Redan slut?!

2016 är till ända. Några få timmar återstår. 

Och hur fort har det inte gått? Tycker detta året har rusat fram. 

Funderade förut idag på vad som egentligen hänt under detta året. Det är en hel del. 

Året började väl i ganska maklig takt, jobbade på där jag fick min första anställning, på avdelning 350. Fick ett infall och sökte jobbet jag längtat efter fastän jag inte tänkt att göra det riktigt än, planen var att vänta lite, skaffa mig mer erfarenhet och bli lite mer varm i kläderna. Men chansade, skickade och dagen efter blev jag uppringd för en intervju. Kämpade på inför fystester samtidigt som jag höll allt hemligt för de flesta utom de allra närmaste. Trodde ju inte riktigt själv på detta, för bra för att vara sant.  

Mamma och pappa flyttade från huset jag växt upp i, till en lägenhet inne i byn. Omställning! 

Samtidigt under våren så kom jag igång med Viking mer och mer, våra band stärktes ännu mer och han utvecklades i ridningen och stärkte sitt självförtroende något så enormt. 

Hemmavid var det bygget med garaget som började gå in i sluttampen, i alla fall på utsidan. 

Våren kom och äntligen, jag fick svar på att jag får mitt drömjobb!! Att få jobba i ambulansen. Lilla jag i den gula bilen i de gröna kläderna, så grym känsla! har längtat till jobbet inför varje pass sedan dess. Började med introduktionsutbildning, läskigt men spännande! 

Fisnaste Pontus började visa att nu är ålderdomen ikapp, och i april fick han somna in med oss bredvid sig.

Våren började övergå till sommar, dags för att ge sig ut på riktigt, alltså ingen mer bredvidgång på jobbet, utan nu var det dags för det egna ansvaret tillsammans med kollegan. Behöver jag säga att jag höll på att skita på mig när vi fick den första utlarmningen? Haha nerverna var på topp ;)

Viking började toppa formen, han började bli stadig i de mål jag satt upp, att kunna hitta en balanserad form och även ta lite galopper. Sån känsla!! Banden blev starkare för varje dag som gick och vi hamnade i ett läge där det räckte att vi tänkte något, då gjorde den andre det.

Under sommaren jobbade jag på, synd att säga att jag blev varm i kläderna, men för varje pass, lite mer erfarenhet. Hemma kämpade vi på med garaget och nu står det helt klart utvändigt. 

Mot slutet av sommaren fick hästarna lite sommarvila i samband med vaccinationen, Viking var egentligen före i planeringen, så ville inte stressa något. Vi tog det lugnt. Jobbade, min placering på Öjersjö station var till ända och efter två veckors semester fortsatte jag köra från Östra, nu bara dagbil. 

Beata blev dålig, oklar anledning, inget kunde hittas, men hon kräktes och mådde kasst. Det vände. Blev bättre. Men oron kvarstod. Kinkade med maten, vi hittade inte mycket hon ville ha. Men det lättade lite det med.

Viking gjorde en vilt i hagen och blev väldigt påverkad av denna, så han var inte heller ok. Det visade sig att det handlade om nervkläm i nacken, och under hösten blev det vila och lugna promenader, han repade sig sakta men säkert. Blev bättre och bättre! Jag satt upp och skrittade en kvart i början av oktober, fantastisk känsla! Kändes så mycket bättre, men kände ändå att det sista lilla fattades så valde att fortsätta med promenader ett tag till. 

Nya projekt startas hemma, litet förråd byggs där det gamla stod, det som revs året innan, var i så dåligt skick. 

Jag gick in på min första basårsplacering, 4 veckor på MAVA. Inga höjdarveckor minsann... men skulle göras. 

Under tiden blir Beata dålig igen och nu är det fortfarande ingen som kan komma på orsaken. Hon gick på halvfart och vi kunde bara hålla tummarna för att hon skulle repa sig. Fick ge det lite tid.

I november blev Viking sjuk och efter en tung vecka blev han återigen akut dålig och fick då lämna oss, min vän som lämnade mig i så stor sorg och saknad. 

Jobbet fick ta min tid. Tankarna måste vara upptagna med något. 

Julen närmar sig och återigen blir Beata dålig... men nu hittar vi vad det är! Trots alla prover som inte visat något, så inser vi nu att det är torrfodret hon inte tål. Inte någon sort. Då kraschar hennes mage. Kampen för att hitta vad hon vill äta är igång. Den mest kräsna katt är hon. Testat allt efter alla konstens regler! Nu lever hon på tonfisk och grillad kyckling. Men hon mår bättre än på länge. Det är underbart att se henne nu!! 

Julen kommer, jag jobbar, vill detta, gillar jobba men gillar inte att fira jul så perfekt för mig. Får dock med mig en magsjuka hem från en patient som var riktigt kräksjuk. Så kan det gå. Så sista veckan har jag mest hämtat mig efter det. För övrigt har en liten säkerhet infunnit sig på jobbet, jag har väldigt långt kvar innan jag är helt trygg i yrket precis som alla andra som jobbar i ambulans, om man någonsin kan bli det. Vi möter så mycket. Men att få möjligheten att påverka någon annans liv, det är ofattbart fantastiskt. 

På juldagen, dagen innan jag fick hålla mig hemma för magsjuka, hade vi just en sådan körning, den sista för dagen, där våra insatser tillsammans gjorde en så stor skillnad i en familjs liv att det enda jag kan säga om mitt val är att det är rätt. Ett litet barn, inte ens ett halvår gammalt, hade hjärtstopp. Livlös. Andas inte. Föräldrarna kämpar för livet och gör ett helt suveränt jobb när vi, tre bilar, 6 ambulansmänniskor rusar in, tar över. Kämpar med honom. Idag lever det lilla barnet. Barnet mår bra. DET är en känsla som inte går att sätta ord på.

Och idag är det nyårsafton. Livets kontraster liksom. Igår målade vi förrådet utvändigt. Så nån vidare vinter har vi inte! Året som har gått har kretsat runt jobb, häst och katt till största delen. 

Och vad som händer härnäst, ja det får år 2017 utvisa!!

Gott nytt år till er alla!!

En vardag

Nu när ytterligare tid har gått sedan min Viking fick gå vidare så börjar jag hitta en vardag som jag börjar känna mig lite hemma i.

Och hur framtiden ser ut har jag funderat hur mycket som helst på och i dagarna har jag nog börjat komma fram till hur jag tänker och hur jag nog vill göra framåt.

Jag har ännu inte hittat tillbaka till stallet dock, jag vet inte när, eller rent av om jag gör det igen. Tänkt massor på detta nu, vänt det ut och in, jag drömmer till och med om det, och vet faktiskt inte om jag kommer att hålla igång med hästarna mer, eller om jag ska lägga det på hyllan, i alla fall så länge. Känslorna och tankarna går åt det hållet nu. Kommer att hälsa på i stallet och mysa med hästarna när jag är redo så får jag känna på det efter hand. Hittills har det tagit mer energi än att ha gett energi att vara på besök i stallet. Vi får väl se. Har i alla fall bestämt mig för att sälja av nästan alla mina grejer, behåller lite av mina ridkläder, ett par schabrak och min barbackapadd. Resten åker, har redan börjat sälja lite. Även på Facebook har jag rensat. Jag har vart medlem eller gillat väldigt många sidor med hästrelaterat innehåll så hur mycket häst som helst har alltid vart den största delen av mitt nyhetsflöde där. Nu har jag tagit bort de flesta från flödet, jag har behållit några få, mest försäljningssidor för att kunna få sålt mina grejer.

Så som sagt, kan detta vara så att min trettioåriga tid av hästeri vara till ända? Kanske. Kanske rider jag nån gång sporadiskt, hälsar på i stallet emellanåt, men aktivt? Nej, stor chans att det lutar åt nej på det. 

Detta har inneburit lite av en identitetskris för mig... Som sagt, de senaste 30 åren har jag hållit på med häst, många utav dessa åren har jag gjort det dagligen. Har jag inte haft egna hästar har jag vart fodervärd, medryttare, skötare eller väldigt involverad i ridskolan. Jag har alltid haft en dragelse till hästarna på ett sådant sätt att jag velat vara involverad i allt runt dem, vara engagerad och få vara en del av häst. Alltid haft planer, alltid velat ännu mer. Det året jag gav bort Jason, det är snart 7 år sedan, trodde jag att jag skulle lägga allt på hyllan. Men jag var inte klar då. Det tog inte många veckor innan jag var igång igen. Jag kunde inte då släppa min livsstil. 

För att hålla på med häst är en livsstil. Ett sätt att leva. 

Nu längtar jag efter något annat. En annan typ av livsstil. Inte så mycket mer annorlunda än den livsstilen jag har nu, mer än att jag inte har så mycket häst i den som innan. 

Jag vill inte släppa helt, jag vill fortfarande finnas där för Gunilla och hästarna, när hon behöver stöttning och uppbackning. Jag tycker fortfarande om Minerva, Svennis och Filur. Jag tycker fortfarande om hästar. Men jag vill inte hålla på med häst i den utsträckningen som jag gjort innan. Kanske rida nån gång då och då. Klappa och gosa lite. Nån promenad då och då. 

Och vem vet, någon gång i framtiden kanske det blir egen häst igen. Inte nu, inte på väldigt länge. Just nu är det ett alldeles för stort sår som ska få läka ifred. 

Mycket annat känner jag ska få ta min tid nu. Jag har börjat tänka mer på mig själv, min kropp och hälsa, jag har börjat med ordentliga promenader nästan dagligen (bortsett från perioder med influensa och en enveten magsjuka), och lånar grannens hund för att få mer motivation till detta. Jag längtar efter att få komma igång med huset, jag vill fixa, jag vill renovera. Jag vill fixa trädgården och hålla den fin, jag älskar när den är i ordning, och att pilla där är som balsam för själen. Tiden med kattgos är fantastisk, Beata har haft en period av att inte må bra, men vi har börjat hitta en stabil linje med henne nu och att bara få umgås med mina tre hjärtan är underbart. Jag vill lägga energi på jobbet, jag har det bästa jobbet jag någonsin kunnat få, jag älskar det och jobbar mer än gärna. Det är roligt att åka till jobbet inför varje pass, jag längtar dit. Jag har anmält mig till ett par utbildningar på högskolan i Borås i vår, vet ej om jag kommit med på dessa än då jag skickat en sen anmälan, håller tummarna. Vill lägga energi på att lära mig mer. Jag vill kunna mer. Jag vill så småningom läsa hela vidareutbildningen, dessa är en del av dem, och då har jag dem att tillgodoräkna mig. Det är guld. 

Jag är nog lite annorlunda som människa nu efter vad som hänt. Det känns så. Viking var min vän. Ingen kan ersätta honom. Vi hade ett band som har vart svårt att acceptera att det har fått klippas. Det tog musten ur mig. Självklart kan jag hitta en annan individ som jag kan knyta lika starka band till, speciella band utifrån den individen, men jag vill inte leta efter det nu eller i den närmaste framtiden. Och jag tror faktiskt att jag för en bra tid framöver är nöjd med det beslutet. Jag tror att jag börjar landa. Jag tror att jag har bestämt mig. 

Framtiden får utvisa hur mycket häst som den kommer att innehålla. Jag saknar min älskade Viking så otroligt men vill inte vara utan en sekund av den tid vi hade tillsammans. Inte heller den tiden jag haft med alla andra hästar jag haft nära, de har allihop vart med och lärt mig vem jag är, format mig till den jag är, och de har alla en speciell plats i mitt hjärta. Jag älskar hästarna för detta. Jag vill inte vara utan detta för en sekund. Men nu är jag nog redo för att gå vidare, fortfarande med häst i min vardag, men inte i den utsträckningen som innan och så får vi se i framtiden när och om jag är åter i en livsstil med häst. 

Min vän är borta...

Idag för fyra veckor sedan lämnade Viking mig. 

Han lämnade mig i en så stor sorg, så stor saknad att jag inte riktigt hittar tillbaka till mig själv. Hittar inte mig själv igen. Jag saknar min vän så det gör ont.

Det hala började egentligen nog redan på måndagen. Tidigt på morgonen. Eller egentligen någon gång under natten, när kan vi bara sia om. För tidigt på morgonen, klockan var 07, skulle vi ta in hästarna för en härlig morgonpromenad. Så blev det inte. 

Möttes av en Viking som i vanlig ordning gnäggade när jag kom, men när vi gick in kändes något väldigt konstigt. han kändes så trött. Mer än så kunde jag inte säga på den korta vägen från hagen till stallet. Men när vi kom in, ja då var det tydligt att något inte var rätt. Han åt inte. En Viking som inte äter mår inte bra. Han rörde inte nåt av det som var framlagt. Stod och hängde med huvudet med mulen i backen. Lyssnade på hans mage, lite ljud kom därifrån, men alldeles för lite. Tempade, 39.9... Inga tydliga koliktecken alls egentligen, men med tanke på hur tyst magen var tog jag ut honom med en gång och gick en kort bit samtidigt som jag ringde veterinären. Vi hade tur, hon hade inga andra patienter innan oss och kunde åka mot oss så fort de stämt av morgonen på stationen. Så veterinären var fort på plats. Dock under tiden vi väntade så blev han sämre, han orkade inte stå på benen utan rasade ihop i en hög. Ett väldigt skräckfyllt ögonblick... och väldigt hjärtskärande att se, man ville bara fånga honom och hjälpa honom att stå upp. Inget vi kunde göra just där och då, utan han fick ligga ner en liten stund, hämta lite krafter, sen fick vi honom på benen igen. Skönt! Men fortfarande väldigt tagen. Veterinären undersökte honom, kunde inte riktigt sätta fingret på vad som var grundfelet. om det var magen som orsakade feber och problemen, eller febern som orsakat känningarna i magen. Och orsak? ingen aning. Han behandlades för sin mage, och för sin feber. 

Lite bättre blev han. Veterinären väntade kvar så länge hon kunde. När hon åkte var inte magen igång än, men han var rätt så pigg, hade kissat, fes bra, ordinerades korta regelbundna promenader och små små portioner med mat. Så gjorde vi. Gick, vilade, lite att äta. Så höll vi på. Hade telefonkontakt med veterinären hela dagen. På eftermiddagen kom magen igång, och febern gick ner. Det verkade ge med sig. Det som var lite konstigt var de mängderna han kissade. Dialog med veterinären om det med. Men efter att ha stämt av ca 10 gånger till under kvällen med veterinären så åkte jag hem från stallet vid 23 på kvällen... 

De dagar som följde så hände det inte så mycket, Viking började repa sig, trött, men inte för trött, han svettades en hel del de första dagarna, men febern jobbade i kroppen på honom ännu, även om den inte var särskilt hög. Han hostade lite med, så vi trodde att allt egentligen handlade om en rejäl förkylning. Han blev piggare och piggare, repade sig bra. 

Till på lördag kväll. Tog in för kvällen då de fick stå inne tills vi kände att han var bra nog för att gå ute nattetid igen. Men nåt var fel. Magen verkade funka, han bajsade och fes, men kanske lite tyst ändå när man lyssnade. Det kändes inte rätt. Ringde veterinären. Strax därefter började han svettas igen. Blev lite trött, men inte mer än så. Ingen feber. Ut och gå en liten stund. Lite vila emellan. Magen tystare. Ut igen. Sen kom vi inte längre. Han blev kvar på volten. Han orkade inte in igen. Allt gick så snabbt. Han orkade inte in från volten. Veterinären kunde inte göra något. En kort undersökning ute på plats kunde väl mest konstatera att magen stängt ner. Han svarade inte på någon behandling. Sen stod han inte upp länge till... Han orkade inte mer...

Han fick somna in där, ute på volten. 

Min bästa vän. Min Viking. Hästen som jag har kommit till att stå så nära, fått sådana band med som jag inte trodde var möjliga att få med en häst. Viking som skulle bli minst 30 år och få stolt gå vid min sida, eller snarare, jag skulle få gå stolt vid hans sida tills den dagen långt bort i fjärran... inte nu. 

Inte min Viking som älskade livet. Som älskade allt vi hittade på. Som växt så i sig själv att han var den stoltaste och gladaste hästen jag träffat. Hästen som kommit att bli min närmaste vän man kan få. 

Det gör så ont. Så sjukt ont. Det är så overkligt. 

Jag vet inte när eller om jag hämtar mig riktigt från det här. Viking har lämnat ett så stort tomrum. Jag har vart i stallet ett par gånger under dessa fyra veckor. Jag orkar inte. Det är som ett blödande sår ännu, som inte vill läka. Han är med mig, men ändå inte, det är så tomt. Jag vet inte nu om jag vill fortsätta med häst. Jag får vara hur mycket jag vill med Minerva, Svennis och Filur, jag får rida Minerva hur mycket jag vill. Det är jag tacksam för. Det är inte det. Kankse behöver jag bara få läka ett tag innan jag kan hitta tillbaka? Min vän, min Viking är inte där. Han var en av mina allra bästa vänner. Det jag tänkte, det gjorde han. Jag är tacksam för att jag fått vara en del av hans liv, jag lovade honom när han kom att vi aldrig skulle skiljas åt, Att han aldrig skulle behöva flytta igen. Han var hemma. Och så kan man väl ändå säga att det blev. Jag höll mitt löfte gentemot honom, men det var meningen att vi skulle hålla ihop i många år till. Jag är tacksam för det han lärt mig, jag är tacksam för att ha fått ha honom vid min sida, även om det var en kort tid. Han kommer för alltid stå mig nära, han finns med mig trots att han lämnat mig fysiskt. Han var underbar, min finaste vän...

Sov gott nu älskade vän, du är för alltid saknad

Höst!

Tänk vad tiden går fort... nog kan man säga att större delen av hösten har gått? Idag kändes det som att vintern inte är långt bort, i alla fall inte temperaturmässigt. Det var bara 3 grader när jag åkte från stallet nu på förmiddagen. Dessutom en massa regn. Inte konstigt att jag frös om tårna... Dags att investera i ett par bättre skor. Eller åtminstone leta fram ett par hela som inte tar in vatten ;) Så jäkla tråkigt med skor bara... Men men, bara att bita i det sura! Kan nog till och med säga att jag ska leta fram nån mössa. Inte värt att frysa. Och när jag gör det, då är det kallt. 

Inte mycket blev gjort med hästarna heller, de fick komma in och torka till lite, de fick vila annars. Vi är inte särskilt igång ändå, Viking repar sig sakta efter att han gick omkull i hagen tidigare i höst, ingen stress för vår del ändå, det får ta den tiden det tar. Huvudsaken är att han blir helt bra. Ett, vad de tror, nervkläm i nacken som blev resultaten av den djupdykningen... skador i sig hittades inte, så med lite veterinär och equiterapeut i samarbete så är vi på väg åt rätt håll. Men som sagt, vi promenerar. Och leker med trickträning och så, och han älskar det! Är det något han tycker om är det ju att lära sig nya saker! På kommando kan han prata, skrapa med framhovarna, lyft av framben högt och hålla kvar, början på spansk skritt, snurra, backa, flytta sig helt åt sidan med en bom mellan fram och bakben, buga, yoga, smyga, stå still och lite till. Allt är inte helt befäst än, men det kommer! Att leka löst är en höjdare med, följa mig i den farten jag väljer, att stanna, att komma på inkallning, att få springa runt mig på volt, ja, det är nog nåt av det roligaste han vet, det riktigt glittrar om honom när vi pysslar med detta! För är det något han gillar så är det att tänka. Att få en uppgift att klura på, att få lura ut vad det är jag vill, hur han ska tänka och vad som blir rätt för att få den där efterlängtade belöningen är nåt han älskar. Och jag gör det med. För det finns nog inget som är roligare än att få en så stark relation med en häst som man får när man gör sånt här, när hästen får vara med och bestämma, där man ser att hästen i princip står och studsar för att få komma till en och få börja leka. För det är vad det blir av det. En lek som båda är med på. På köpet får man en så otroligt trevlig individ som i detta blir väldigt väluppfostrad, som väntar och lyssnar på kommandon, hela tillvaron blir tryggare och hästen, den får växa som individ. 

Ett exempel på det är att Viking har från första början vart ganska stökig att släppa ut i hagen. Eller ja, stökig är väl fel ord, han har vart väldigt hastig, när man öppnar grinden och låter honom gå in så har han tidigare kastat sig ut i hagen, nästan på en själv, för att sedan snabbt svänga runt. Han har aldrig gjort antydan till att slita sig, men det ha gått fort in genom grinden och snabbt runt. Om det har berott på rädsla för eltråden, eller om nåt annat hänt innan vet jag inte, men att säga till honom att lugna sig i det läget har nästan gjort honom mer stressad. Vändningen kom för inte alls längesedan när vi började få kläm på smyga. Detta kunde jag även använda mig av vid utsläpp, och han fick genom detta kommando smyga genom grindöppningen. Efter några gånger med smygande när vi släppte ut så finns stressen över att gå genom grindöppningen inte kvar. Han går lugnt, på hängande grimskaft hela vägen genom och vänder sakta runt när jag ska stänga grinden efter oss. Så underbart! Det enda jag ångrar med detta är att jag inte fattade att jag kunde använda mig och trickträning och markdressyr även i detta momentet. Då hade det släppt så  mycket tidigare! Men sent ska man vakna ibland ;) Huvudsaken är ändå att vi nu hittat rätt, och då på ett sätt som inte innebär något muttrande från varken mig eller honom! Han fick bryta sitt invanda beteende genom att få en uppgift, något att tänka på, ett röstkommando, något han fick lösa, för att sedan få beröm för det. Och återigen, han älskar det! Och det gör det så roligt!! Min fine kille!!

Måste visa vårt nya bettlösa träns, ett sidepull, ska justeras lite i tillpassningen, men tycker det är så fint!!

Den blåa presenningen...

När Viking kom till oss för strax över ett år sedan var han inte den hästen som självmant valde att bara sådär promenera över en presenning. Första gången krävdes lite lock och övertalning och visande att det inte är farligt att sätta hovarna på en sån där blå prasslig sak. Men han gjorde det, och vi tränade på det kanske tre fyra gånger. Sedan föll detta moment i glömska.

Tills idag. 

Igår hade vi fram den stora presenningen för vi drog gammal halm på den, och den låg kvar på volten idag, helt utvecklad, och den är stor. Så vi tänkte att det kunde vara dags att kika på den igen med hästarna så vi tog vägen om volten på väg ut på vår promenad. 

En stor blå presenning som täcker större delen av volten borde verka skrämmande på hästar eller? Nänä. Inte på våra. Viking gick först, och när han såg den ökade han farten och jag fick kliva på för att hänga med. Han spetsade öronen och klev runt på presenningen som han aldrig gjort annat. Att trava över den var en baggis, han tyckte det var tokkul!! 

Han har blivit så självsäker, han har verkligen vuxit detta året. Han är helt enkelt otrolig!! Världens bästa vän, bästa hästen!!

Kolla matte, vilken rolig presenning!!

Men vänta lite nu, tar du kort?? Kan jag få prova göra det med?? Snälla?? Ge mig telefonen så får jag testa!!

Dom finaste vännerna!!

På sluttampen

På tisdag kör det igång igen, semestern är slut och det är dags att jobba igen! 

Börjar med dag med basårsutbildning, ingen jättehöjdare direkt, med det ska bli väldigt roligt att träffa de andra i vår handledargrupp. Och sedan på onsdag är det ambulansardags igen! 

Vet inte om man har blivit lite skadad, men det ska bli kul att köra igång och jobba igen! Nu är det ju inte på Öjersjö utan jag är stationerad på Östra i höst. Måttligt nöjd med det för det betyder bara dagpass... vill ju jobba nätter med... Men det blir nog bra, jobbet i sig är ju det som är det roliga :) 

Passade på att hitta på dumheter i morse med... tänkte igår att det var vansinnigt längesedan jag klantade till det och slog mig på något sätt. Alltså, hela semestern har gått utan att jag gjort något som orsakat ajaj, förutom att slå i min sedan en bra tid tillbaka söndersparkade tå i bordsbenet då, men det räknas knappt tycker jag ;) Alltså, två veckor, det är läääänge för mig!! Ja, jag är ett klantarsle... ;)

Cyklade till stallet i morse, tappade väl lite fokus på vad jag höll på med. Inga bilar på vägen, typisk lördagsmorgon, då släpper jag fokuset lite. Lite för mycket idag. Fastnar med blicken där den inte ska vara och rätt vad det är så har jag vurpat rakt ner i diket med cykeln... Oups...

Upp snabbt som attan, ingen som såg?? Nej, tur! Att det kom en bil när jag stod där i diket, ja, det får jag väl ta. Att jag nu har ont i handled, armbåge, axel och rygg... ja, det får jag väl ta det med. Var ju en rätt rejäl vurpa. Men jag är glad för att det var ett mjukt sådant ändå, alltså inga onödiga stenar, tycker det räknas som tur. Men som sagt, jag klarade mig inte så jättelänge från att slå mig Men jag är ju van, sparkar jag inte på dörrar eller åker kana nerför en backe så cyklar jag i diket. Bara att ta, jag är ju van ;)

Och ja, jag hade hjälm, inte en chans att jag ger mig ut utan det på cykeln!

Vet ni vad...

Jag har semester! I två hela veckor, helt ljuvligt!!

Anledningen till att det har blivit så veligt och struligt är basåret. Jag skulle egentligen haft min första hospiteringsplacering på stroken från och med måndag, men ingen avdelning vill ha mig så det gick inte lösa... Så det blir senare. Jag är inte ett dugg ledsen för det! Är inte direkt taggad för strokeplaceringen, mest bara vill jag få den gjord. De andra två placeringarna ser jag mer fram emot, MAVA och HIA. 

Men hur som helst, jag har semester i två veckor, helt underbart!! Synd bara att jag gjorde sista passet på Öjersjö i fredags. Kommer sakna den stationen vansinnigt mycket!! Bästa stället om man frågar mig. Ska istället vara stationerad på Östra i höst. Helt ok, men där är det bara dagbilar, och jag vill jobba nätter med. Men så får det bli ett tag! 

Dock har jag kommit på att jag är dålig på att ha semester. Jag vill jobba... Suck!! Men tycker man det är kul så ;) Men jag ska ta tillvara på detta och ta't lugnt, blir nog kanon!!

Lediga funderingar...

Det är inte mycket som händer här förutom att jag jobbar. Och jobbar lite till. Men nu är det min 3:e lediga dag innan det är dags för nattpass imorgon. Och visst hade jag säkert kunnat få jobba dessa dagarna med, finns alltid luckor att fylla men nån måtta får det vara då min tänkta semester i september verkar vara avslagen. Hade sett fram emot den... åh tänk att ha fått vilat ut lite, ingen hade varit tacksammare än jag. Även om jobbet är det roligaste man kan ha så är återhämtning något av ett måste... Men men...
Men tre dagar ledigt, det har vart skönt. Inte gjort nåt. Eller jo, det har jag, men inte det vanliga,  inte ridit, hästarna har fått lite vila, Gunilla har ändå åkt på influensa så vi passade på. I förra veckan var Beata dålig och var hos Gustaf på veterinärkliniken, hon verkar ha hämtat sig nu, väldigt skönt!!  Igår em blev det en spontantripp till Ullared med mamma, för en gångs skull blev det inte dyrt, det var bara skönt att komma iväg lite.
Idag har det vart platt fall. Borde laga mat, men varken ork, lust eller ren vilja infinner sig så nä, skippar det. Ingen har dött av att leva på knäckebröd i några dagar.
Hade en plan på att putsa Vikings träns, går sådär med det, det ligger ute på trappan, längre än så kom det inte. Kanske sen? Får se. Hela sadelkammaren behöver sig ett ansiktslyft egentligen. Men om man inte orkar lyfta armarna så blir det inget lyft där heller.
Nä, en liten eftermiddagslur kanske? Det är något som jag skulle kunna tänka mig i alla fall. Ja, så får det bli.

En utslagen Beata i fredags, hjärtat mitt!!

Mjukt mot hårt

Alltså, när man har lite för bråttom, då kan det bli lite galet... Det gamla hederliga talesättet "är huvudet dumt får kroppen lida" stämmer så vansinnigt bra!

Hade lite mycket att få ihop igår, Christian fyllde år, jag bakade pajer och inte fått någon sömn efter nattpasset, ja, uppmärksamheten kan brista då..

Tar och dammar i foten med lilltån först (med lite uppbackning av tån jämte) i en dörrkant med en väldig fart. Jag kom av mig kan man väl säga när det kommer till att få gjort saker.

Satan vad ont det gjorde! Många långa svärramsor och önskan om att dörren blev till kaffeved blev det under tiden det bara susade i öronen och nackhåren stod upp, 

Sedan var det bara till att invänta de fina nyanserna som blir efter en sådan smäll. Idag är foten grann minsann, och nu framåt kvällen är den så fin så. Och svullen. Det är som att gå på en boll. Inte skönt alls. Men jag har vart i stallet och vart ute och ridit, jag har grejat, lyckats få på mig skorna och så vidare, så den blir nog bra inom kort. Det som kan bli intressant är hur jag ska kunna klämma i foten i jobbskorna imorgon, de är ju inte fullt så flexibla som de jag haft på mig idag... Men med lite vilja går allt! Det är bara att bita ihop och tänka på något annat, och det är rätt så lätt att göra på jobbet ;)

Slår till med lite sömn nu, bäst att ladda batterierna inför två dagpass a 14 timmar styck!!

Så här såg den ut i förmiddags...

Mitt i maten

Så där ja, rast. Välbehövligt så här på ett 14-timmars pass!!
Trött som en jag-vet-inte-vad, men kan inte riktigt gå ner i varv. Precis ätit andra lunchen, dock väldigt tätt inpå den första som intogs på stående fot för ett par timmar sedan så är egentligen alldeles för mätt nu. Men inte vågar man chansa och tro att man får äta lite senare, så nä, blir lite kaka på kaka och ätande i förebyggande syfte. Så är det!
Men vet ni vad. Det är ju inte optimalt. Men. Jag skulle inte för mitt liv byta mitt jobb mot något annat. Det bästa jobbet jag haft. Visst kan vi ha körigt, och det blir lite si och så med raser och mat och gud vet allt, men när man sätter sig i bilen inför ett arbetspass och längtar dit, då gör inte det något. Är det roligt så är det!!
Nu ska jag försöka blunda de sista minutrarna på rasten och samla den lilla energin det kan gå att utvinna ur dem, för sena lär det vara fortsatt att göra resten av kvällen.
Så... håll er i skinnet, jag vill inte plocka upp nån av er med den gula bilen, det finns trevligare sätt att ses på ;)