Idag har min vita, fina, älskade häst fått somna in.
Hans kropp ville inte läka.
Min vän, fasen, varför kunde det inte gått vägen??
När han kom till oss var han inte fräsch. Han visade en hälta som kom långt upp, utgick från ryggen när han besiktades. Men eftersom vi tyckte om honom så bestämde vi oss för att ge honom en chans. Vi ville tro, hoppades så, och kämpade för att han skulle bli bra.
Han vilade ett bra tag hos oss när han kom, han behandlades och kollades igen. Han visade inget som var alarmerande och vi fick sätta igång honom. Då hade han vilat i ett par månader. Vi började med promenader, byggde honom från marken, försiktigt. Började smått sitta upp och någonting kändes inte helt ok. Det slutade med nya behandlingar, nya igångsättningar, samma procedur, jobb från marken först. Men icke. Det blev inte bra. Sista försök i samrådan med veterinär var att ta ut equiterapeuten. Det gav fint resultat!! Men inte långvarigt.Vi började stärka från mark igen, sedan skrittade vi en kort runda förra veckan. Nja, ok, lite mer promenader. Och sommarbetessläpp. En kort ridtur i måndags i skritt, gick dessutom en del med honom. Var ute max 30 minuter. Det gick inte. Hans rygg höll inte längre. Hur vi än vänt och vritt på oss så har han inte svarat på behandlingarna, hans kropp, ryggen var slut. Strikt vila sedan dess, men det blev bara värre. Han kunde springa lite i hagen för att sedan ha jätteont. Och på inrådan av veterinär så tog vi tillsammans beslutet att det var dags att släppa honom fri. Fri från smärtor. Fri från hans trasiga kropp. Och idag fick han gå vidare för att smärtfri beta på de evigt gröna ängarna.
Det är en otroligt resa vi gjort med Valle trots att det blev som det blev. När han kom var han okontaktbar, arg, kastade sig på oss om vi kom för nära och villa inte ha kontakt. Han bet i allt, allt som kom i hans väg. Han var ingen lycklig häst. Efter att han varit hos oss ett tag började det vända. Han började förstå att vi inte ville något illa och han tydde sig mer och mer till oss. och han blev glad när vi kom. Bitandet minskade men försvann inte helt, verkade nästan som att det var hans snuttefilt, att bita i alla. Ute i hagen kunde han vara längst bort men komma sättandes i galopp när vi ropade. Till och med på betet, då kom han i galopp när man visade sig. Han ändrade sig till en glad och lycklig häst som förstod att vi gjorde allt i vår makt för att få honom att må bra.
Men han hade ont. Det visade han tydligt. Och att ha kvar honom hade inte vart för hans skull utan för våra. Och det var vårt ansvar att se till att han inte led. Så trots att det är det svåraste beslutet man kan ta så fanns det inget annat att välja på.
Så Valle har fått galoppera vidare på de evigt gröna ängarna, saknaden skär i mig och jag vet inte varken ut eller in just nu. Det är tomt, det känns konstig. Såhär skulle det inte bli. Valle skulle vara med oss i många år, och vi skulle ha så kul tillsammans. Men ödet ville inte det. Vi fick i alla fall ett halvår med honom där vi gjorde det vi kunde för honom. Och han blev i alla fall en gladare häst. En häst som litade på oss. En häst som jag älskade. Som jag saknar. Min vän.
Fina fina Valle, sov gott nu. Ha det gott där du är nu och hälsa Descarada från oss. Du kommer alltid att finnas med oss i våra hjärtan vännen min.
:( så sorgligt, men han fick vara glad o lycklig hos er den sista tiden. Kram!
SvaraRaderaVi hoppas verkligen att han var det... :( Kramis
RaderaGud så hemskt! Tur att han fick en fin sista tid... Kommer ni häva köpet?
SvaraRaderaFruktansvärt tufft :( Nej, inget vi kan göra åt det.
RaderaJo, säljer nån en häst som var sjuk vid köptillfället kan man häva det och då kan dom gamla ägarna betala kostnaden för veterinär och liknande, kolla med en hästadvokat så kan ni få tillbaka pengarna :)
RaderaVi har kollat upp allt detta. Men vi visste att det fanns problem och därav gav vi oss in i leken om man säger så. Utan att kunna ta tillbaka det. Godtroget, jag vet. Men hittar man en individ som man vill det allra bästa och hjälpa blir man kanske inte alltid den klokaste på klotet. Gjort är gjort. Vi får stå värt kast när det kommer till det.
RaderaHej! Jag ägde Papi, som han hette tidigare, innan Victoria och han var inte sjuk hos oss. Den hälta som visade sig vid veterinärbesiktiningen kom oturligt nog den veckan som veterinärbesiktningen skulle genomföras. Under tiden han bodde hos mig mådde han bra och var en glad häst som älskade att bli riden eller busa omkring i ridhuset. Dock var han ingen unghäst och det kan vända fort. Jag sålde honom endast för att jag inte klarade av att ta hand om honom i mitt fysiska tillstånd jag var i då. Jag har ångrat att jag sålde honom ända sen den dagen han åkte iväg med transporten. Jag blir jätteledsen av att läsa detta för jag gjorde allt jag kunde för att hitta ett bra hem till honom när jag inte längre klarade av att ta hand om honom. Jag blev lika förvånad som er att han betedde sig som han gjorde när han kom till er för han var aldrig sånn när han stod på Ryggebol. Oavsett vad som hänt så lider jag med dig, han var en underbar häst och förhoppningsvis har han det bättre där han är nu. Jag är ledsen att jag inte har hört av mig tidigare men jag har precis fött barn och nu mår jag bra igen. Det har inte vart några lätta nio månader med mitt andra barn och jag har lidit så mycket av hela den här historien med Papi. Jag hoppas i alla fall att ni hade ett bra halvår tillsammans. Kram till er jag delar er sorg. <3
SvaraRaderaVad som hände med honom som gjorde att han var som han var när han kom till oss, det kan vi leta efter och fundera länge på. Väljer att lämna det, det tar bara energi och ger inget nu. Hur han var hos dig kan jag inte säga något om vare sig om han sätt eller hälsa, dock har andra som haft kontakt med honom förr bekräftat att hans sätt som han visade hos oss inte var något nytt, vilket även gäller hur han mådde i kroppen.
SvaraRaderaVi gjorde verkligen allt vad vi kunde för att få allt bra, med allt från att byta utrustningen till sånt som satt bra till behandlingar och massor med markträning och förtroendearbete. Resan vi gjorde var trots allt enorm, han var en älskad häst som trots vad vi gjorde inte höll ihop, visst kunde vi fortsatt kämpa, men det hade inte varit för hans skull utan mer för våran. Och på de premisserna har inte jag djur. Det ska vara djur som mår bra, är lyckliga och hela. Tiden som han fick hos oss kändes trots allt bra, han ficka vara ute massor i sina älskade hagar, sista tiden i vår stora sommarhage, han fick vara ute i skogen och njuta, vi lämnade ridbanan, och han gillade det massor de få gånger vi red. Han gjorde mer än vad man bad honom om när vi var ute på tur, för han gillade att arbeta. Han gjorde allt han kunde för att dölja att han hade smärtor, just för att få komma ut i skogen. Men känslan sa att det inte var ok, efter att ha lärt känna honom mer så var det sånt man hittade, att det var nåt som inte var rätt, och så var det. När veterinär säger att det är dags efter att vi vänt oss ut och in så är det ett val som jag inte backar på. Ett fruktansvärt beslut som jag aldrig någonsin vill fatta, men ingen ska lida för att jag vill ha någon kvar. Livet är inte rättvist, det bara är så. Det jag enda jag kan vila på nu är att han inte har ont längre. Min fina Valle, saknaden är enorm <3
<3 :'( har inte klarat av att läsa ditt svar förrän nu. Fyfan... ja saknaden är enorm.. Ett stort tomt hål som aldrig kommer att kunna fyllas :'(:'(...
SvaraRadera