppas. Önskar. Håller tummarna. Vill det. Snälla, låt det göra det.

Tack för allt Valle, jag kommer aldrig någonsin att glömma dig

Idag har min vita, fina, älskade häst fått somna in. 

Hans kropp ville inte läka. 

Min vän, fasen, varför kunde det inte gått vägen??

När han kom till oss var han inte fräsch. Han visade en hälta som kom långt upp, utgick från ryggen när han besiktades. Men eftersom vi tyckte om honom så bestämde vi oss för att ge honom en chans. Vi ville tro, hoppades så, och kämpade för att han skulle bli bra.

Han vilade ett bra tag hos oss när han kom, han behandlades och kollades igen. Han visade inget som var alarmerande och vi fick sätta igång honom. Då hade han vilat i ett par månader. Vi började med promenader, byggde honom från marken, försiktigt. Började smått sitta upp och någonting kändes inte helt ok. Det slutade med nya behandlingar, nya igångsättningar, samma procedur, jobb från marken först. Men icke. Det blev inte bra. Sista försök i samrådan med veterinär var att ta ut equiterapeuten. Det gav fint resultat!! Men inte långvarigt.Vi började stärka från mark igen, sedan skrittade vi en kort runda förra veckan. Nja, ok, lite mer promenader. Och sommarbetessläpp. En kort ridtur i måndags i skritt, gick dessutom en del med honom. Var ute max 30 minuter. Det gick inte. Hans rygg höll inte längre. Hur vi än vänt och vritt på oss så har han inte svarat på behandlingarna, hans kropp, ryggen var slut. Strikt vila sedan dess, men det blev bara värre. Han kunde springa lite i hagen för att sedan ha jätteont. Och på inrådan av veterinär så tog vi tillsammans beslutet att det var dags att släppa honom fri. Fri från smärtor. Fri från hans trasiga kropp. Och idag fick han gå vidare för att smärtfri beta på de evigt gröna ängarna.

Det är en otroligt resa vi gjort med Valle trots att det blev som det blev. När han kom var han okontaktbar, arg, kastade sig på oss om vi kom för nära och villa inte ha kontakt. Han bet i allt, allt som kom i hans väg. Han var ingen lycklig häst. Efter att han varit hos oss ett tag började det vända. Han började förstå att vi inte ville något illa och han tydde sig mer och mer till oss. och han blev glad när vi kom. Bitandet minskade men försvann inte helt, verkade nästan som att det var hans snuttefilt, att bita i alla. Ute i hagen kunde han vara längst bort men komma sättandes i galopp när vi ropade. Till och med på betet, då kom han i galopp när man visade sig. Han ändrade sig till en glad och lycklig häst som förstod att vi gjorde allt i vår makt för att få honom att må bra. 

Men han hade ont. Det visade han tydligt. Och att ha kvar honom hade inte vart för hans skull utan för våra. Och det var vårt ansvar att se till att han inte led. Så trots att det är det svåraste beslutet man kan ta så fanns det inget annat att välja på.

Så Valle har fått galoppera vidare på de evigt gröna ängarna, saknaden skär i mig och jag vet inte varken ut eller in just nu. Det är tomt, det känns konstig. Såhär skulle det inte bli.  Valle skulle vara med oss i många år, och vi skulle ha så kul tillsammans. Men ödet ville inte det. Vi fick i alla fall ett halvår med honom där vi gjorde det vi kunde för honom. Och han blev i alla fall en gladare häst. En häst som litade på oss. En häst som jag älskade. Som jag saknar. Min vän.

Fina fina Valle, sov gott nu. Ha det gott där du är nu och hälsa Descarada från oss. Du kommer alltid att finnas med oss i våra hjärtan vännen min.   

            

Den där klumpen i magen...

Ni vet, den där obehagliga klumpen som finns där när något jobbigt väntar, eller så är man mitt upp i det jobbiga. Jag skulle kunna göra nästan vad som helst för att bli av med den, den är obehaglig, den tar all kraft, ork, energi, förmågan att sova, förmågan till att kunna koncentrera sig och lite till. Istället bidrar den till en konstant oro, trötthet som sprider sig i hela kroppen, ett konstant lätt illamående, försvunnen matlust, magkatarr, en förlamande känsla...
Imorgon måste jag möta en av dessa jobbiga saker, vare sig jag vill eller inte. Gränsen är nådd och att inte göra det som är planerat skulle vara egoistiskt, elakt och oetiskt. Även om jag inte vill. Vill verkligen inte. Men måste. Och den satans klumpen i magen som är full av oro och energislukande ångest, växer sig bara större och större...

Oflyt

Såg mig, när ska det vända?? Man tror att nu, nu vänder det och prövningarna övergår till en mer lätthanterlig nivå. Men nä, fel hade jag. 

Därför blir det inte mycket här inne, men snart så. Ska bara reda ut lite tankar och saker. Tråkiga tider väntar, tuffa tider och det är inte mycket som håller en ovanför vattenytan just nu. Så ja, snart kommer en förklaring till vad som hänt, eller snarare kommer att hända. Det jag kan säga nu är att snart orkar jag inte mer... 

Hoppas ni andra har en betydligt trevligare sommar än vad jag har, och att det fortsätter så för er!!

Finaste Valle som kommer springandes när man ropar på honom när man kommer till betet!!

Jag har inte försvunnit...

Hej alla.
Jag har inte glömt bort min blogg. Inte på något sätt. Saknar den faktiskt. Men att få tiden till att räcka till, det är det som det handlar om. Blir knappt att jag öppnar datorn alls numera och att blogga via telefonen är inte lika kul... Jobbar dessutom en hel del kvällar och då blir det inte mycket annat gjort än hästarna innan jobbet. Men ska försöka hinna med några gånger i veckan i alla fall! Gillar ju att blogga!! 
En del har hänt sedan sist, och får jag till lite tid så kommer det, det är min plan! 
Ha det fint!!

Katternas present!!

Förra söndagen fyllde Beata och Doris 6 år, och den 22:e april fyllde Sunny fem år. Och för en gångs skull fick de alla tre tillsammans en födelsedagspresent! En rejäl sådan ;) Annars brukar det vara någon extra godiset eller nån leksak. Men i år passade jag på att förena present med inredning!  Det ni! Efter att några ytterligare möbler flyttat in i vårt vardagsrum började det bli trångt... och kattklösträdet började bli lite väl stort... Nu stod det nästan mitt på golvet. Och jag bestämde mig för att det skulle ut och att de skulle få ett lite mindre istället. De använde klösträdet rät sparsamt ändå, mest till att sova i... Så jag beställde en klöstunna :) den är väl ca 50 cm i diameter och nån meter hög. Mycket smidigare!! Den kom i fredags och gissa vad poppis den blev!! Katterna fullkomligt älskar den!! De går all in när det kommer till att klösa, leka och sova på den. Så kul att de gillar den så mycket!  Definitivt bättre än det gamla som nu har fått flytta ut på logen och stå till tjänst till våra bonuskatter som kommer i veckan och stannar i 4 veckor. Två flugor i en smäll liksom :) Eller kanske tre, för klöstunna ser faktiskt ut att passa bra in i inredningen här hemma med :) Till alla er med katt kan jag varmt rekommendera en klöstunna :)