Jösses... ja vad ska man säga?
Det har vart en otroligt tuff vecka sen senast jag var här inne, många känslor och mycket att ta itu med.
Farmors begravning var otroligt vacker, alldeles lagom, så som jag tror hon själv skulle velat ha det. Allt efteråt som har inneburit att hennes lägenhet ska tas om hand är inte klart än, men vi, både barn och barnbarn har fått minnen att ha kvar, både sånt som farmor själv sagt att var och en ska ha, men även sånt vi fått välja själva. Det har gått bra, det mesta har vart sånt som man själv känt för och alla har fått mycket av det som betydde farmor för var och en. Något jag inte trodde att jag var så fäst vid var väggklockan, en sån där ding-dong klocka som tickar konstant. Vi trodde dessutom att den inte fungerade, men den fick följa med hem till oss ändå. Jag hade fel vad det gäller den, klockan är nog den som jag känner allra mest för (alla saker betyder väldigt mycket, men klockan, den har fäst sig ordentligt). Nu sitter den på väggen och den fungerar faktiskt utmärkt, och den, tillsammans med kristallkronan som farmor bestämt att Christian skulle ha sedan länge tillbaka har gjort att jag nu faktiskt känner att det har blivit ett helt annat hem, det känns varmare och så mycket mer trivsamt. Även de smådetaljer, ett litet bord, en servis, en liten hylla med några prydnadssaker... ja, det som vi fått med oss har skapat ett hem som jag inte riktigt innan har känt att det är här. Tänk att det det kan göra så mycket med dessa saker, saker som man ärver, det är de som är det mest värdefulla, de som skapar känslan av värme och balans. Det är lite som att soffbordet som vi fått av mina föräldrar har fått det sällskapet det behövde för att få ihop en helhet. Det enda som saknas är ett hörnskåp som ska hämtas i dagarna, sedan ska nog det som vi fått vara på plats.
Något annat som betyder väldigt mycket är att jag har fått ta över hela farmors receptsamling. Det känns lite som en skatt som jag ska få förvalta och få föra traditionerna vidare.
Det är som sagt väldigt mycket känslor som är i omlopp, både mycket sorg och saknad, men samtidigt tacksamhet och massor med kärlek. Farmor var en fantastisk person, någon som alltid hade tid med var och en, som såg en för den man var och man var alltid välkommen. Det är så jag kommer att minnas henne och det är en sådan person jag vill vara.
Fina farmor, sådan saknad som jag känner nu är svår att beskriva, men vad jag kan säga är att för alltid, alltid kommer du att finnas i mina tankar, inom mig, i mitt hjärta. Minnena kommer att finnas nära, och jag kan ta fram dom när jag vill. Tack för att du har varit den du har varit. Du är en del i den jag är idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar