Man ska ALDRIG ge sig.

Åh, ni kommer att vara trötta på mitt tjat om mitt nya jobb... men det bjuder jag på ;)

För grejen är att jag inte smält det än, och fram tills jag gjort det kommer jag att tjata ;)

Dock vill jag idag mest lyfta det där med att man aldrig ska ge sig. Har man bestämt sig för något så genomför det. Och blir det motgångar, jobba igenom dem då, det är värt det. Det kommer att gå. Så nu kör jag ett galet långt inlägg om hur motgångar kan vändas till framgångar med viljan på rätt ställe!

När jag skickade in min ansökan till tjänsten på ambulansen i början på året, naturligtvis på sista ansökningsdagen sisådär halv elva på kvällen, satt jag och tuggade i mig halva mina fingrar redan då, för jag var liksom redan nervös för det. Själva ansökan var ganska spontan från början, jag hade egentligen bestämt mig för att jobba minst ett år inne på huset innan jag sökte. Men jag tycker det är kul att kika runt på vad det finns för lediga jobb, och då dök detta upp. Och jag kunde bara inte låta bli... Tänk om??

Dagen efter fick jag ett meddelande på telefonen när jag var på jobbet att de var nyfikna på mig. Jag ringde upp. Lätt vettskrämd ska jag erkänna. Vill dom verkligen att jag ska komma på intervju? Jojomen, det jag skrivit hade gett ett bra intryck, och datum för intervju samt fystester (!!) bokades in. Information om dessa tester fick jag med en gång på mailen. Gulp!!

Intervjun gick faktiskt över förväntan, kändes kanon! Sedan testerna...

Dessa tester bestod egentligen av fyra delar.

Ett simtest där man ska simma en viss längd bröstsim samt en viss längd ryggsim, då utan att få använda armarna och livräddning av docka där man ska dyka i från ståendes på botten, hämta upp och simma in med den. Jojomen, det fick jag gjort i bra tid innan intervjudagen. Skönt.

De andra tre testerna gjordes på intervjudagen. 

Ett körtest, inget fysiskt krävande på något sätt, men en självklarhet. Inga problem. Mitt kommande problem kan vara att hitta, vilket jag var tydlig med, och fick då höra en historia om en ny tjej på ambulansen där de åkt på tvåbilslarm och hon fick köra andraambulansen tillbaka till stationen själv. Hon kom aldrig fram och när de ringde henne så hade hon ingen aning vart hon var. De fick helt enkelt åka och hämta henne efter hon beskrivit vart hon var... Det skulle kunna vara jag i framtiden.... *harkel* 

Nästa test var konditionstest. Ni hör ju redan här hur troligt det verkar att jag skulle klara det. Konditionstest.... gå på ett band. Låter inte så farligt. Men lägg till en tiokilos ryggsäck, och 2, 4 och 6 graders lutning. I en hastighet på 10.4 km/tim. Alltså, man börjar på 2 grader i 1 minut. 4 grader under nästa minut för att sedan avsluta med 6 graders lutning under 6 minuter. Japp, behöver jag säga mer? Där sket det sig. Arg, bitter, besviken, grinig, you name it, alla känslor hade jag. Jag nådde inte ända fram, dagens fakta liksom.

Sista testet var ett bärtest. Som jag först  inte tänkte göra för jag var så sur. Men eftersom jag kan benämnas som envisheten själv, så gav jag mig fan på att jag skulle göra det ändå. Bärtestet består av att man bär kettlebells, en i vardera näve, 28 kilo styck, uppför två trappor, genom en byggnad, upp för ytterligare en trappa, pausar i en minut och sedan bär ner tillbaka till starten igen. Det var detta jag egentligen trodde jag skulle köra på. Men då var jag så pissed off att jag bara gjorde det. Armarna kändes bara sisädär 10 cm längre än innan. Gott. 

Men jag klarade ju inte läget. Så var det med det. Pratade med chefen efter testerna som tyckte jag skulle hem och träna och komma och göra det igen. Bara konditionstestet då, för allt annat var ju klart! Gärna för mig!! 

Sagt och gjort, jag vart hem och tränade. Ringde sedan för ny tid för testet, då kom chefen med nedslående nyheter, de hade fått reda på att bara för att jag ingår i basåret för nyutexaminerade sjuksköterskor gick det inte att ta in mig på ambulansen för deras basårsupplägg är annorlunda mot sjukhusens... Tråkigt tyckte de för de ville gärna ha mig hos dem på ambulansen. Och vad jag tyckte ska jag inte uttrycka i ord.

Här började jag känna mig besegrad. Skit.

Men enveten som jag är gick jag till den som är högsta hönset när det kommer till basåret och ifrågasatte allt. Och vet ni vad. Det var inte alls en omöjlighet att byta. Det går visst att lösa. Alla sitter inte inne med rätt info bara... Då var det hindret ur vägen, det som verkligen kunde sätta käppar i hjulet för mig!! Man ska som sagt inte ge sig... Information kan vara felaktig, man måste ifrågasätta.

Så nytt samtal med chefen som välkomnade mig till nytt konditionstest! 

Slet som galen med kondisen fram tills dess. Bara för att bli vrålförkyld och inte nå ända fram igen. Satan.... Men de peppade mig där som bara den och ville att jag skulle komma tillbaka en tredje gång. Och som jag har travat på löpband och uppför backar fram tills sista gången testet gjordes. 

Jag har hoppats, tvivlat, surat, kämpat.... De ville uppenbarligen ha dit mig, så tro sjutton att jag gett det allt en ärlig chans för att det skulle gå vägen!! Jag ville det själv så galet mycket med, så tänkte inte svika mig själv.

Sedan kom dagen. Förra torsdagen närmare bestämt. Den 14/4. Kl 9.00. 

Nerver. Eller ja, de flyttade nog helt på vägen dit. Jag var så nervös att jag inte kunde prata ordentligt. Så. Upp på det otäcka bandet. Och igång. 2 graders lutning. Kändes ingenting. 4 graders lutning. Inget där heller. 2 minuter in på 6 graders lutning. nu börjar det kännas lite. Och efter ytterligare 2 minuter börjar det bli jobbigt. Då sätter andra andningen in. Och när det var knappa minuten kvar säger han som leder testet att med tanke på den otroliga förbättring jag visat så har jag klarat testet. 

Höll på att trilla av bandet där och då. 

Men höll i av envishet den sista stunden och klev av bandet med en stolthet över vad man kan åstadkomma med en järnvilja och ett mål. Jag tror inte någon kan fatta vad jag kände där och då. Samtidigt fick jag näven från testledaren som välkomnade mig till gänget. Helt overkligt...

En liten stund senare fick jag prova kläder, jag pratade med chefen, fick papper på rekvisition på skor, fick med mig massa info och schema för de tre första veckorna. Fick låna böcker till utbildningsdagarna. Fick det fastställt att även om jag inte har semester att ta ut då mina semesterdagar försvinner, att jag ändå får två veckor, en i augusti och en i september.  Så mycket info som gavs, jag tror inte jag kommer ihåg hälften, Men vad gör det? Jag fick jobbet!! Mitt drömjobb. Efter ytterligare ett par timmar hade jag sagt upp mig från min tjänst på avdelningen. Mycket konstig känsla. Men i det stora hela, den bästa känslan.

För vill man något, så ska man inte ge sig. Man når sitt mål, bara man själv gör allt man kan för att klara det. 

Man ska ALDRIG ge sig.