Förnyelse är väl bra eller?

Något som alltid funnits så länge jag kan minnas är ridklubben här på orten. Jag har i princip vuxit upp där. Jag känner till nästan varenda vrå och jag känner till mycket av dess historia. 

Stallet var min ungdomsgård, jag trivdes som fisken i vattnet och samma känsla återkommer varje gång jag kliver innanför dörrarna dör som jag fick när jag var liten och klev in där förväntansfull, glad och ful av spänning. Denna klubben har hjälpt till att forma mig till den jag är idag. 

Jag älskar att vara där lika mycket nu som förr, även om det nu är under lite annorlunda ärenden än vad det vart förr. Alla dessa timmar jag spenderat i detta stallet, så mycket glädje, med även motgångar. Men hur som helst, stallet har gett mig så många minnen, och gör det fortfarande. 

Men nu är det tyvärr slutet. 

Absolut inte för klubben, men för stallet. Dels är byggnaden i så dåligt skick efter år av eftersatt underhåll att den numera är helt stängd, och dels beror det på rasrisk i den stora slänten bakom stallet. Tillfälliga lösningar för hästarna kommer att ordnas och verksamheten kommer att fortsätta under tiden som det är stall-löst. 

Och idag var jag och hjälpte till att tömma sadelkammaren. Vansinnigt vemodigt. Dock tog jag mitt egna hejdå till allt som gett mig så många minnen i lördags när jag var där och fotade. Det gjorde jag mycket för att historien ska säkras, för alla oss som upplevt tiden på klubben med hur det ser ut nu, men också för de i framtiden som vill veta mer om sin klubbs historia. 

Men det känns så tråkigt. Det är lite av en epok som kommer att gå i graven. Något som alltid vart där kommer att försvinna. Men klubben finns kvar. DET är tur det. Det är "bara" stallet som ska förnyas. Det kommer att bli bra.
Bilderna kommer så småningom från i lördags, jag har bara inte riktigt orkat ta tag i dom än...

En sen kväll efter ett dressyrpass på Ville, en av alla ridskolehästar jag ridit genom tiderna där på klubben. Så mycket glädje.