Alla som har häst vet vad jag pratar om. De där tillfällena som man inte annat kan bli än nykär på nytt i hästen man har närmast om hjärtat. De där tillfällena när de visar total tillit och glädje över att få vara med oss.
Ett sådant tillfälle är det när man kommer till hagen, ser inte hästarna och bara ropar deras namn, och de kommer. I full galopp. Med spetsade öron och med glad blick. Tvärstannar framför fötterna på en och låter sig fångas och går med en med en lycklig blick.
Detta är ett sådant tillfälle som man blir sådär knäsvag och lycklig, helt enkelt lite nykär i hästen som betyder mest. Glädjen över att hästen som varit så olycklig och arg, och som från början inte ville veta av en, nu vill vara nära och få vara med i sån grad att det hela tiden kollas av vart man är, smågnäggar och springer allt vad han kan för att få vara med just mig.
Valle. Finaste Valle. En sådan otrolig vändning du har gjort. Vi har kommit så långt. Nu får tiden utvisa var resan kommer att sluta. Och jag hoppas att resan kommer att bli lång och med mycket glädje av detta slaget. Och med en känsla av att vara nykär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar