Och nu?

Förra inlägget handlade om att inte ge sig för att nå sitt mål.

Och nu när det målet är uppfyllt då? Då måste man komma på ett nytt ;)

Ska man se till den biten inom jobbfronten så blir det istället lite delmål, för vad kan man ha som et enda må i det? Blir svårt. Flera småmål, det satsar jag på nu! Det första blir att komma in i jobbet och hitta en säkerhet. Att bli bäst på det jag gör är ett annat ;) För jag vill kunna och känna att jag kan det jag ger mig in på! Och så småningom kommer jag dit, för jag gillar att verkligen vara säker på min sak. Så, det blir en hel del att lära in nu i det närmsta :)

Annat som jag har mål inom är utvecklingen med Viking. Vi har ett stort mål och massor med delmål, stora sådana och lite mindre. Vi har nått ett mål som jag inte trodde vara möjligt innan hösten, och det är att han går i form i både skritt och trav när jag ber om det. Och vi har tagit vår första galopp. Han går från självklarhet till självklarhet denna fantastiska häst. Nu har vi hållit igång ordentligt det senaste, så den närmaste veckan ska mest bestå av återuppbyggande mysjobb varvat med vila och en skoning. Det behövs, för de dojjorna han har nu är helt utslitna ;) Men många småmål har vi och jag tror vi kommer att uppfylla många innan sommaren redan. Han är en riktig pärla denna häst!!

I det vardagliga har jag mål med, inget sånt där jättemål, men många små. Fortsätta förbättra kondisen är ett. Fasadbyte på huset är ett annat. Vårstäda trädgården ett tredje. 

Som sagt, mål måste man ha, och de kan vara allt från ett mål för dagen till ett mål man vill nå inom flera år som man får kämpa med under lång tid. 

Mål skapar motivation, och i motivationen hittar man viljan att genomföra det!!

Man ska ALDRIG ge sig.

Åh, ni kommer att vara trötta på mitt tjat om mitt nya jobb... men det bjuder jag på ;)

För grejen är att jag inte smält det än, och fram tills jag gjort det kommer jag att tjata ;)

Dock vill jag idag mest lyfta det där med att man aldrig ska ge sig. Har man bestämt sig för något så genomför det. Och blir det motgångar, jobba igenom dem då, det är värt det. Det kommer att gå. Så nu kör jag ett galet långt inlägg om hur motgångar kan vändas till framgångar med viljan på rätt ställe!

När jag skickade in min ansökan till tjänsten på ambulansen i början på året, naturligtvis på sista ansökningsdagen sisådär halv elva på kvällen, satt jag och tuggade i mig halva mina fingrar redan då, för jag var liksom redan nervös för det. Själva ansökan var ganska spontan från början, jag hade egentligen bestämt mig för att jobba minst ett år inne på huset innan jag sökte. Men jag tycker det är kul att kika runt på vad det finns för lediga jobb, och då dök detta upp. Och jag kunde bara inte låta bli... Tänk om??

Dagen efter fick jag ett meddelande på telefonen när jag var på jobbet att de var nyfikna på mig. Jag ringde upp. Lätt vettskrämd ska jag erkänna. Vill dom verkligen att jag ska komma på intervju? Jojomen, det jag skrivit hade gett ett bra intryck, och datum för intervju samt fystester (!!) bokades in. Information om dessa tester fick jag med en gång på mailen. Gulp!!

Intervjun gick faktiskt över förväntan, kändes kanon! Sedan testerna...

Dessa tester bestod egentligen av fyra delar.

Ett simtest där man ska simma en viss längd bröstsim samt en viss längd ryggsim, då utan att få använda armarna och livräddning av docka där man ska dyka i från ståendes på botten, hämta upp och simma in med den. Jojomen, det fick jag gjort i bra tid innan intervjudagen. Skönt.

De andra tre testerna gjordes på intervjudagen. 

Ett körtest, inget fysiskt krävande på något sätt, men en självklarhet. Inga problem. Mitt kommande problem kan vara att hitta, vilket jag var tydlig med, och fick då höra en historia om en ny tjej på ambulansen där de åkt på tvåbilslarm och hon fick köra andraambulansen tillbaka till stationen själv. Hon kom aldrig fram och när de ringde henne så hade hon ingen aning vart hon var. De fick helt enkelt åka och hämta henne efter hon beskrivit vart hon var... Det skulle kunna vara jag i framtiden.... *harkel* 

Nästa test var konditionstest. Ni hör ju redan här hur troligt det verkar att jag skulle klara det. Konditionstest.... gå på ett band. Låter inte så farligt. Men lägg till en tiokilos ryggsäck, och 2, 4 och 6 graders lutning. I en hastighet på 10.4 km/tim. Alltså, man börjar på 2 grader i 1 minut. 4 grader under nästa minut för att sedan avsluta med 6 graders lutning under 6 minuter. Japp, behöver jag säga mer? Där sket det sig. Arg, bitter, besviken, grinig, you name it, alla känslor hade jag. Jag nådde inte ända fram, dagens fakta liksom.

Sista testet var ett bärtest. Som jag först  inte tänkte göra för jag var så sur. Men eftersom jag kan benämnas som envisheten själv, så gav jag mig fan på att jag skulle göra det ändå. Bärtestet består av att man bär kettlebells, en i vardera näve, 28 kilo styck, uppför två trappor, genom en byggnad, upp för ytterligare en trappa, pausar i en minut och sedan bär ner tillbaka till starten igen. Det var detta jag egentligen trodde jag skulle köra på. Men då var jag så pissed off att jag bara gjorde det. Armarna kändes bara sisädär 10 cm längre än innan. Gott. 

Men jag klarade ju inte läget. Så var det med det. Pratade med chefen efter testerna som tyckte jag skulle hem och träna och komma och göra det igen. Bara konditionstestet då, för allt annat var ju klart! Gärna för mig!! 

Sagt och gjort, jag vart hem och tränade. Ringde sedan för ny tid för testet, då kom chefen med nedslående nyheter, de hade fått reda på att bara för att jag ingår i basåret för nyutexaminerade sjuksköterskor gick det inte att ta in mig på ambulansen för deras basårsupplägg är annorlunda mot sjukhusens... Tråkigt tyckte de för de ville gärna ha mig hos dem på ambulansen. Och vad jag tyckte ska jag inte uttrycka i ord.

Här började jag känna mig besegrad. Skit.

Men enveten som jag är gick jag till den som är högsta hönset när det kommer till basåret och ifrågasatte allt. Och vet ni vad. Det var inte alls en omöjlighet att byta. Det går visst att lösa. Alla sitter inte inne med rätt info bara... Då var det hindret ur vägen, det som verkligen kunde sätta käppar i hjulet för mig!! Man ska som sagt inte ge sig... Information kan vara felaktig, man måste ifrågasätta.

Så nytt samtal med chefen som välkomnade mig till nytt konditionstest! 

Slet som galen med kondisen fram tills dess. Bara för att bli vrålförkyld och inte nå ända fram igen. Satan.... Men de peppade mig där som bara den och ville att jag skulle komma tillbaka en tredje gång. Och som jag har travat på löpband och uppför backar fram tills sista gången testet gjordes. 

Jag har hoppats, tvivlat, surat, kämpat.... De ville uppenbarligen ha dit mig, så tro sjutton att jag gett det allt en ärlig chans för att det skulle gå vägen!! Jag ville det själv så galet mycket med, så tänkte inte svika mig själv.

Sedan kom dagen. Förra torsdagen närmare bestämt. Den 14/4. Kl 9.00. 

Nerver. Eller ja, de flyttade nog helt på vägen dit. Jag var så nervös att jag inte kunde prata ordentligt. Så. Upp på det otäcka bandet. Och igång. 2 graders lutning. Kändes ingenting. 4 graders lutning. Inget där heller. 2 minuter in på 6 graders lutning. nu börjar det kännas lite. Och efter ytterligare 2 minuter börjar det bli jobbigt. Då sätter andra andningen in. Och när det var knappa minuten kvar säger han som leder testet att med tanke på den otroliga förbättring jag visat så har jag klarat testet. 

Höll på att trilla av bandet där och då. 

Men höll i av envishet den sista stunden och klev av bandet med en stolthet över vad man kan åstadkomma med en järnvilja och ett mål. Jag tror inte någon kan fatta vad jag kände där och då. Samtidigt fick jag näven från testledaren som välkomnade mig till gänget. Helt overkligt...

En liten stund senare fick jag prova kläder, jag pratade med chefen, fick papper på rekvisition på skor, fick med mig massa info och schema för de tre första veckorna. Fick låna böcker till utbildningsdagarna. Fick det fastställt att även om jag inte har semester att ta ut då mina semesterdagar försvinner, att jag ändå får två veckor, en i augusti och en i september.  Så mycket info som gavs, jag tror inte jag kommer ihåg hälften, Men vad gör det? Jag fick jobbet!! Mitt drömjobb. Efter ytterligare ett par timmar hade jag sagt upp mig från min tjänst på avdelningen. Mycket konstig känsla. Men i det stora hela, den bästa känslan.

För vill man något, så ska man inte ge sig. Man når sitt mål, bara man själv gör allt man kan för att klara det. 

Man ska ALDRIG ge sig.

När det går sådär sakta...

Nu räknar jag ner. Lite som man gjorde i väntan på sommarlovet, eller julafton när man var liten. 

Jag har 14 pass kvar på avdelningen, varav 2 är basårsutbildning, så egentligen räknas inte dem, för de hade jag behövt gå på oavsett arbetsplats. Så 12 pass kvar. Och det går så sakta...

Jag gillar ju min avdelning, men de senaste passen har vart lite för mycket, typ, svårt att beskriva, men de har tagit musten ur mig. Jag är fullt medveten om att arbetspassen på ambulansen kan vara nog så hektiska och galet tuffa, men det är där jag verkligen vill vara, och det är annorlunda där jämfört med på avdelningen. 

Det är ju inte bara att det vart tufft på jobbet som gör att jag räknar ner, jag vill ju verkligen till ambulansen, det ska bli otroligt kul!! Och läskigt. Och spännande. Och läskigt igen. Och häftigt. Och lite mer läskigt. Och ROLIGT!! 

Lite svårt att fatta att jag, alldeles vanliga jag, ska få jobba med detta yrke. Alltså, jag? Har jag verkligen kommit dit jag haft som mål i så många år? Har jag faktiskt lyckats med att ta mig dit? Är det verkligen sant? Mitt drömyrke. Något jag innan bara kunnat fantisera om. Jag ska alltså jobba i en ambulans. Nu när jag sitter här och tänker på det, så känns det helt overkligt. Men så tittar jag på min lilla hög med papper och böcker som ska läsas in och pluggas på, på bordet som jag fick med mig senast jag var på stationen och inser att det är sant. Den högen representerar just nu flera års slit och längtan till att hitta rätt. 

Mäktigt. Har inget annat att säga om det. Mäktigt.

Grattis min lilla solstråle!!

Idag fyller Sunny och hennes syskon 6 år!! Tänk vad tiden går fort, det var ju nyss de var små!!
Grattis tjejen och hela syskonskaran!!

Det går framåt!!

Vikings utveckling har verkligen gått framåt. 

Vi skyndar ju långsamt, och även om vi gör det ser vi enorma resultat! Och den där seriösa träningen, den kan jag inte påstå att vi kör på heller. Vi leker oss mest till allting! Idag är allra första gången vi vart på bana och jobbat. Och detta för att vi hade en sadelutprovare på plats (Freeforms bomlösa sadlar, helt grymma!!). Och Viking kör på som vanligt och visar saker som man inte trodde riktigt att han var redo för.. han tar för sig och söker sig mjukt i form och jobbar som bara den, svara för sidförande och så vidare. Det enda som inte gick helt hundra fram var att man inte behövde stanna och ha fikapaus där de andra stod ;) Vi har bara vart ute i skogen innan, och även där börjar det visa sig vad han har att bjuda på! Galopp har vi nu testat, helt underbart!! Och traven är numera inte bara full fart framåt, utan nu är den reglerbar både när det kommer till tempo, steglängd och arbete i form. Han börjar få ett luftigt steg och är mer och mer säker på foten. Hela tiden händer det nya saker, nya muskler som syns och roliga påhitt från Vikings sida. Har jag sagt att denna häst har humor?? Det har han verkligen ;) Kan inte annat än att längta till stallet och Viking när jag inte är där!!

När drömmen blir verklighet

Ni vet det där projektet jag yrat om som inte gick helt enligt mina planer till en början? En detalj i det hela som det föll på.
Igår blev det klart.
Sista biten på plats.
Och det förändrar och rör runt det mesta. Mest mitt yrkesliv.
För igår gjorde jag något jag inte trodde jag skulle göra på väldigt länge.
Jag sa upp mig från mitt jobb. Med stort vemod, för jag trivs så otroligt bra där. Aldrig någonsin har jag haft så fantastiska arbetskamrater. Men papprena är underskrivna och inlämnade och den 14/5 är min sista dag på bästa avdelningen.
Känns riktigt jobbigt att ha gjort detta faktiskt.

Men.
Det är gjort av en anledning.
Något jag väntat på. Något inte trodde jag skulle våga göra riktigt än. En ren chansning med så stora förhoppningar för en bra utgång att mina nerver i princip har flyttat. Något jag jobbat efter att nå i så många år. Igår blev det jag drömt om verklighet. Sista biten föll på plats.
Jag har fått ett nytt jobb. Ett jobb jag längtar till samtidigt som jag inte förstått det hela, att det är så nu. Och lite läskigt är det. Men det kommer att bli så roligt!! Ingen är nog gladare än jag just nu!!
Att utbilda mig till sjuksköterska var verkligen rätt.  Och nu har jag fått mitt drömjobb i mitt drömyrke. Jag börjar den 16/5.
Och vad ska jag göra då?

Jo... jag ska börja jobba på AMBULANSEN!!!!!

Glädjen i att vara två om det

Lite som en uppföljning på det jag skrev igår kan man väl se följande som..

Att jobba med Viking är att jobba tillsammans med Viking. 

Han är med och får tänka till, ta beslut, tycka till och visa vad han vill. Och han visar mig respekt, jag visar honom respekt. Vi kan "diskutera" om saker och ting och hitta en gyllene medelväg som båda gillar.

Gränser finns på vad som är ok att göra, både från min och hans sida. 

Det jag framförallt är ute efter i mitt umgänge med häst överhuvudtaget nu är att hästen ska välja att vara med mig för att den vill, inte för att den är uppfostrad till att vara det. I min värld är det två helt skilda saker. Men visst de två kan kombineras, men grundtanken ska vara att hästen själv väljer att tycka att det är kul att vara med mig. 

Och det är något jag upplever att Viking vill vara. Det känns som att vi jobbar tillsammans, att vi båda tycker det är lika roligt. Det räcker att jag kliver ur bilen när jag kommer till stallet så reagerar han i hagen och tjatar genom att gnägga flera gånger ända tills jag kommer och hämtar honom. 

Och när jag kommer till hagen, då kommer har som skjuten ur en kanon för att möta mig vid grinden. Han är en väldigt social häst, har jag sagt det? ;)

Inne i stallet vill han vara med hela tiden, allt jag gör vill han vara med och hjälpa mig med. Han är nyfiken och vid varje uppgift han får försöker han klura ut hur han ska lösa det på bästa sätt. 

En sak som att sadla innebär numera inget annat än spetsade öron och förväntan. Spänna sadelgjorden är han inte brydd om. Skillnad mot de få gånger i början som jag la på ett par av våra vanliga sadlar för utprovning (dressyrsadel med bom), då han tydligt visade med öron, spänt ansikte som helst skulle vilja tagit en tugga av mig och en kropp som var spänd som en fiolsträng när sadelgjorden skulle spännas. Han fick välja i detta läget och han valde något annat än en vanlig sadel, och nu älskar han att bli sadlad!! Visst är det en fårskinnssadel vi har nu, men det är likväl en gjord som ska spännas och så vidare. Men när den kommer fram är det kul på gång!! 

Och träns. Började med vanligt sådant med bett. Han ville mest spotta ut det. Inte ville han ha in det i munnen. Nej. Det var till att tråckla in det. Så tog helt enkelt på hackamoret istället. Inte vet jag om han någon gång blivit riden med ett sådant innan, men tänkte att vill han inte ha bettet så slipper han. Jag har inget behov av att han måste ha nåt i munnen när vi rider så varför liksom? Så allra första gången jag red honom gjorde jag det barbacka (fårskinnssadeln kom först senare) och bettlöst. Det var vingligt, men vi älskade det bägge två och vi kör på detta fortfarande!

Det finns många saker som gör att jag tror starkt på att han gärna vill vara med mig så som att följa mig lös, ständigt ha koll på mig och leta efter mig. En sak visade han idag, rätt tydligt tycker jag. Efter vår ridtur fick de gå ut i en annan hage, den de står i nu växer det inget gräs, så det är dags att vänja in dem på det nu. I nya hagen finns det ganska mycket grässtubb att äta. Och vad de gillade det! Vi stod länge utanför hagen och bara tittade på våra fina hästar, och tanken slog mig då var att det var ett läge många hästar inte skulle bry sig om att människan kom in i hagen igen och lockade, för gräset lockar ju massor! Så jag testade. Viking stod längst bort. Ropade "Viking, kom!" en gång. Och den älskade hästen sluta med en gång att äta, tvärvänder på klacken och kommer sättandes mot mig och hopp och galopp, samtidigt som han tjuter, tvärstannar framför mig och vill prata och se vad nästa grej blir. Följer mig sedan runt en stund i hagen med lite olika hoppsa-lekar och struntar fullständigt att äta gräs. Han bara är där och då, med mig. 

Vet inte om jag behöver säga hur glad jag är för denna hästen?? Han är min bästa vän, och jag tror med hela mitt hjärta att han tycker samma tillbaka. Bästa hästen, bästa vännen!!

Funderar...

Jag har väl ändrat mig massor antar jag. 

På hästfronten alltså. 

Det är så mycket som får mig att tänka till en, två, tre gånger... Om mycket.

Det jag kommer att skriva nu kommer att vara svårt att förklara och kommer med all säkerhet svida i mångas ögon, en hel del. Men detta är mina åsikter, jag har ändrat min syn massor. Men samtidigt vill jag säga att jag inte drar alla över en kam. Det finns bra och dåligt i allt. Och ögonblick kan luras. Som på bilder. 

Förr var det mycket av det vanliga jag premierade som bra på till exempel en bild, en häst med flashiga gångarter, ett riktigt högt språng över ett hinder, en snabb sväng på en omhoppning, en häftig bild där en häst stegrar och ryttaren sitter som guten... Och ja, de bilderna kan fortfarande imponera på mig. Om alla detaljer är på plats. På rätt plats. När jag pratar detaljer, då menar jag detaljer. Och helheten. Är allt på plats? Är det harmoni? Är hästen lycklig i stunden? Eller är det bara för att människan vill vara där just då? Vill hästen detta? Det är så många gånger man ser en ryttare som styr runt sin häst mot ett mål, där hästen ser enbart olycklig ut av olika anledningar. Ett starkt bett eller två som tar stenhårt i dess mun, sporrar som trycks in i sidorna, ett högt hinder som övervinns trots att ryttaren tappat balansen, är hästen lycklig i detta? Det finns väl de som är stenhårda i detta och säger, klart de är, annars hade hästen inte gjort detta för sin ryttare. Säkert. Det finns väl de med som fixar detta. Men framförallt är hästar snälla. De ställer upp för sin ryttare. I vått och torrt. Det är när de inte orkar längre av någon anledning som de stoppar på hinder eller inte vill göra den där travökningen. 

Ganska nyligen såg jag en sida på facebook där de hade en bild på en häst i en omhoppninssväng som jag antar har tyckts som bra. Det jag såg var en häst som blev runtdragen i en onaturligt snäv sväng för hästens ben, med bettet nästan draget genom munnen på hästen samtidigt som hästen bara såg stressad ut. Men den gör sitt jobb, för ryttaren ber om det. En annan bild på samma sida visar en dressyrryttare som sitter i en sadel som ligger fram på bogarna på hästen, ryttaren sitter i en bromsande position samtidigt som sporrarna trycks in i sidorna och tygeltagen egentligen kunde ha stoppat vilken häst som helst. Ì detta gör hästen en travökning, en ganska tvådelad sådan, då ryttaren sitter och tynger (nöter) rakt mer i mitten av ryggen så den inte kan höja den. Hoppa högt var på en bild med, cool i och för sig att se var gränserna går, men... bilden var från landningen, där hästen blev dragen i munnen och hade en ryttare som landade i obalans. Ögonvitorna tog över ögonen på den hästen. Vad är det som inbjuder den till att hoppa högt nästa gång när den visar sånt obehag i en sådan landning? För att den är snäll och besitter en skicklighet inom grenen. 

Många (inte alla) av dessa hästar ser som svåra i dagligt tal, vilket jag köper, för utan denna järnridå så hade de inte grejat mycket av vad de utsätts för (återigen, inte alla, långt ifrån, många hästar tas mjukt och med känsla, men som sagt, det finns de som inte tas på det sättet..). 

Vet inte riktigt vad jag vill säga med detta, jag kan inte ändra andras syn, utan detta är väl mest funderingar på vad jag tänker på nu, gentemot hur jag såg på saker förr. Framförallt har följande fråga dykt upp hos mig; Har någon frågat vad hästen vill?? Och respekterar vi dess svar??

Tack för allt, finaste Pontus

I lördagskväll var det dags för vår finaste vän att lämna oss :'( Bästa Pontus, drygt 12år gammal, fick somna in lugnt och stilla efter att åldern och artrosen tagit ut sin rätt. Han har länge stått på smärtlindring, och det har fungerat väldigt bra, men den sista tiden har det blivit sämre och sista veckan hjälpte det inte längre. 

Det gick så fort mot slutet, och hur man än tänkt på att detta närmar sig blev det chockartat när det behövde gå så fort som det blev tvunget att göra. 

Men det viktiga i det hela var ändå att inte Pontus skulle må dåligt, de egna känslorna får stå tillbaka då. 

Pontus är nu oerhört saknad, fina hund, så mycket du gett oss alla under de år vi fått ha äran att ha dig i våra liv. Underbara vännen, så tomt det är nu :( Tack för att du valde oss och tack för allt, älskade Pontus.

Du fattas oss killen 💗

Sov gott nu vår fina vän, du kommer för alltid finnas med oss i våra hjärtan 💗💗

Bästa Pontus

Sov I Ro