Sitter hos min fina

Sitter i boxen hos min fina Viking och myser. Kan inte säga annat än att detta, det är kvalitetstid!!

Men för....

...satan! 

Blir så trött. Det är ju inte direkt fett på kontot som det är när man är student, så att en CSN-utbetalning kommer när den ska är rätt bra om man säger så. Räkningar ska liksom betalas i tid, lånen ska betalas i tid och så vidare. Men icke. 

För CSN har inte behagat att betala ut nåt än. Skulle fått ena utbetalningen för dessa månaderna den 10:e september. Den sköt de på. Tills den frös inne och la till den utbetalningen till den som skulle betalats ut i fredags. Ingen aning om anledningen till detta. Men. Ingen av de utbetalningarna kom i fredags. Nästa bud var idag. Samma dag som överföringarna för lånen görs, ok, det funkar. Pengar in, pengar ut, innan man hinner se dem, ok. Så brukar det vara i alla fall ändå.

Men nädå, nu kommer de tydligen den 2:a oktober. Typ. Känns väl rätt tveksamt...

Det jag surar över är att jag inte har fått någon anledning till varför inte pengarna betalas ut, alla ansökningar vart ju godkända för dessa veckor som jag skulle praktisera. Det är ju inte direkt så att de hör av sig... Blir trött. Har annat att oroa mig för än detta. Det är liksom bra att kunna få ut det som man har rätt till. Större delen är ju ändå ett lån som ska betalas tillbaka. 

Men sånt verkar de inte bry sig om inte, varför skulle de liksom?? Suck. Känner mig lite mer luspank än vanligt nu. Önskar att den här tiden med studier ska vara över när min praktik är klar, att jag är godkänd. Och kan leva lite mer som vanligt.

Tagit ett beslut.

Ett väldigt spännande, roligt och underbart beslut, men nänä, jag håller på vad det är, för innan det är klart ska det inte komma ut. Vill att allt i minsta lilla detalj ska vara helt hundra innan jag berättar, men det jag kan säga att det är positivt :) Och kul!!

Trött och sliten efter en arbetshelg laddar jag nu för ytterligare fyra dagars jobb i sträck, är ledig på fredag. Längtar... sedan blir det jobb lördag och söndag med. Eller jobb... praktik... Men veckan efter det blir det lite lugnare. Då ska jag slappa, greja med det som behövs och så ska jag framförallt vara i stallet så mycket jag kan. Underbart, längtar lite till!!!

Och mitt i allt så vill  jag inatt titta på supermånen och det som kallas blodmåne, månförmörkelsen. Något som inträffar med väldigt länga mellanrum. Vill så se detta!! Skulle vara häftigt! Får se om jag orkar bara ;)

Helg eller?? Klaaaaag!!!

Usch!! Ska jobba i helgen. Typ i alla fall. Praktisera i alla fall.

Inte nöjd med detta på något plan. 

För det första; jag hatar verkligen att vara student. Det är så förbannat krystat, man är inte alls den man är egentligen och man går på tå hela förbannade tiden. Man ska vara så satans präktig och tillmötesgående och så vidare. Att jobba på riktigt ger en helt annan känsla och gör en gladare. Nu är jag bara sur och tvär. Men visar inte det utåt.

För det andra; Detta blir min andra helg i rad. Har inget emot att jobba helg om det inte vore så att jag är lagd att jobba tre helger i rad!! Kommer att jobba ytterligare en helg under dessa 7 veckorna, alltså 4 av 7 helger jobbar jag. Jag är inte nöjd alls. Inte ok enligt mig och många andra. Men jag ska ju vara där och lära mig sägs det... jovisst, och den bästa lärotiden är under veckorna på dagtid. Miss där tycker jag. 

För det tredje; att inte få lön för något gör mig väldigt omotiverad (och kom inte och säg att det jag lär mig ska vara nog lön för mödan, det är bara en del i det långa loppet, räkningar kan bara betalas med pengar, så det så). Hade jag arbetat på riktigt hade jag haft lön, och förmodligen inte lagt 3 helger i rad heller för den delen. Att se på saken som att man får ju CSN är fel, det ska betalas tillbaka och dessutom är det så liten summa att det är omöjligt att betala alla räkningar (så ska ni plugga, gör detta innan ni skaffar hus typ, Eller allra helst innan ni har ett liv).

För det fjärde; jag har ett liv utanför pluggandet. Familj och vänner. Dessa är lediga på helgerna, i alla fall de flesta. Vill se dem. Kommer att jobba en hel del kvällar framöver med, så det blir inte mycket till umgänge. Förbannat surt. Inte för att jag hittar på särskilt mycket eller ofta, men att ha möjlighet att bara få sitta ner och prata utan att jag känner att jag måste gå och lägga mig tidigt och så vidare, ja, det känner jag inte nu dessa veckor i alla fall. 

Summa summarum; man ska ej vara mänsklig som student. Man ska snällt rätta sig till vad alla andra ger en för uppgift, tider att gå efter, vara fattig som en kyrkråtta, och fortsätta vara det beroende på yrket man valt, inom sjukvården är det då inte fett inte, trots lång utbildning med enorma ansvar efter man är klar. Nej nej. Jag är då inte bitter. Inte alls. 

Jag älskar mitt yrkesval (och gillar även min praktikplats skarpt), men att vara student avskyr jag mer än vad jag kunde tro att jag skulle göra. Vill att det ska vara klart nu, praktiken över, och att jag ska kunna återgå till att vara människa, inte någon robot som ska vara inställsam och såpass styrd av detta att man inte funkar i övrigt heller. Nu får tiden snabba på sig. Jag vill inte vara bitter student längre, jag vill vara färdig syrra. Visserligen kommer jag ha mycket kvar att lära som färdig syrra, men kommer att kunna vara jag igen. Och fortsätta lära i mitt yrke. Punkt..

Ibland är dom okej...

Alltså telefonförsäljare.

Dessa kan vara helt omöjliga att bli av med, störa overkligt mycket, och de ringer jämt.

Jag brukar vara trevlig när de ringer trots allt, hur irriterad jag än blir när de ringer och tjatar. Det är ju trots allt det som de har som jobb, kanske tycker de om det, kanske är det ett jobb de vart tvungna att ta för att försörja sig. Så varför vara otrevlig? Avböjer och lägger på. Och många accepterar och tjafsar inte vidare och ifrågasätter. Dom är okej. Trots allt.

Så. 

Men igår rann det över. Fullständigt. Det har vart ett tag nu som hur många som helst ringer, jag har blockat hur många nummer att jag nästan blir galen,säker man på dem så ringer de flesta från samma ställe, de byter nummer uppenbarligen för att kunna fortsätta ringa. De ringer under dygnets alla timmar (ok, inte nätter, men allt från 7 på morgonen till nio på kvällen). Och att bara klicka dom funkar inte. De ringer och ringer och ringer och ringer... Blir vansinnig!!!

Igår ringde det samtidigt som jag skulle parkera, jag lyckades få en sista parkering 1 km bort, så var lite stressad dessutom. Och tänker att det är väl lika bra att svara för annars fortsätter de att ringa resten av dagen. 

Men det rann över. Jag vart så arg, stackarn i andra änden fick sig en utskällning utan dess like, jag var saklig, men trots det en ordentlig utskällning. Trots detta försökte personen övertyga mig om att det ändå var det som denne ringde om var något jag behövde. Ytterligare en urladdning. 

Som sagt ibland rinner det över. Det får vara nog. Överslag!!!!

Dock kan jag nog lite motvilligt erkänna att det var rätt gott att få ladda ur på det viset. Inte för att jag har fått skälla ut en annan människa, dessutom helt okänd, utan bara i allmänhet. Det är så mycket som lagts på hög, det lagras och lagras... Och nån gång måste det ut. Och på sätt och vis är det skönt ändå att det inte behövde bli på någon i närheten, utan någon jag aldrig sett och träffat (som trots allt har ett provocerande yrke, och det vet dom om). Urladdningen var för mig något jag behövde. Även om det bär mig emot att skälla ut folk. Men det lättade.

Men ge upp nån gång

Nu har jag vart täppt i näsan sedan jag blev förkyld för några veckor sedan. Förkylningen är borta, men nästäppan sitter kvar som en enveten igel.

Overkligt tröttsamt. Skiten sitter som ett berg i bihålorna och det ger en riktigt jobbig huvudvärk. 

Detta tillsamman ger den värsta tröttheten, det är verkligen svårt att hålla sig vaken. Att gå upp på morgonen när klockan ringer kvart över fem är nästan omöjligt. Att sedan hålla sig vaken resterande tid av dagen, ja, skitjobbigt. 

Men men, det går väl över. Taskigt tajmat bara när man ska hålla sig alert, vaken, nyfiken och allmänt hysteriskt på topp som student. Men men. Som sagt det ger väl sig...

Fina Alice, sov gott

Inatt somnade vår fina Alice för alltid. Hon har vart risig de senaste dagarna och vi har gjort allt vi kunnat för att få henne bättre.  Men inatt ville inte hennes lilla kropp mer. Min lilla höna-pöna :(

Nu sover hon för alltid under ett fång med gula blommor vid en gran här på gården. Nu är du för alltid fri Alice.
Vila i ro, min fina Alice

Förnyelse är väl bra eller?

Något som alltid funnits så länge jag kan minnas är ridklubben här på orten. Jag har i princip vuxit upp där. Jag känner till nästan varenda vrå och jag känner till mycket av dess historia. 

Stallet var min ungdomsgård, jag trivdes som fisken i vattnet och samma känsla återkommer varje gång jag kliver innanför dörrarna dör som jag fick när jag var liten och klev in där förväntansfull, glad och ful av spänning. Denna klubben har hjälpt till att forma mig till den jag är idag. 

Jag älskar att vara där lika mycket nu som förr, även om det nu är under lite annorlunda ärenden än vad det vart förr. Alla dessa timmar jag spenderat i detta stallet, så mycket glädje, med även motgångar. Men hur som helst, stallet har gett mig så många minnen, och gör det fortfarande. 

Men nu är det tyvärr slutet. 

Absolut inte för klubben, men för stallet. Dels är byggnaden i så dåligt skick efter år av eftersatt underhåll att den numera är helt stängd, och dels beror det på rasrisk i den stora slänten bakom stallet. Tillfälliga lösningar för hästarna kommer att ordnas och verksamheten kommer att fortsätta under tiden som det är stall-löst. 

Och idag var jag och hjälpte till att tömma sadelkammaren. Vansinnigt vemodigt. Dock tog jag mitt egna hejdå till allt som gett mig så många minnen i lördags när jag var där och fotade. Det gjorde jag mycket för att historien ska säkras, för alla oss som upplevt tiden på klubben med hur det ser ut nu, men också för de i framtiden som vill veta mer om sin klubbs historia. 

Men det känns så tråkigt. Det är lite av en epok som kommer att gå i graven. Något som alltid vart där kommer att försvinna. Men klubben finns kvar. DET är tur det. Det är "bara" stallet som ska förnyas. Det kommer att bli bra.
Bilderna kommer så småningom från i lördags, jag har bara inte riktigt orkat ta tag i dom än...

En sen kväll efter ett dressyrpass på Ville, en av alla ridskolehästar jag ridit genom tiderna där på klubben. Så mycket glädje.

Suck.

Vet inte. 

Man undrar ju. 

Vad gör man för fel? 

Varför kan inte nåt gå åt det hållet man vill?

Varför kan inte något vara enkelt. För en gångs skull. 

Är det för mycket begärt efter all skit????

Återigen, håll god min, hoppas på det bästa.

Hoppas på att det blir den utgången vi vill och önskar. 

Allt verkade ju så bra. 

Håll tummarna.

Jag ger mig inte.

Jag tänker göra allt jag kan.

Punkt.

Suck.

1 klar, 6 kvar

Första veckan är avklarad. 

Bara 6 veckor kvar. 

Det är lite lustigt det där, hur olika man kan känna för saker. Spontant känner jag att detta inte alls passar mig, att arbeta på avdelning. Det är inte vad jag vill, inte vad jag haft för syfte med utbildningen från första början. Det har vart akutinriktat från start.

Men nu är det en praktik som det gäller under 7 veckor. Och avdelningen som sådan är inte det något fel på. Jättego personal (suverän handledare!!) och intressanta diagnoser och patienter. Det är just att det är en avdelning som gör det. Och att det är praktik. Att vara student är skitjobbigt. Jag ska dock vara ärlig i att säga att om jag ska ta ett jobb på en avdelning så skulle jag kunna tänka mig denna. Jag tror jag skulle trivas faktiskt. Och det är jättenyttigt att även jobba på avdelning. Men jag längtar så overkligt mycket tillbaka till akuten. Mer än vad jag trodde faktiskt. Det är nästan lite jobbigt att vara tvungen att passera ingången, just med vetskapen att jag inte jobba där längre. Men jag kommer att söka dit igen. Det är 100% säkert. Så det är bara till att hoppas på att det finns lediga tjänster. 

Tänk ändå, det är få förunnat. Att längta till ett jobb så som jag gör. Det är väl ändå vad man kan kalla att man trivs på jobbet! Men nu satsar jag på min slutpraktik. Den måste gå väl, så jag kan få bli klar snart, jag är overkligt less på att vara student, vill lägga den tiden bakom mig nu!!

Väldigt otajmat...

Jäkla förkylning. 

Imorgon börjar jag på avdelning 350, och jag är tokförkyld. Nu har det ju gått några dagar så jag är väl inte särskilt smittsam, men jag är så trög i huvudet. Usch. Aja, inget att göra åt, bara till att bita ihop. Jag ska göra det absolut bästa av denna slutpraktiken, och jag SKA bli klar nu. 

Har fått fixat sådana där smågrejer nu på morgonen, bland annat CSN, det blev inte bra för skolan hade registrerat mig som studerande på fel veckor, vilket betydde att jag inte skulle få något studiestöd. Hallå?? Och det hade vart ok?? Nej. Och det jag kunder få var ett intyg att jag skulle studera andra veckor, för GU kunde inte ändra, men det måste ändras i datatramset... Suck. Men CSN löste det ändå och jag får några kronor i alla fall... Tur det... 

Nu sitter jag mest och våndas över att jag börjar imorgon. Att praktisera är inte samma sak som att jobba. Jag tycker inte att jag kan vara mig själv på praktiken. Man ska vara på giv akt konstant och ja, vara superintresserad av allt, kunna allt, lära sig allt... Nu menar jag inte att jag inte är alert när jag jobbar, men på jobbet är jag mig själv, och känner att jag gör nytta. Som praktikant känner jag mig mestadels löjlig och uppblåst typ? Kan inte riktigt förklara. Men men. Imorgon gäller det. Och i 7 veckor framöver. Det är väl första gången i mitt liv som jag verkligen längtar till november och vill att september och oktober bara ska försvinna. Jag som fullkomligt älskar hösten i vanliga fall.

En riktig slapphelg

Ja, igår gjorde jag ingenting. Eller jo, det gjorde jag visst det, jag var i stallet och vi gick ut en sväng med hästarna på promenad. Och så bakade jag lite bröd. Men utöver det? Ingenting. Fanns ingen som helst ork till nåt. Kom inte ur soffan förutom vid redan nämnda aktiviteter överhuvudtaget. Helt galet. Väldigt längesedan jag har vart så stilla en hel dag utan att blir rastlös. 

Svaret till varför antar jag att jag fick idag. Vrålförkyld. Igen. 

Hallå, jag var ju det för tre veckor sedan?!?! Fjärde vändan med denna skiten nu på bara några månader. Kan inte komma ihåg att jag vart så ofta förkyld förut!! Suck. 

Men men, det försvinner väl så småningom, bara lite dåligt tajmat då min praktik börjar nu denna veckan som kommer. Börjar dock inte förrän på onsdag, vilket känns väldigt tur just nu. 

Tycker det ska bli lite jobbigt faktiskt. Praktiken alltså. Jag känner mig inte ett dugg bekväm. Det jag får luta mig på är att det jag fått höra så är det på en väldigt bra avdelning med trevlig personal jag ska vara på. Hoppas verkligen att det går bra denna gången och att jag går därifrån stärkt och klar sjuksköterska istället för som efter förra vändan, nedtryckt med noll självförtroende kvar och icke klar sjuksköterska. Håll tummarna för det!!

Ny omgång med tigrarna

Jojomen, vi gick förbi golfbanan igår igen. 

Och denna gången hade tydligen inte de sabeltandade tigrarna riktigt så långa tänder som i förrgår, för nu gick det alldeles utmärkt att gå förbi dem, räckte bara att glo lite extra på dem (man måste u hålla koll på de misstänkta rackarna ;) ). Vi mötte till och med en golfbil som innehöll hela tre (!!) sabeltandade tigrar (jaja, golfare) och inte ett ögonbryn höjdes! Skönt!!

Idag blev det lite mental vila, allt är ju trots allt helt nytt för Viking. Så idag blev det bara pyssel under tiden Minerva skoddes och Svennis verkades. Detta var mycket uppskattat, han gillar verkligen att bli ompysslad! 

Vi får se lite vad morgondagen erbjuder, vi har inte bestämt något än. Men något blir det!