När det går sådär sakta...

Nu räknar jag ner. Lite som man gjorde i väntan på sommarlovet, eller julafton när man var liten. 

Jag har 14 pass kvar på avdelningen, varav 2 är basårsutbildning, så egentligen räknas inte dem, för de hade jag behövt gå på oavsett arbetsplats. Så 12 pass kvar. Och det går så sakta...

Jag gillar ju min avdelning, men de senaste passen har vart lite för mycket, typ, svårt att beskriva, men de har tagit musten ur mig. Jag är fullt medveten om att arbetspassen på ambulansen kan vara nog så hektiska och galet tuffa, men det är där jag verkligen vill vara, och det är annorlunda där jämfört med på avdelningen. 

Det är ju inte bara att det vart tufft på jobbet som gör att jag räknar ner, jag vill ju verkligen till ambulansen, det ska bli otroligt kul!! Och läskigt. Och spännande. Och läskigt igen. Och häftigt. Och lite mer läskigt. Och ROLIGT!! 

Lite svårt att fatta att jag, alldeles vanliga jag, ska få jobba med detta yrke. Alltså, jag? Har jag verkligen kommit dit jag haft som mål i så många år? Har jag faktiskt lyckats med att ta mig dit? Är det verkligen sant? Mitt drömyrke. Något jag innan bara kunnat fantisera om. Jag ska alltså jobba i en ambulans. Nu när jag sitter här och tänker på det, så känns det helt overkligt. Men så tittar jag på min lilla hög med papper och böcker som ska läsas in och pluggas på, på bordet som jag fick med mig senast jag var på stationen och inser att det är sant. Den högen representerar just nu flera års slit och längtan till att hitta rätt. 

Mäktigt. Har inget annat att säga om det. Mäktigt.