Valle tycker....

Ok, idag tog vi en promenad med hästarna för att sedan fortsätta träningen på volten. Där longerade vi båda och så lite individuell träning. För Valle blev det till att träna på att stå still när jag bad om det, med andra ord; låtabli att släpa matte till närmaste gräsfläck-träning... (som vi jobbat med att han inte ska dit han själv velat, han gick som han ville själv när han kom till oss, utan att ta hänsyn till vad den som hängde i andra änden av grimskaftet hade för tycke, nu är det så mycket bättre, han lyssnar bra, men gräs liksom, när man väntar på sin tur att longera,  ja, då är gräset väldigt lockande...) Efter att jag envetet flyttat tillbaka honom till ursprungsläget varje gång han flyttade sig samt att be honom låta bli gräset och fokusera på mig, belöna i varje läge som det var befogat, så började han koppla läget. Kunde gå runt honom, flytta mig från honom och mot honom och han stod kvar. Utan att äta. Vinst!! :) Han är envis, denna hästen. Vilken tur att jag är det med ;)

Och att han hade åsikter om vad jag höll på med, tja, det kan ni se nedan ;)

Häst och vagn

Eller ja, snarare ponny och vagn ;)

Idag var vi ute med alla tre hästarna, Minerva och Valle fick promenera och Svennis fick dra sin nya fina vagn :) Vi gick inte jättelångt och vi höll oss på plana vägar eftersom Svennis inte är i någon direkt kondition. Och på hemvägen bytta jag och Anna, hon tog Valle och jag fick ta Svennis och köra lite :) Gud vad kul det var!! Nu var det mycket att hoppa i och ur vagnen sluttade det lite upp eller ner går vi vid sidan, men lite åkte jag. Så härlig känsla!! Det är många år sedan jag körde häst nu, har kört en släktings shettis för många år sedan och så körde vi in ett fullblod jag hade på foder tillsammans med ägaren. Men även det är många år sedan... typ 15 eller nåt... så det var roligt att friska upp minnet, och vi håller tummarna för att det blir snart igen :)

Nykär gång på gång

Alla som har häst vet vad jag pratar om. De där tillfällena som man inte annat kan bli än nykär på nytt i hästen man har närmast om hjärtat. De där tillfällena när de visar total tillit och glädje över att få vara med oss. 

Ett sådant tillfälle är det när man kommer till hagen, ser inte hästarna och bara ropar deras namn, och de kommer. I full galopp. Med spetsade öron och med glad blick. Tvärstannar framför fötterna på en och låter sig fångas och går med en med en lycklig blick.

Detta är ett sådant tillfälle som man blir sådär knäsvag och lycklig, helt enkelt lite nykär i hästen som betyder mest. Glädjen över att hästen som varit så olycklig och arg, och som från början inte ville veta av en, nu vill vara nära och få vara med i sån grad att det hela tiden kollas av vart man är, smågnäggar och springer allt vad han kan för att få vara med just mig. 

Valle. Finaste Valle. En sådan otrolig vändning du har gjort. Vi har kommit så långt. Nu får tiden utvisa var resan kommer att sluta. Och jag hoppas att resan kommer att bli lång och med mycket glädje av detta slaget. Och med en känsla av att vara nykär. 

Nu tar jag helg.

Nu är jag ledig i tre hela dagar och det ska bli så skönt.
Många måsten är avklarade och jag tänker ägna helgen åt småpyssel och sånt som faller mig in. Måste få tillbaka lite energi igen. Efter allt som vart är man rätt dränerad på den varan...
Stall ska det bli en hel del av i helgen med, och mys med hästarna.
Och sen, ja vi får se vad som händer.
Förresten så flyttade tre nya familjemedlemmar in till gänget i hönshuset idag, två små hönor och en tupp. Det var inte meningen att ha en tupp till, men vi ger honom en chans här och seg om han funkar i gruppen för han är så snäll och tillgiven. Så håll tummarna för att det går bra!!

Fick ingen bra bild på dem, här syns bara två av dem, den tredje är så mörk att hon inte syns.

Fort går tiden...

Jösses... ja vad ska man säga?

Det har vart en otroligt tuff vecka sen senast jag var här inne, många känslor och mycket att ta itu med.

Farmors begravning var otroligt vacker, alldeles lagom, så som jag tror hon själv skulle velat ha det. Allt efteråt som har inneburit att hennes lägenhet ska tas om hand är inte klart än, men vi, både barn och barnbarn har fått minnen att ha kvar, både sånt som farmor själv sagt att var och en ska ha, men även sånt vi fått välja själva. Det har gått bra, det mesta har vart sånt som man själv känt för och alla har fått mycket av det som betydde farmor för var och en. Något jag inte trodde att jag var så fäst vid var väggklockan, en sån där ding-dong klocka som tickar konstant. Vi trodde dessutom att den inte fungerade, men den fick följa med hem till oss ändå. Jag hade fel vad det gäller den, klockan är nog den som jag känner allra mest för (alla saker betyder väldigt mycket, men klockan, den har fäst sig ordentligt). Nu sitter den på väggen och den fungerar faktiskt utmärkt, och den, tillsammans med kristallkronan som farmor bestämt att Christian skulle ha sedan länge tillbaka har gjort att jag nu faktiskt känner att det har blivit ett helt annat hem, det känns varmare och så mycket mer trivsamt. Även de smådetaljer, ett litet bord, en servis, en liten hylla med några prydnadssaker... ja, det som vi fått med oss har skapat ett hem som jag inte riktigt innan har känt att det är här. Tänk att det det kan göra så mycket med dessa saker, saker som man ärver, det är de som är det mest värdefulla, de som skapar känslan av värme och balans. Det är lite som att soffbordet som vi fått av mina föräldrar har fått det sällskapet det behövde för att få ihop en helhet. Det enda som saknas är ett hörnskåp som ska hämtas i dagarna, sedan ska nog det som vi fått vara på plats. 

Något annat som betyder väldigt mycket är att jag har fått ta över hela farmors receptsamling. Det känns lite som en skatt som jag ska få förvalta och få föra traditionerna vidare. 

Det är som sagt väldigt mycket känslor som är i omlopp, både mycket sorg och saknad, men samtidigt tacksamhet och massor med kärlek. Farmor var en fantastisk person, någon som alltid hade tid med var och en, som såg en för den man var och man var alltid välkommen. Det är så jag kommer att minnas henne och det är en sådan person jag vill vara. 

Fina farmor, sådan saknad som jag känner nu är svår att beskriva, men vad jag kan säga är att för alltid, alltid kommer du att finnas i mina tankar, inom mig, i mitt hjärta. Minnena kommer att finnas nära, och jag kan ta fram dom när jag vill. Tack för att du har varit den du har varit. Du är en del i den jag är idag.

I morgon...

Dagen jag fasar för är i morgon kommen, dagen då farmors begravning ska hållas.

Det känns så konstigt, så fel, så overkligt, så... jag vet inte...

Jag är inte där än, tanken är inte med, jag bara väntar på att få träffa henne, väntar på att hon ska ringa, väntar på att få ge henne en kram igen. 

Men det kommer inte att hända. Inte i detta livet i alla fall. 

Jag kan inte koppla av, kan inte ge mig hän till hundra när det kommer till något annat just nu, kan inte komma till ro riktigt. Kroppen är trött, men det snurrar i huvudet. Jag vill vara ifred, samtidigt som jag vill ha alla runt omkring mig. 

Morgondagen kommer att bli tuff, tuffare än vad jag tror, och jag vill inte. Men verkligheten vill annorlunda än vad jag vill. Och imorgon är det dags. Kanske blir det så att det kan bli lättare ätt förstå efter imorgon? Kanske, kanske inte. Jag vet bara en sak. Och det är att jag saknar farmor så olidligt mycket. Min fina farmor som alltid funnits där. Det är tomt. Så tomt.

Det blev för mycket...

Efter allt som hänt har jag inte orkat kika in här.  Det blev för mycket liksom... men en liten kort uppdatering om läget tar jag idag, mest bara för att skriva något.

Jag har börjat mitt nya jobb på akuten, helt underbart roligt och jag trivs så bra! Dock inte som sjuksköterska som planen vart, utan som undersköterska, och varför det blev så finns en förklaring till, men den, precis som de andra grejerna, tar jag sen.

Farmor begravs på torsdag. Det känns konstigt, overkligt och jag har inte smält allt än. Hon kan ju inte vara borta?! Inte min farmor :(

Valle vet vi inte riktigt hur vi har det med, han blir inte bättre, vilan har vart total sen han åkte på skiten i ryggen, och trots det så är vi på ruta ett. Inget verkar vara fel i benen, det är inte därifrån som han visar något, utan det sitter i ryggen. Ländryggen. Något är galet där. MEn än så länge finns det ingen förklaring till varför det blir så här... Och med det vi fått redan på när det kommer till hans historia med ryggproblem gör att vi inte vet varken ut eller in nu. Planen nu som är uppgjord med veterinär, är att eftersom behandlingarna inte gett resultat, är att göra ett försök med equiterapeuten, och helt enkelt hoppas på att det ger resultat, om inte, ja, då måste vi se vad vi ska göra. Jag hoppas och tror, eller, vill i alla fall tro, att det är något som är missat. Jag har mina misstankar om vad som kan vara fel, så innan vi ser att loppet är kört så vill vi testa detta med. Så håll tummarna i morgon, då kommer Daniel och Mia och går igenom honom helt.

Mammas och pappas hus, mitt hem under hela min uppväxt är ute på försäljning nu, det kommer att bli bra, men det känns samtidigt tråkigt. Det är ett stort hus för två personer, och det är mycket att hålla ett hus, så jag har full förståelse för valet mina föräldrar gjort. Det är dags för det huset att glädja några andra nu!! Fina minnen har jag med mig därifrån och hoppas att det kommer nya ägare som uppskattar och får lika fina minnen jag har av det!!

I hönshuset förföljer oturen oss, av de 10 äggen hönorna ruvat på blev det 4 kycklingar. En av dem blev hackad på efter några dagar, så den fick vi ta bort. Lilla söta kycklingen, så onödigt :( Och idag fick gamla Berta vandra vidare, hennes kropp började ge upp och det gick snabbt, hon magrade på bara några dagar och höll sig inte vaken särskilt mycket. Så idag beslutade vi att det var dags. En tröst i det hela är att det känns som att hon har vart lycklig det året hon bott här där hon fått gå fritt och njuta av pensionärslivet. Fina tösen :(

Tja, det finns väl lite mer än detta, men ja, detta vart väl det stora i kråksången. Och lämnar det med detta. På återseende!

Fina Berta!!

Sov gott gumman

Finaste Farmor, jag saknar dig så

I onsdags morse somnade min älskade, underbara farmor in för gott.

Hon har, trots sin ålder klarat sig helt själv ända till det sista, och det är väl det som gör att det känns så overkligt och konstigt att hon nu är borta. Men även om hon vart pigg så har hon haft hjärtsvikt och nu orkade inte hjärtat mer. Och hon vart dålig senaste veckan, vart inne på sjukhus, men fick komma hem i måndags. Jag pratade med henne i tisdags kväll, kollade av hur hon hade det och hur hon mådde. Hon var trött, men höll modet uppe. Så som hon alltid gjort. Så detta kom, trots att man hade det i tankarna att det kunde hända, som en chock, att hon dagen efter inte skulle vara med oss mer.

Finaste farmor, vad jag saknar dig!!

Älskade farmor, jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag saknar dig. 

Det går inte att förstå att jag inte får träffa dig igen, krama dig och prata med dig. Men trots det kommer du alltid finnas hos mig, minnena jag har är varma och många, och en sak är säker, jag kommer aldrig att glömma dig!! För alltid kommer du att finnas med mig i mitt hjärta. 

Älskade farmor, många kramar till dig, och sov gott nu.

Sorgens dag..

Nu får det räcka!!

Det är inte ofta jag får utbrott över vädret, det finns annat att lägga energin på. 

Men nu är jag omåttligt trött på det, ska det aldrig var "normalt"?? Alltså, jag kan inte minnas att det vart sånt här skitväder när jag var liten, det har kommit med tiden och nu verkar det balla ur fullständigt. Förut kunde det vara varierat väder, dvs nån dag med regn, nån dag med sol, eller till och med båda delarna på samma dag. Det var sommar när det skulle vara det, alltså, vädret höll sig till årstiderna. 

Nu, ja antingen är det monsunregn  samtidigt som termometern inte tänker överstiga 10 grader samtidigt som det i det närmsta är storm trots att det är juni, eller så är det ökentorka och en temperatur som gör att man tror att man av misstag emigrerat till medelhavet under en torrperiod. Igår slog vädret till med en höjdare till mitt i all blåst, ett överväldigande hagel som gjorde att man fik en känsla av att bilen egentligen var i en skrotpress istället för på vägen hem från stallet. Det var alldeles vitt här när jag väl öppnade bildörren och gick in, för innan det gav sig tänkte jag inte sticka ut näsan med risk för att bli nermejad av monsterhaglet. 

Allt börjar förvandlas till ett enda stort gyttjebad, hönorna badar i lera, hästarna likaså. De stackars hästarna var så genomblöta trots täcke, att det inte ens var nån idé att hänga täckena på tork, utan de åkte rätt in i tvättmaskinen. Stackars Valle som inte ska bli kall om ryggen var kall som bara den, det går liksom inte att hindra, inte ens med täcken, när det är så här. 

Skit är vad det är!!!

Nu kan det väl bli lite bättring eller?? Lite normalt?? Inte bara antingen eller, för vi, djuren, naturen behöver lite av varje. Så som det var förr. Men frågan är om vi någonsin får uppleva det igen. Naturen ar alldeles för förstörd av alldeles för mycket inverkan av människan, de girigaste och mest själviska varelser som rör sig på denna jord, den som får ta all stryk för våra påhitt...

GAAAAAHHHH!!!!

Bättring!!

Valle vart så mycket bättre idag!! 

När jag tog ut i morse var han inte stel, han filurade som han brukar göra, och muttrade stort över täcket som skulle på. Vågar inte chansa och låta honom vara utan nu, vädret är ju inte att lita på, och han får inte bli kall över ryggen. Och jag hade rätt, vädret gick inte att lita på, regnat av och till idag...

Ikväll blev det en kortispromenad och ett par varv longering åt båda håll för att se hur han rörde sig, och vilken härlig skillnad på honom, nu har han återgått till hur han var innan han åkte på denna skiten. Det enda som inte är helt hundra än är att han fortfarande visar en lätt ömhet ut över höftbenen från ländryggen när jag klämmer igenom honom. Det hade han inte innan, så efter avstämning med Gustaf ikväll så beslutades det att han ska få en femdagarskur till med Metacam, allt för att verkligen se till att ingen skit ligger kvar. Han får gå lite korta lugna promenader, vilket är väldigt skönt, han är ganska plockig med det mesta, är på bushumör och påkallar uppmärksamheten konstant ;) Kan vara bra för honom att komma utanför gården lite ;) 

Glad är han som tusan, öronen är framåt nästan hela tiden, och han vill vara närmare nu än någonsin. Han kan även tänka sig att hjälpa till med ungefär allt man gör, och kan han lägga sig i så gör han det ;) Så ja, lite aktivitet för honom skadar inte!! Ska försöka hitta på mera aktiviteter som aktiverar huvudet på honom, han gillar den typen av träning, och i sådana här lägen är det guld att ta till det!!

Hallå ellerrrr!!!