Sov gott Fjutte, du kommer alltid att vara saknad vännen

Idag har den underbara, fina och älskade shettlandsponnyn Fjutte fått lämna jordelivet för att fortsätta sin vandring på de evigt gröna ängarna. 

Jag har känt honom i 13 år, han stod i stallet jag flyttade in i med min första häst Pampas. Jag blev god vän med hans ägare Susanne och vänskapen har hållt genom åren. Under en kort period för flera år sedan ägde även jag Fjutte, och det känns konstigt att ytterligare en av mina hästar jag haft har fått vandra vidare. Av de fyra hästar jag ägt har nu tre av dem fått gå vidare :(

Fjutte var helt underbar, jag kommer att sakna honom enormt. Han var nu inne på sitt 26:e levnadsår och åldern började ta ut sin rätt. Han har haft en del som talat emot att han skulle bli såhär gammal, men han har vart en kämpe och hängt i, men för nån vecka sedan märktes det att hans kropp började ge sig. Han hade under det senaste halvåret börjat tappa muskler och hull, och nu det senaste gick det fort, bara på de senaste dagarna märktes det att han blivit ordentligt gammal. 

Och ikväll fick han somna in efter att Susanne rådgjort med Gustaf i förra veckan. Fjutte har verkligen haft ett bra liv, och vart högt älskad. 

Jag fick frågan av Susanne om jag kunde hålla honom när det var dags, och det fanns inget mer självklart för mig än att göra det, jag känner Fjutte, han känner mig och självklart vill jag ställa upp med detta för Susanne, då hon har hjälpt mig i sådan här situation med min Pampas. Det är självfallet jobbigt att vara med i sådana här situationer, men jag hanterar det, även om jag gråter under tiden. Allt ordnades inför ikväll, Lovisa och Magnus kom med transporten för att hämta Mulle, Fjuttes kompis, också han en shettis. Han skulle ju inte behöva bli själv kvar. Han åkte när Fjutte precis somnat in.

Efter att ha klippt lite tagel från man och svans på Fjutte gick han och jag runt stallet tillsammans med Gustaf (i sådana här lägen måste jag säga att det är guld att känna världens bästa veterinär, man får en helt annan typ av stöttning när man måste genomgå något sånt här av någon man känner). Vi klappade, gosade och matade Fjutte, och jag gav honom en sista puss på hans mjuka mule innan det var dags. Efter att ha fått lugnande så somnade han snabbt in med hjälp av en bultpistol. Även om det kan tes som en lite småbrutal metod så är det ändå det som går absolut snabbast. Det är dock tråkigt att man måste avbloda efteråt, men det är ju inget de känner då, de är borta redan. (För de som tycker att det blivit för mycket info nu ber jag om ursäkt, detta är en typ av bearbetning för mig.) Under tiden detta skedde fortsatte jag att klappa och klia honom. Även en lång stund efter att allt var klart gjorde jag det. En bukett med smörblommor plockade Gustaf och la på hans hals.

Fjutte fick somna i lugn och ro i sin hage, en ljummen sommarkväll med fåglar kvittrandes i träden. 

Han har det bra nu, han är fri från ålderskrämpor och kan äta hur mycket gräs som helst. 

Han har en ungdomens kropp igen och kan busa runt med både Pampas och Chickan som fått gå före honom. 

Vila i frid älskade lille Fjutte <3 p="">

Sötaste Lillemannen, sov gott hjärtat