Funderar...

Jag har väl ändrat mig massor antar jag. 

På hästfronten alltså. 

Det är så mycket som får mig att tänka till en, två, tre gånger... Om mycket.

Det jag kommer att skriva nu kommer att vara svårt att förklara och kommer med all säkerhet svida i mångas ögon, en hel del. Men detta är mina åsikter, jag har ändrat min syn massor. Men samtidigt vill jag säga att jag inte drar alla över en kam. Det finns bra och dåligt i allt. Och ögonblick kan luras. Som på bilder. 

Förr var det mycket av det vanliga jag premierade som bra på till exempel en bild, en häst med flashiga gångarter, ett riktigt högt språng över ett hinder, en snabb sväng på en omhoppning, en häftig bild där en häst stegrar och ryttaren sitter som guten... Och ja, de bilderna kan fortfarande imponera på mig. Om alla detaljer är på plats. På rätt plats. När jag pratar detaljer, då menar jag detaljer. Och helheten. Är allt på plats? Är det harmoni? Är hästen lycklig i stunden? Eller är det bara för att människan vill vara där just då? Vill hästen detta? Det är så många gånger man ser en ryttare som styr runt sin häst mot ett mål, där hästen ser enbart olycklig ut av olika anledningar. Ett starkt bett eller två som tar stenhårt i dess mun, sporrar som trycks in i sidorna, ett högt hinder som övervinns trots att ryttaren tappat balansen, är hästen lycklig i detta? Det finns väl de som är stenhårda i detta och säger, klart de är, annars hade hästen inte gjort detta för sin ryttare. Säkert. Det finns väl de med som fixar detta. Men framförallt är hästar snälla. De ställer upp för sin ryttare. I vått och torrt. Det är när de inte orkar längre av någon anledning som de stoppar på hinder eller inte vill göra den där travökningen. 

Ganska nyligen såg jag en sida på facebook där de hade en bild på en häst i en omhoppninssväng som jag antar har tyckts som bra. Det jag såg var en häst som blev runtdragen i en onaturligt snäv sväng för hästens ben, med bettet nästan draget genom munnen på hästen samtidigt som hästen bara såg stressad ut. Men den gör sitt jobb, för ryttaren ber om det. En annan bild på samma sida visar en dressyrryttare som sitter i en sadel som ligger fram på bogarna på hästen, ryttaren sitter i en bromsande position samtidigt som sporrarna trycks in i sidorna och tygeltagen egentligen kunde ha stoppat vilken häst som helst. Ì detta gör hästen en travökning, en ganska tvådelad sådan, då ryttaren sitter och tynger (nöter) rakt mer i mitten av ryggen så den inte kan höja den. Hoppa högt var på en bild med, cool i och för sig att se var gränserna går, men... bilden var från landningen, där hästen blev dragen i munnen och hade en ryttare som landade i obalans. Ögonvitorna tog över ögonen på den hästen. Vad är det som inbjuder den till att hoppa högt nästa gång när den visar sånt obehag i en sådan landning? För att den är snäll och besitter en skicklighet inom grenen. 

Många (inte alla) av dessa hästar ser som svåra i dagligt tal, vilket jag köper, för utan denna järnridå så hade de inte grejat mycket av vad de utsätts för (återigen, inte alla, långt ifrån, många hästar tas mjukt och med känsla, men som sagt, det finns de som inte tas på det sättet..). 

Vet inte riktigt vad jag vill säga med detta, jag kan inte ändra andras syn, utan detta är väl mest funderingar på vad jag tänker på nu, gentemot hur jag såg på saker förr. Framförallt har följande fråga dykt upp hos mig; Har någon frågat vad hästen vill?? Och respekterar vi dess svar??