Dagen jag fasar för är i morgon kommen, dagen då farmors begravning ska hållas.
Det känns så konstigt, så fel, så overkligt, så... jag vet inte...
Jag är inte där än, tanken är inte med, jag bara väntar på att få träffa henne, väntar på att hon ska ringa, väntar på att få ge henne en kram igen.
Men det kommer inte att hända. Inte i detta livet i alla fall.
Jag kan inte koppla av, kan inte ge mig hän till hundra när det kommer till något annat just nu, kan inte komma till ro riktigt. Kroppen är trött, men det snurrar i huvudet. Jag vill vara ifred, samtidigt som jag vill ha alla runt omkring mig.
Morgondagen kommer att bli tuff, tuffare än vad jag tror, och jag vill inte. Men verkligheten vill annorlunda än vad jag vill. Och imorgon är det dags. Kanske blir det så att det kan bli lättare ätt förstå efter imorgon? Kanske, kanske inte. Jag vet bara en sak. Och det är att jag saknar farmor så olidligt mycket. Min fina farmor som alltid funnits där. Det är tomt. Så tomt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar