Glädjen i att vara två om det

Lite som en uppföljning på det jag skrev igår kan man väl se följande som..

Att jobba med Viking är att jobba tillsammans med Viking. 

Han är med och får tänka till, ta beslut, tycka till och visa vad han vill. Och han visar mig respekt, jag visar honom respekt. Vi kan "diskutera" om saker och ting och hitta en gyllene medelväg som båda gillar.

Gränser finns på vad som är ok att göra, både från min och hans sida. 

Det jag framförallt är ute efter i mitt umgänge med häst överhuvudtaget nu är att hästen ska välja att vara med mig för att den vill, inte för att den är uppfostrad till att vara det. I min värld är det två helt skilda saker. Men visst de två kan kombineras, men grundtanken ska vara att hästen själv väljer att tycka att det är kul att vara med mig. 

Och det är något jag upplever att Viking vill vara. Det känns som att vi jobbar tillsammans, att vi båda tycker det är lika roligt. Det räcker att jag kliver ur bilen när jag kommer till stallet så reagerar han i hagen och tjatar genom att gnägga flera gånger ända tills jag kommer och hämtar honom. 

Och när jag kommer till hagen, då kommer har som skjuten ur en kanon för att möta mig vid grinden. Han är en väldigt social häst, har jag sagt det? ;)

Inne i stallet vill han vara med hela tiden, allt jag gör vill han vara med och hjälpa mig med. Han är nyfiken och vid varje uppgift han får försöker han klura ut hur han ska lösa det på bästa sätt. 

En sak som att sadla innebär numera inget annat än spetsade öron och förväntan. Spänna sadelgjorden är han inte brydd om. Skillnad mot de få gånger i början som jag la på ett par av våra vanliga sadlar för utprovning (dressyrsadel med bom), då han tydligt visade med öron, spänt ansikte som helst skulle vilja tagit en tugga av mig och en kropp som var spänd som en fiolsträng när sadelgjorden skulle spännas. Han fick välja i detta läget och han valde något annat än en vanlig sadel, och nu älskar han att bli sadlad!! Visst är det en fårskinnssadel vi har nu, men det är likväl en gjord som ska spännas och så vidare. Men när den kommer fram är det kul på gång!! 

Och träns. Började med vanligt sådant med bett. Han ville mest spotta ut det. Inte ville han ha in det i munnen. Nej. Det var till att tråckla in det. Så tog helt enkelt på hackamoret istället. Inte vet jag om han någon gång blivit riden med ett sådant innan, men tänkte att vill han inte ha bettet så slipper han. Jag har inget behov av att han måste ha nåt i munnen när vi rider så varför liksom? Så allra första gången jag red honom gjorde jag det barbacka (fårskinnssadeln kom först senare) och bettlöst. Det var vingligt, men vi älskade det bägge två och vi kör på detta fortfarande!

Det finns många saker som gör att jag tror starkt på att han gärna vill vara med mig så som att följa mig lös, ständigt ha koll på mig och leta efter mig. En sak visade han idag, rätt tydligt tycker jag. Efter vår ridtur fick de gå ut i en annan hage, den de står i nu växer det inget gräs, så det är dags att vänja in dem på det nu. I nya hagen finns det ganska mycket grässtubb att äta. Och vad de gillade det! Vi stod länge utanför hagen och bara tittade på våra fina hästar, och tanken slog mig då var att det var ett läge många hästar inte skulle bry sig om att människan kom in i hagen igen och lockade, för gräset lockar ju massor! Så jag testade. Viking stod längst bort. Ropade "Viking, kom!" en gång. Och den älskade hästen sluta med en gång att äta, tvärvänder på klacken och kommer sättandes mot mig och hopp och galopp, samtidigt som han tjuter, tvärstannar framför mig och vill prata och se vad nästa grej blir. Följer mig sedan runt en stund i hagen med lite olika hoppsa-lekar och struntar fullständigt att äta gräs. Han bara är där och då, med mig. 

Vet inte om jag behöver säga hur glad jag är för denna hästen?? Han är min bästa vän, och jag tror med hela mitt hjärta att han tycker samma tillbaka. Bästa hästen, bästa vännen!!