Alltså... nej

Man skulle ju kunna tro att om allt skiter sig inom ett område så kanske det skulle gå bra inom ett annat... Nehedå. 

Efter stallmorgonen så gav jag sjutton i allt annat och tänkte att nu ska jag fixa inför julen, alltså det ätbara. Jomevisstasså...

Ok, började med köttbullarna som faktiskt blev ganska bra, konsistensen vart väl sådär, men de smakade gott. Fortsatte med julgodis, och tänkte slå på stort och göra flera sorter! Och hur bra gick det? En sort som som går att äta... suck. Och så fick jag för mig att jag ville äta potatismos... Jodå, man kan väldigt lätt bränna potatis. För man kan faktiskt glömma hälla i vattnet i kastrullen. Faktiskt. Det luktar skumt kan jag lova då. Och inte fattar man varför. Det gör man först när man går förbi spisen och det låter konstigt. Suck... 

Känns som att det är dags att dra täcket över huvudet och be nån väcka mig i januari 2016. Känns lagom. Pausa ett år. Ja, rätt tilltalande... suck...

När frustrationen bara byggs på och byggs på...

Att gå i ovisshet är, beroende på vad det är, fruktansvärt.

Det kramar liksom all energi ur en, åtminstone när det kommer till något som inte är bra. Är det nåt bra kan man ju i alla fall leva på att det ska bli nåt kul av det, men just nu vet vi inte om det finns något ljust i vad som kommer att komma. Alls. Förhoppningsvis vet vi i veckan. Håll tummarna på det. Och håll tu,,arma för att det inte är så illa vi befarar. För nu känner jag mig totalt dränerad på allt vad ork heter. Det är bara fasaden som håller god min nu. Det innanför är ras. Måste få veta. Oavsett om det är ett obekvämt besked eller inte. 

Jag har glömt

Jag har verkligen glömt hur det är att rida!! Alltså rida på riktigt. Inte bara grundjobba med att skritta och kanske trava lite.

Missförstå mig rätt nu, jag gillar den typen av ridning med, men att inte ha kommit längre än att kanske kunna trava om dagsformen erbjuder efter 2.5 år, det börjar kännas galet och frustrerande. 

Och med detta har jag till och med glömt känslan av hur det är att rida, i alla gångarter i samling, med power och på en häst som tycker det är kul och bara väntar på nästa signal. 

Och nu, nu längtar jag efter just det. Descarada är en häst som jag bara älskar av hela mitt hjärta, men just nu vill jag bara komma upp på en häst som jag kan känna mig trygg och säker på, inte behöva vara beredd på alla utbrott som kommer, och som kan lite mer. Bara en sån enkel sak som att trava. Och fatta galopp. Jag längtar efter de mest grundläggande sakerna, sånt som jag inte kan göra på Descarada. Vad det gäller ridning på henne har vi lagt ner det helt just nu, och om det någonsin kommer att komma på frågan att göra det igen, det är en bra fråga. Vi får se...

Men som sagt, nu vill jag rida på riktigt. För jag kan knappt komma ihåg känslan av att göra det...

Och bara för det bombar jag inlägget med gamla ridbilder. Mest för min egen skull... 

Varför

Okej, nu var det flera dagar sedan jag skrev nåt, jag som gillar att lätta på det mesta varje dag här. Men för ett tag sedan skrev jag att jag skulle låta bli att överösa er med tristess och dåligheter, och det är just det som min vardag består av just nu. Så därav lite tystnad här. 

Men lite behöver jag lätta på det nu, och kan nämna lite snabbt vad det är som sätter käppar i hjulet för att jag ska orka hålla god min hela tiden...

1. Stressen över skolan, examination som skulle in, ytterligare en mastodontexamination ska inte strax efter jul, dessutom är det ett grupparbete, så det går inte styra själv, lägg till en till examination i grupp på det, görr under juletider när i alla fall två i gruppen kommer fira jul på annan ort, stress över nästa termin, bla bla bla... 2. Sjuka djur, just nu har det ju vart/är det bara problem med allt katterna har ju som ni vet vart med om mycket, hönorna har åkt på nån riktig skit och där väntar vi på provsvar för att veta vidare utveckling, dock visar alla tecken på att det inte är nåt bra alls, och så har vi häst, något är fel med Descarada. Vad kan ingen säga just nu, och även där väntar vi på svar även där och under tiden har vi tagit bort all typ av press från henne, det enda vi gör är att pyssla om henne och ta in och ut från hagen. 

Sen finns det väl sånt där småkrafs som ligger och stör, men som egentligen inte är särskilt stort, men blir stort när så mycket annat orsakar magkatarr hon en, typ som att bilen skriker åt mig igen, och vill ha koll på fläktremmen. Ska ta tag i det. Snart. 

Jojo, det var det. Man kan bli knäpp för mindre. I alla fall jag... 

Nu börjar det på riktigt

Äntligen, nu har en ny kurs startat och den är så mycket mer kopplad till verkligheten!! Praktiken ingår i denna kursen, plus simuleringar på träningscentret vi har, och även på Östra sjukhuset. 

Idag hade vi föreläsning om agerande vi akuta situationer, vad man ska tänka på, och vilken ordning man ska lägga upp allt i. Det ska vara samma över hela världen så det känns bra att få lära sig detta. Det som känns lite konstigt är att inte alla går denna kursen i klassen, detta är en valbar kurs, dvs att flertalet i klassen inte får denna utbildning som ändå är så grundläggande för en sjuksköterska. Men men, vi är väl vana vid konstigt upplägg. 

Hur som helst, detta känns urkul!! Imorgon är det dags för simulering, den ska bli väldigt spännande, de som hade den i eftermiddags sa att den var givande men krävande, så det känns nästan lite nervöst ;) Men kul ska det bli!!

En tankeställare

Kan säga det med en gång, jag är inte på topp, och ja, jag funderar, tänker väldigt mycket nu. Blir berörd av det mesta, och det ä väl inte så konstigt. Står inför ett kanske väldigt tråkigt beslut, men egentligen ska inget tas ut i förskott, men vi har våra misstankar nu.

I detta blir jag väldigt lättpåverkad på alla typer av plan, och alldeles nyss hittade jag en sak till. Jag älskar ju julmusik. Så tänkte muntra upp mig lite med det och letade fram lite på youtube. Slutade med att jag grinade lite till istället. En av favoriterna är Merry Xmas (War Is Over), med John Lennon. Och innan har jag bara lyssnat på texten och tyckt mycket om den. Men nu tittade jag på den officiella videon till den med. Den är då inte så lättsam som man vill tro. Klicka på länken, lyssna och se hela. https://www.youtube.com/watch?v=yN4Uu0OlmTg 

Vi människor är ett vidrigt släkte, håller ni inte med? Självklart finns det bättre och sämre, men i det stora hela, varför kan inte människan se den som står jämte som en människa med lika värde, med samma rättigheter som en själv?? Utan att utveckla detta vidare just här i denna texten (jag vill tro och hoppas att alla (jag vet, alla kan inte tycka samma, men...) som läser har en fin inställning till livet och liven runt oss, och att de som läser tänker till och funderar lite på vad varje, då menar jag varje människa är värd just för en själv, visst är vi av samma kött och blod fast vi kommer från olika delar i världen?) utan summerar det med att det inte är konstigt att man tappar hoppet om människosläktet... 

Låten ifråga kommer fortfarande att vara en favorit, för jag tänker vända den till vad den står för (tror jag i alla fall), att det finns hopp om att det ska bli frid. Hoppet är det sista som lämnar människan.

Ta hand om varandra, var en medmänniska, mot alla. Det är mitt budskap ikväll. 

Att ta ett stag tillbaka är inte alltid ett nederlag

Att kunna erkänna något för sig själv, om sig själv, det kan var väldigt krävande och jobbigt. Det kan medföra att man faktiskt tar ett steg tillbaka, vilket inte behöver vara något dåligt. 

I detta fallet hade att envist hålla kvar vid vad som vart kunnat leda till något dåligt. Till och med skada. Att erkänna att kunskapen inte räcker, att man inte är tillräcklig, det är svårt. Men man måste göra det någon gång. Att fortsätta i samma spår, och tro att allt kommer att lösa sig skulle i detta fallet förmodligen innebära att någon kommer till skada, och mest troligt att det skulle vara jag som gör det. 

Att välja att kliva åt sidan är att behöva svälja sin stolthet och det är tufft, men samtidigt växer man i det. Det kommer något bra ur det.

Nu återstår det att se vad allt barkar hän, vi har bett om hjälp, något är galet och vi kan inte reda ut det själva. Det enda vi kan hoppas på nu är att en lösning kommer så snart det bara är möjligt.

Och nej, just ni, innan vi vet varken ut eller in, så tänker jag inte säga vad det är, det är för känsligt än. Det enda jag kan nämna är att det gäller häst. Så får vi se sen. Håll bara tummarna, det är det enda jag kan be om nu.

Inget att säga...

Idag går mina tankar till de inblandade i den stora bussolyckan utanför Tranemo, och speciellt till de anhöriga till kvinnan som miste livet. Olyckan skedde inte alls långt härifrån, känns overkligt att den var så nära, läskigt att slå upp nyheterna och läsa om den. De flesta klarade sig bra, men det var flera skadade, 8, en allvarligt, och en kvinna omkom. Det var ett massivt pådrag. I detta slog det mig; det kan vara jag som står på en sådan olycka en dag. Det känns konstigt att tänka så, läskigt, men jag tror att jag kommer att hantera det bra. Jag hoppas på det. Det kommer att ingå i mitt yrke.

Här är en länk till en av alla artiklar om olyckan;  http://www.bt.se/nyheter/tranemo/en-person-dod-efter-bussolyckan(4558138).gm

Gästspelat

Hoppade in och tog lite stalltjänst på ridskolan idag, några timmar i morse. 

Det var allt bra längesedan jag jobbade i stall, herrejösses, det gjorde jag ju i gymnasiet, det är 15 år sedan!! Jösses, då kände jag mig gammal igen ;) Jobbade ju visserligen i två omgångar som ridinstruktör under åren som gått, men inte ren stalltjänst, bara enstaka dagar då och då.

Och även om jag helt har ändrat riktigt i karriären så måste jag erkänna att det var såpass mysigt att jag inser att jag saknat det lite. Hästarna är så härliga!!

Imorgon blir det tillbaka till skolbänken igen, seminariearbete som ska slutföras och nästa seminarium ska förberedas. Ett examinationsarbete ska göras under veckan med, längtar inte direkt... Det ska vara klart nästa vecka. Skönt dock att bli av med det. Bara att köra på med andra ord!!

Fina Yellow, han står fortfarande kvar på ridskolan!!

Ambulaaaans!!!

Just det, ambulans. 

Under julen har vi praktik, och jag ska vara på ambulansen!! Det är tyvärr bara 7 pass (haha, jag hade gärna kunnat ta pass varje dag under hela julen ;) ), men ändå, jag ska vara på ambulansen!!

Glad Glad Glad!!!

Endast 4 stycken i hela klassen kunde få ambulansplacering, jag vart en av dom :D

Tjohej, detta kommer bli den bästa julen på länge!!!

Jag är placerad på ambulansenheten SÄS, alltså i Borås. De hade inga placeringar alls i Göteborg, men det gör inget. Jag kommer att utgå från Skene. Det kommer att bli hur bra som helst!!

Åh, jag längtar, det ska bli så kul! Kan väl enkelt beskriva min känsla och förväntan så här; som ett barn på julafton ;)

Längtar till jag får hoppa i de gröna kläderna igen!!