Håll tummarna

Nu har det gått någon dag sedan Valle fick Metacamet, och det är på gång att gå ur kroppen. Dock är det inte ur kroppen förrän ett par dygn efter sista dosen, så imorgon bör man kunna se hur hans kropp mår efter medicineringen. 

Metacam är ju antiinflammatoriskt och smärtstillande, och för att se effekten av det måste det ju ha slutat verka. Så imorgon blir det till att hålla tummarna!!

I morse var han inte nämnvärt besvärad, mycket bättre än innan han fick kuren, det går knappt att jämföra. Trots att Metacamet fortfarande fanns i kroppen i morse så har det ju mycket mindre effekt än när han stod på det helt, och det är ju bara positivt idag då alltså. Så imorgon, ja, vi får se! 

När han var knackig så hade han väldiga problem på morgonen framförallt, otroligt stel och öm, och jag släpper ut i morgon, så får en bra bild över hur han mår imorgon bara genom att ta ut honom i gången. Om han känns ok så blir det ett par dagars vila till, sedan försiktig igångsättning med promenader, Jag kommer inte sitta upp förrän allt känns helt hundra och han fått både läka lite till och stärka sig utan mig på ryggen. 

Jag har inga större erfarenheter av sträckningar och blödningar i rygg på häst, men har haft det själv, så trots att man inte ska jämföra häst och människa så gör jag det ändå. Det tig ett par veckor efter att det vänt åt rätt håll innan jag var ok igen och kunde funka fullt ut. Nu är det ju en enorm storleksskillnad, så om det tar längre tid så får det ta det. Vi har inte bråttom. 

Utifrån hur Valle mår under veckan så ser vi när vi ska boka ny tid för equiterapeuten. Han skulle vart ute hos hästarna i onsdags, men det fick vi ju avboka. Men så fort Valle är på banan så ska Daniel få gå igenom honom, vi känner att det är något han behöver. Jag kan inte sätta fingret på vad, men det kan nog ligga någon förskjutning i ländryggen på honom. Ska bli spännande att se vad han säger och vad resultatet blir! Daniel har jag tagit ut till mina hästar i många år, han är fantastiskt duktig och jag har stort förtroende för honom. Alla gånger har jag fått fint resultat. Jag har många gånger rekommenderat honom till hästar jag vart ute och masserat, haft möjlighet att spåna med Daniel om dessa hästar och varje gång har resultatet blivit så bra! Väldigt kul!! Aja, nu sårade jag ur, så åter till huvudämnet för ikväll, håll tummarna för att Valle är ok imorgon när jag släpper ut!!

Ha'ru nått gott eller??

Hej igen!

Oj, jag har inte orkar hälsa på här inne på hela veckan, det har vart för mycket helt enkelt.

Mycket hänt och mycket är i görningen. 

Kan berätta att Valle har svarat jättebra på metacam-behandlingen, han ser helt fräsch ut nu, rör sig lätt och ledigt, och är inte stel för fem öre. Nu var ju sista medicineringen igår, så metacamet har ju inte gått ur kroppen, så inget är ju säkert, så fram emot måndag ser vi om det håller i sig. Han vill dessutom göra massa saker, tycker det är lite trist att vila. Räcker jag visar mig i hagen så kommer han i en sån fart längst bortifrån hagen att man hoppa undan, för han hinner knappt stanna när han kommer i den farten mot en. Glad att se en är han i alla fall :)  Försökt att aktivera honom så gott det gått, med trickträning bland annat. All träning som innebär hjärnaktivitet istället för kroppsaktivitet får man ta till i sådana här lägen. Men han är glad trots allt, och det är det som räknas. Och att han blir bra. Det måste han bli. 

Annars kan jag väl säga att allt som satt käppar i hjulet är skolan, jag kommer inte bli klar nu i juni och allt som det innebär, min farmor har blivit sjuk, trassel med ditten och datten... det enda som gått som jag vill den senaste tiden är att bilen gick igenom besiktningen. Man får väl vara glad för det lilla... Aja, får se om jag får till nåt närmare om allt, annars är det väl såhär landet ligger just nu. Det ser ljusare ut överlag nu igen, så bara till att hålla tummarna för att det håller i sig. Drygt och väldigt energikrävande. Så. Det mesta har vart upp och nervänt det senaste, ska bara hämta mig från det. Ibland bryter man ihop utan att orka bita ihop. Så är det bara när det blir för mycket...

En stund nere vid ån gör själen gott...

Valle är risig :(

En av alla de grejer nu som drar ner mig fullständigt i skiten är att Valle har blivit risig. Så här kommer en vansinnigt lång text om vad som händer...

Vi ser ju honom som fortfarande under igångsättning och därför så tar vi det sakta men säkert med upptrappningen av intensiteten i ridningen. Ridningen varvas även med promenader för att få en allsidig träning. 

Hur som helst, förra helgen vart Valle stel när han skulle ut på morgonen. Detta var efter att två dagar innan vart ute på en runda med ett par galopper och en del klättring. Dagen efter gick vi en promenad som... tja var allt annat än avkopplad, det var svans upplagd över ryggen, huvudet nästan bakom, ovanför manken, steppandes och flängandandes ungefär överallt samtidigt som tjurflåsblås höjde stämningen. De golfare som inte vart rädda för hästar innan fick garanterat en syn på hästar som skräcködlor deluxe... Kan säga att både Minerva och Valle vart rädda för något... ehm... ja, vi vet inte vad. Men rädda var dom. 

Och dagen efter detta var Valle jättestel när han gick ut på morgonen.

När jag kom till stallet på eftermiddagen (hade inte utsläppet så såg inte hur han rörde sig då) så fanns inget av detta kvar, vi klämde och kollade, gick igenom hela honom. Lite öm på korset och rumpan, men inget mer. En lättare träningsvärk tänkte vi och valde en kortare runda. Det började med att en bil i väldigt hög hastighet höll på att skrämma skiten ur Valle när vi var på väg ut till vägen så jag höll på att få mig en rejäl åktur ner i backen. Men som den gentleman han är stannade han när jag hängde som mest osäkert halvvägs under magen på honom så jag kunde kravla mig upp. Det blev en tur med mestadels skritt, lite trav, och jäklar vad han tog för sig!! Han bara lättade i framdelen och svävade i steget, längde på steget och ja, inte många gånger har jag fått känna på en sån trav!! Helt grym alltså!! Kunde inte tänka mig att det skulle vara nåt fel på honom. 

Dagen efter var han stel på morgonen igen. Gick över så fort han kom ut och rört sig lite, så en stillsam kort tur utan krav blev det, kände inget konstigt.

Dagen efter vart det ju skoning, och då var han sig själv igen. Skönt! Vilade då med.

Men nej, dagen efter det var han stel igen. Väldigt stel. Tog bara ut honom för att se hur han gick, och kollade en snabbis hur han gick i longering. Kunde egentligen inte se något, mer än att han var stel. Öm över manke och rygg. Men egentligen inget mer. Vila och gå i hagen resten av dagen. 

Dagen efter var han rätt ok vid utsläpp, och på eftermiddagen syntes inget, så en 20-minuters skrittur på lång tygel blev det. Han kändes tung i kroppen. Något kändes så fel. Ringde Gustaf och rådgjorde med honom. Han ville komma och kolla honom, vilket kändes bra. Strikt vila fram tills han kunde komma. Dock var han mycket bättre både i förrgår och igår, så det började kännas ok och det var tanken att Gustaf skulle komma igår, men fick förhinder med akutfall. Och idag var Valle riktigt risig. Så pass att jag började grina när jag såg hur han höll sig.. Hade svårt att komma ur boxen, det såg tungt och ömt ut. Tänk er såhär: ni har suttit på en låg pall och grejat länge och när ni ska resa er så är korsryggen öm och stel och det tar kanske 40 meter innan du kan räta på dig och gå ordentligt. Ungefär så såg det ut att han kände. Ringde Gustaf i lite panik. Han lovade komma så fort han kunde under dagen. Så länge fick Valle gå ut i hagen. Behöver jag säga att jag är världens tacksam över att känna världens bästa veterinär???

När Gustaf var på gång så åkte jag tillbaka för att ta in Valle, då stod de längst ner i hagen. Jag ställde mig på en sten så jag kunde se honom och ropade. Han vände på klacken med en gång och kommer i trav, min fine gamle häst!! Det värmer i hjärtat att se hästen som vart så grinig innan och undvikit kontakt komma mot en i trav för att få vara nära!! Såg dessutom bättre ut nu när han rörde sig.

Hur som helst, Gustaf gick igenom Valle från topp till tå. Uteslöt wobblesyndrom och hittade egentligen inget mer än ömhet över rygg och kors. Så han gjorde böjprov på alla fyra. Mjuk och fin i ben och leder och helt utan protester från Valle, han stod lugnt och filurade. Under tiden trängde sig flertalet bilar förbi, farligt nära, noll respekt här liksom. Valle brydde sig inte ett smack, helt trygg i situationen. Han visade en pyttemarkering på höger fram. Kunde inte hitta nåt i betet dock utan kände att det kom uppifrån. Båda bak visade hälta, men återigen inget från leder, mjuk och fin, ömmade inte nåt från dem utan uppifrån, muskulärt. Det var ingen sån där regelrätt hälta på det viset, utan en muskler som var väldigt motsträviga till att funka som de skulle efter att ha blivit ihoptryckta under en minut, och han värmde ur hältan väldigt fort. Så ja, det Gustaf tillslut kunde komma fram till var sträckning med en blödning i muskulaturen som följd. Det låter helt logiskt med tanke på hur han värmer ur och betett sig. 

Tankarna går till att han faktiskt hade bra träningsvärk efter den rundan och promenaden som jag beskrev i inledningen, och att han sträckte sig när han kastade sig om för bilen när han blev rädd och jag höll på att åka av för det var ingen dålig svängom han gjorde, dessutom på lite småhalt gräs. 

Så nu blir det vila under en vecka med Metacam i fem dagar, och med täcke på om väderleken riskerar att kyla ner honom. På lördag ska vi se hur han tagit detta, men det bör inte vara något som sätter emot att han blivit bättre eller bra. Så nu håller vi tummarna för det!! Min finaste häst, du ska må väl, om jag så ska vända mig ut och in. 

Nu har en av mina tunga delar lättat något, känns lite bättre nu, i alla fall när det gäller Valle, även om det fortfarande tynger. De andra grejerna väntar jag med, orkar nog inte ta dem de närmsta dagarna. Men som sagt, nu har vi koll på vad som är på gång med Valle, det känns något lättare. Bra kommer det kännas när han är bra igen. Så håll en tumme, det skulle vi uppskatta!!

Lugn och ro för själen?? Nej...

Hade en liten stilla önskan om att all skit hade lugnat ner sig, att man äntligen skulle få komma till ro och bara få leva i nuet utan att behöva oroa sig till vansinne var och varannan minut. 

Den önskan besannades inte. Inte på långa vägar. Hur mycket ska man orka och utstå??

Försöker att intala mig att all skit händer dem som orkar bära det, men ska det verkligen behöva vara så? Kan väl inte säga så mycket om hur andra har det men uppfattar det lite som att det är samma människor som drabbas i princip jämt och att andra är förskonade från mer jobbigt trassel. Vardagsskit har ju alla, men sånt som verkligen får en ur spel verkar bara drabba samma gång på gång... Undrar ibland hur de som man uppfattar som förskonade hade hanterat mycket av det man gått igenom... 

Det sägs att det som inte dödar, det härdar. Jag är så förbannat trött på det uttrycket. Borde vara härdad till sten vid det här laget om det skulle vara så. 

Vad händer när gränsen är nådd? Jag vet. Jag har vart där innan. Den berömda, förbannade, stenhårda väggen. Jag känner av signalerna nu, väggfanskapet är nära. För nära. De som inte vart nära, eller smällt in i den kan inte förstå den. Kommer inte kunna det. Ingen kan sätta sig in i den känslan utan att vart nära den. 

Men ok. All skit gör väl en starkare. Vare sig man vill eller inte. Om inte annat lär man sig att hålla en fasad som gör att det utåt ser ut som att allt är fint. Men inuti kraschar man. Man har lärt sig styra upp den där kraschen för att inte följa med i den. Det gör en stark. På sätt och vis. Det är lite som uttrycket "bryt ihop, eller bit ihop". Vad har man att välja på? Ska man bryta ihop varje gång det är något som skiter sig hade man ju inte gjort annat. Men nu vill jag bryta ihop. Är nära på att göra det. Fasaden är på väg att raseras. Vill inte det, men vet inte om jag orkar hålla emot för att den ska vara intakt. Men får göra ett försök. Det kan gå. Det måste gå. 

Vad som nu hänt kan jag se om jag orkar ta snart. Kanske. Det är mycket jag utelämnar här. Samtidigt är det skönt att lufta det. Men vill ha en så positiv anda som möjligt här. Och allt som händer är inte meningen att det ska ut att läsa av vem som helst. Det som gäller mig själv är väl ok, men om det gäller andra, släkt och vänner, nej, det är inte ok att lägga ut. Vi får se. Just nu är det tungt. Tankar stör och det går inte att koppla av. Så är det nu. Hoppas på bättring snart. Väldigt snart. Och att det som ställer till det ger sig. Att det löser sig. Man orkar inte allt. Det bara är så. 

Nya dojjor

Jomen, idag var det dags för nya skor. Inte för mig, men för hästarna. Dock skulle jag behöva nya, men det får vänta... (ok, jag står inte ens för skoningen för Valle, det känns fel, men Gunilla är bara bäst, och hade det inte vart för detta så hade jag inte kunnat ha häst, fattig student liksom... men det ska jag väl kunna ta över så småningom).

Nu har Valles hovar börjat bli så som vi vill ha dem, vinklarna börjar bli rätt utifrån hans benställning, de har antagit en bra form, de är lagom stora utifrån hans förutsättningar och sånt där. Känns väldigt bra!! Han kunde till och med gå ner en skostorlek idag. Nu strävar vi ju inte efter att han ska ha så små hovar som det bara går, nej, utan hovarna ska vara i enhet med vad som stämmer utifrån hans förutsättningar. Hovarna har vart väldigt långa och stora från början, och trakterna var såpass långt under hoven att skorna behövde vara längre för att stötta upp. Hans hovkvalitet är annars väldigt bra, och de växer i lagom takt. 

Nu, efter tre skoningar hos oss så börjar hovarna likna de hovar han ska ha. Det får ta den tid det tar, man kan inte ändra allt på en gång, det skulle sätta hans ben, leder och kropp ur spel, för allt har ju vant sig vid det gamla successivt, och samma gäller nu när de rättas till. Lite i taget. Ska nog bli bra!! 

Varför Valle och inte Papi Raul??

Bara för att klargöra, Valle heter egentligen Papi Raul. I alla fall på pappret. För oss heter han Valle och så kommer det förbli.

När Valle kom till oss var han inte den hästen vi trodde vi skulle få hem, jag tänkte att jag skulle ta och summera tiden han vart hos oss snart, så lämnar den biten. 

Hur som helst, han var ingen Papi Raul. Han kallades Pappi, eller Papi. Ett litet tag kallade vi honom det med, men det tog emot, det räckte man hörde någon annan ropa på honom med de namnen så gick tankarna till en stackars omhuldad chihuahua som bärs runt i en väska. Passar inte på en stor häst, som då var arg och motsträvig i det mesta. Att då stå och ropa Paaapi varje gång han skulle in från hagen, eller stå och prata lugnande med Papi med i samband med det gjorde bara att man kände sig som en flane. Han verkade inte heller ha någon större relation till sitt namn, han lystrade inte nämnvärt på det kan man väl säga.

Ingen av oss tyckte att namnet passade honom, och i samband med att vi bestämde oss för att han verkligen skulle få en nystart, få börja om på nytt och se om vi kunde hjälpa honom i hans situation och sätt att vara som innebar mycket ilska och utfall, bestämde vi oss också för att han skulle kallas något annat. Allt gammalt skulle bort, så även hans, förlåt, urfjolliga namn (från början så tyckte jag hans namn var rätt roligt, men nä, det ändrades efter ett väldigt kort tag...). I vanliga fall är jag emot att byta namn på djur bara sådär, men i detta läget kändes det helst rätt.  

Nu kom bara den biten, vad skulle han kallas?? Han fick ju naturligtvis kallas Pappi tills vi hittat rätt, men vi testade mycket, gick igenom många namn och det tog sin lilla tid. 

Tills en dag när jag stor och iakttog honom så bara det dök upp; han är en Valle. Klart han är en Valle!! Testade och ropa Valle till honom och han tittar upp och kommer. 

Nämnde det för Gunilla som kom ut en kort stund senare och ja, hon tyckte detsamma, han är en Valle! 

Sedan dess har inte Papi, Pappi, eller Papi Raul nämnts mer än nån enstaka gång, och varje gång har det känts lika fel. Valle lyssnar så mycket mer och bättre på Valle än vad han gjort på sitt riktiga namn, och detta vart en del i hans nystart.

Så nu vet ni, Papi Raul är samma häst som Valle, fast ändå inte. Bara för honom att få byta namn kändes som att något lämnades bakom honom och han kunde börja ta in nya saker. Säkert inbillning från vår sida, men så kändes det. Han heter fortfarande Papi Raul på pappret, men det stannar där, numera är han Valle.

Vår fina Valle.

Finaste Milou

Fina Milou fick igår somna in för sista gången. 

Nu, vid 12 ½ års ålder så så tog åldern ut sin rätt och sjukdom tog över och något annat var inte att göra.

I snart tre och ett halvt år har jag träffat denna lilla hund nästan varje gång jag vart i stallet, så go och mysig. Väldigt egen med en stor portion humor med glimten i ögat till sista dagen. Många godisbitar blev det till honom igår när jag var i stallet.

Goa Milou, sov gott gamle gubben!!

Jäkla tentor...

Ok, på fredag är det dags för vad som förhoppningsvis blir min sista salstenta under denna utbildningen. En omtenta på en del av den nationella NKSE-tentan som vi skrev i april. Bara för en tankevurpa... Ok, det blir inte hela tentan som jag behöver göra om, utan bara läkemedelsberäkningsdelen. Det var typ två frågor i det i sista tentan, och lyckades röra till det lite först, men kom på felet efter en stund. Tyvärr får man ju inte vända tillbaka de sidor man redan skrivit för att ändra, så ja, blir omtenta på det. För på läkemedel får man inte ha ett endaste fel. Ok, bara till att ta denna gången. Så har pluggat på som en tok denna helgen. Hoppas nu!! Har faktiskt gott hopp om den. Jag är dock glad över att den andra delen är klar, för den var den värsta. Och det var den jag trodde jag skulle få göra om. Så lite tur hade jag allt!! Och om jag inte nämnt det innan så är c-uppsatsen helt klar nu och godkänd. Det är så gött!! Det är bara praktiken som ska klaras av egentligen. Lite gnissel från min handledare som jag inte riktigt fattar kan sätta käppar i hjulet... men hoppas på att det är löst under nästa vecka. Annars så... ja, vi får väl se... Håll tummarna. Vill bara bli klar nu.

Funderar på en sak...

Detta är tankarna som dök upp när jag var och tittade på hopptävlingarna nu i början på maj. Det är inte alls samma känsla nu över tävlingar som det var när jag började tävla själv.

Jag började som så många andra med att hoppa clearrounder, i mitt fall på ridskolehästar, jag hade ingen egen häst förrän jag var 19. Ett gäng vanliga hopptävlingar var jag med på med, var till och med ute och hoppade i div II med ridskolehäst. Det slutade visserligen med hjärnskakning, men avskräckt var jag då inte. Dressyr red jag med, har till och med några segrar med ridskoleponnys i detta. Efter hand övergick jag till att tävla egen häst, då mest i dressyr, hoppade lite clearrounder. Tävlade flertalet gånger i lag, och gjorde starter upp till medelsvår C:1. 

Självklart har mitt sikte vart inställt på så bra placering som möjligt, men det fanns något som gjorde tävlandet till något jag såg fram emot, och det var allt runt omkring. Alla förberedelser, pysslandet innan man kom iväg, innan start, spänningen innan man visste hur det gått. Ta hand om hästarna, se till så de hade det bra, strukturera allt så dagen blev så bra som möjligt, så det skulle bli en lätt match att ta hand om allt när tävlingen var klar. Det var kul att hålla reda på allt detta, och nu med flera års distans till tävlandet så inser jag nu att den roligaste tiden var faktiskt den tiden jag tävlade ridskolehäst och ponny. Jag och en kompis gjorde i ordning allt på kvällen från knoppa till att putsa, och sedan var det inte ovanligt att vi övernattade i sadelkammaren för att ta stallmorgonen och kunna pusta lite extra och vara väl förberedda när det var dags för start. Vi hade så kul!! Det skulle nog inte tillåtas nu för tiden, det var inte direkt säkerhetstänk, men som sagt, kul hade vi, och vi skötte det bra och inget hände. 

Känslan jag får nu är att mycket av detta har försvunnit. Nu handlar det mer om hur snygg utrustning man har, statusen man får bland de andra tävlanden gentemot hur häst och ryttare ser ut, hur högt man kan hoppa, hur högt upp i klasserna man rider i dressyren. Självfallet är det inte så för alla, men numera känns det som att det där med att tävla ar mer status och vikten av att vinna (ja, jag villa vinna jag med, men det andra hade så stor roll i det hela) än allt det andra som jag precis beskrivit. 

Jag blir lika förvånad varje gång jag är och kollar på tävling vilken materialsport det har blivit. Förut var det helt och rent som var grejen, nu är det så många saker som det bara går att hänga på hästen/ponnyn och dyrast som vinner i det. Dessvärre kan jag nog säga att många av de pengarna som lagts på utrustning borde ha lagts på träning istället hos ganska många faktiskt, i mitt tycke så var det en del som inte var redo för tävling. Klart man måste börja någon gång och någonstans, men att kunna styra mellan hindren anser jag vara en så pass grundläggande grej innan man ger sig ut att det borde sitta innan man tävlar. Men men, jag är inte deras föräldrar, det är trots de som borde sätta gränsen. Och så är det tydligen så att inte alla är välkomna längre. Förr tävlade ridskoleryttare och privatryttare på samma tävlingar vilket har vart borta i flera år, tråkigt. Nu börjar det komma tillbaka, men det gnisslas, det går inte undvika att man hör. Så tråkigt. Alla ska vara välkomna, oavsett om man har egen häst eller inte för alla är lika värda. Men den biten verkar ha fallit bort nu. Trist som sagt...

Hur som helst, känslan jag hade när jag började tävla är inte densamma som nu. Jag har funderat på det där med att kanske tävla nåt med Valle, men nej, det är inte troligt, det känns som den charmen tävling innebar förr inte finns nu. I alla fall inte så som jag vill ha det. 

Bild från en av mina allra sista tävlingar, efter att jag inte hade egen häst kvar, ett klubbmästerskap för ridskoleryttare i hoppning tillsammans med Yellow. Det gick väl och hopprädda jag och fina hästen fick en andra placering. Jag hade kul, så egentligen spelar inte placeringen någon roll, utan den var liksom grädden på moset!!

Det där med väder...

Vädret är nog det hetaste samtalsämnet man kan tänka sig i detta landet är . 

Så jag kör väl vidare på det. Dagen har bjudit på det mesta faktiskt, utom snö och hagel typ. Rätt gött att bara ligga på soffan och titta på det kan man väl säga ;)

Dock avslutades kvällen riktigt trevligt efter att rejält regn, en otroligt vacker regnbåge och nu dimma som inger ett hopp om att bättre väder är att vänta imorgon. Håller tummarna för det :) Inte för att jag orkar göra så mycket, men ändå!! Kunde vara gott om det torkar upp lite ute!!

Så här såg det ut här ikväll!

Skit

Ja, fick se mig besegrad idag och fick gå hem från praktiken. 

Tror på fullaste allvar att det bor någon i mina bihålor som försöker bygga ut. Satan i gatan vad det värker!! Aja, bara till att genomlida, sån skit bara att det kom under praktiken. Men inget att göra åt... Går och lägger mig och tycker synd om mig själv...

En välbehövlig runda i skogen

Idag har jag vart ledig vilket vart väldigt skönt. Hade väl dock behövt nån dag till.. men nä, så blir det inte, praktik i morgon igen. Är rätt sliten, kroppen värker, har lite frossa av och till, halsen och huvudet gör ont och näsan har börjat rinna. Men eftersom vi inte får vara borta mer än max två dagar så är det inte en chans att man kan vara hemma och vara sjuk. Rätt orimligt egentligen. Men som student ska man var lite av en övermänsklig människa, så ja, det är bara till att bita ihop. Tur att det snart är slut. Fy satan vad trött jag är på det nu.

Hur som helst, i morse tog vi oss en tur i skogen med hästarna. Så otroligt skönt!! Hästarna var glada, vi var glada, vädret var härligt, och ja, vad mer kan man begära?? Valle har landat lite till och är nu täthäst utan att tycka livet är alldeles för farligt :) Han har full fokus på mig och väntar alltid på nytt kommando, även om vi kommer efter Minerva och Gunilla så stressar han inte ikapp, utan väljer att vänta in vad jag säger. Väldigt skönt att inte ha en häst som får spader av att komma efter och tar saken i egna händer och stressar och springer ikapp. Känns tryggt bara det. Fina Valle, det börjar verkligen bli bra detta!!

Vill man äta lunch...

Alltså, så här är det. Vill man äta lunch när man jobbar ska man inte välja vårdyrket. För jag kan lova att det är långt ifrån alla dagar man har möjlighet att göra det. 

Idag var en sån dag för mig. Tyvärr kan jag säga att det är något som hänt innan, ofta, det bara är så, arbetar man med människor (eller djur för den delen) så är det så, det finns inte alltid tid till att gå ifrån för att äta. 

Det var något hektiskt på praktiken idag, jag har fyra patienter att sköta allt runt själv, absolut inte mycket om man ser det så, men har man inte så lång erfarenhet så kan det bli lite mycket om en av dom blir dålig, som idag. Men det ordnade sig. Min handledare backade upp bra (en helt suverän handledare, tycker jättemycket om henne, kan nog vara den bästa jag haft) men lät mig ändå ta i sakerna själv. 

Hur som helst så kan man väl säga att det inte blev nån lunch. I alla fall inte tid för det. Det blev till att hafsa i sig den lite sporadiskt samtidigt som man dokumenterade mellan att man var ute hos patienterna. Så visst. Mat fick jag i mig. Tillslut. 

Men vill man ha den där stabila tillvaron där man vet att man får äta lunch på jobbet varje dag, välj nåt annat än vården. Tur att jag fixar sånt där. Är hemma inom vården. Så jag får stå ut med att inte alltid äta lunch. Det är allt annat än optimalt. Men det går ändå.

Något jag längtar efter att äta, våra jordgubbar!!

Det händer grejer!!

Det går framåt med garagebygget nu, det börjar likna nåt!! Idag kom portarna på plats, och med det så är snart en sida klar. Lite lock som ska på ovan fodret, och måla en gång till. Utebelysningen ska på plats med, och lite småpyssel, men annars så är det inte nåt mer. Tror jag i alla fall ;) Men det är ju så att man kan börja ana en ände på det hela. Dock är de andra tre väggarna kvar, för där finns det inga väggar, bara papp, så fönster ska in, fodringen på och målas igen, och så har vi insidan med. Men som sagt, nu börjar det likna nåt, det är så kul!!

Tänk vad det har förändrats..

Nu börjar mer säker hända med Valle. Förut var boxen hans fort, där fick man be om lov om man ville komma in. Visst har vi kunnat greja med honom där inne, och även mockat när han stått där, men det har vart många sura miner och inte helt utan att man fått sig ett bett eller två och hot om att bli sparkad. Vad jag gjort då är att fullständigt ignorera honom (ja, jag har sagt till när det blivit farligt, eller vid bett, och då har han lyssnat, men surt), vilket nästan gjort honom fundersam och ännu surare.

Så när vi gjort i ordning honom har vi för det mesta gjort det i stallgången. Det har gått med tiden bättre och bättre, och nu är det nästan bara glada miner från honom. Men ikväll borstade jag och gjorde i ordning honom i boxen. Visserligen med grimma på och grimskaft, känns som en liten säkerhet. Han har dock struntat i det och gått emot och surat ändå. 

Men inte ikväll. 

Ikväll var han glad, kontaktsökande och ville mysa. La öronen bakåt en gång bara när jag gick under halsen på honom, men släppte det med en gång. Just runt bogen och under halsen har han haft jättejobbigt att vi håller till, kräver inte att han ska släppa det med en gång.

Ikväll kändes allt helt annorlunda. Från att han helst velat att man inte befann sig i boxen till att jag nu fick känslan av att han inte ville att jag skulle gå ut därifrån. Han var så otroligt mysig!! Vilken känsla!! Min fina häst, det är dessa små steg som är värt att man kämpar, jag blir alldeles varm i hjärtat för varje hinder vi kommer över och får se hur han förändras. Att det har gått så fort som det gjort kunde vi inte tro för ett par månader sedan. Helt underbart att vi har fått en så levnadsglad och lycklig häst nu, det är inte samma häst som vi fick hem i januari!! Finaste killen!!

Ibland avstår man frivilligt...

Det finns dagar som man bara känner att hoppa över att göra något med hästarna. Man väljer att bara göra allt basic, mocka, mat, borsta och sånt. Men inte ge sig ut och göra något med dem, varken promenad eller rida. 

Idag var en sån dag. Som tur är brukar vi tajma det väl med varandra jag och Gunilla, och orsakerna kan vara olika. Just idag så vart jag mer sliten än vanligt och helt slut med huvudvärk och frossa, orkade knappt leda Valle in från hagen. Så nej, ingen större aktivitet för min del. Gunilla var vansinnigt uppretad på grund av saker som händer som inte borde hända, och att ge sig ut med ett sånt humör kan bara bli dåligt. Så idag avstod vi helt frivilligt från att göra något. Istället fick vi bara ha lite kvalitetstid med hästarna, vi fick båda prata av oss och detta utan krav på någon. Det är rätt skönt. Tanken var att vi skulle ridit idag, men så blev det ju inte. Skönt att inte allt är hugget i sten, vi ser allt som oftast hur dagsformen är hos alla fyra innan vi bestämmer oss för vad vi ska göra. Bättre samarbete än vad vi har runt hästarna har jag inte vart med om tidigare. Så guld att det funkar så bra, vi är på samma nivå när det gäller det mesta med hästarna. På dessa tre åren har vi hittills inte haft några problem med att få ihop nåt runt hästarna, det är få förunnat. Jag trivs som fisken i vattnet i stallet, det känns som ett eget stall, och alla tre hästarna känns lika mycket mina alla tre, även om det bara är Valle som jag står som delägare på. Det funkar verkligen bra, och det är jag så tacksam för!!

Vårregn

Idag har inte direkt vart ett sånt där toppenväder som man kan hoppas på. Men även om regnet öst ner större tiden av dagen så har det vart ganska varmt, och nu ikväll när vi gick en promenad med hästarna så vart det en galen luftfuktighet och ljummet. Och naturligtvis började det regna. Och eftersom jag är en väderoptimist (och för varm av mig för att ha på mig en extra jacka) så hade jag bara fleecetröja överst. Regnet kom ner i sån där våraktig form, helt vindstilla ute med, och det gav bara en sån där härlig känsla. Valle verkade njuta han med, han såg så glad ut när han gick där i regnet, precis som om han var tacksam för att bli blöt och få vara lite naturlig en stund och inte vara insvept i täcken för att det regnar. Vi försöker att inte ha på honom täcken så mycket, han hatar dom, men eftersom han vart en väldigt vältäckad häst innan han kom till oss, och det är inte schysst att bara ta bort som helt.. Hoppas på att han ska kunna gå utan så mycket som det bara är möjligt sedan, han kommer må bättre då, om inte annat så kommer han vara gladare, jag har aldrig vart med om en häst som avskytt täcket så mycket som han gör. Så hoppas det kommer att funka bra. 

Hur som helst så kom vi tillbaka till stallet rätt genomblöta alla fyra, men nöjda i vårregnet. 

En stund för mig själv...

Gick ut och satte mig på trappan en stund ikväll, ensam och bara lyssnade. Att bara få släppa alla jobbiga tankar som rör runt i skallen och bara få koppla av, verkligen fullt ut, det är precis vad jag behöver just nu. Att sitta och bara lyssna på fåglarnas kvitter, skrockandet från hönorna, suset från vinden i träden vars löv börjat spricka ut. Bara få känna ljumna vinden med kvällssolljuset som värmer är fantastiskt. Lukterna som börjat ge sig till känna ute gör mig glad och förväntansfull, jag vill bara vara ute och lukta, känna, se och njuta av varje sekund. Våren är min bästa tid. Den får mig att vakna ur dvalan och ger mig ny energi. Våren gör mig glad. Våren är bäst!!

Brr..

Fryser sådär inombords. Tillbringade förmiddagen på ridskolan och kollade på lite ponnyhoppning, sen dess har jag frusit. 

Jag ska vara där imorgon med, bland annat som funktionär. Så mycket kläder på, annars huttrar jag väl sönder... 

Dagens tittande på hoppningarna fick lite tankar att gå igång, ska se om morgondagen gör samma. Drar mina funderingar om nån dag eller så. 

Jag har insett att jag verkligen är färdig med tävlingar efter dagen, så mycket kan jag säga. I alla fall på en nivå som innebär att man har lämnat det roliga och det bara är just tävling det går ut på. Nä, det ska vara roligt. Annars kan det kvitta.

Då var den sluuuut

Längsta veckan på länge är till ända, och jag är trött. Helt slut faktiskt. Men men, så är det att jobba. Tråkigt bara med bara dagtid!! Aja, bara till att ta.

Avslutade denna fredag med att ta en promenad med inslag av jogg med hästarna. Väldigt skönt!! Blir en promenix i morgon bitti med. Vi avvaktar med att rida tills Minervas sår fått läka lite till. Jag tod och drog dränaget i måndags, men hon har ju fortfarande två sår efter det, varav ett är lite större. Hon måste fortfarande gå bandagerad. Det är ingen större fara med henne, men kan tänka att det sträcker och drar en hel del. Hon är lite stel, men inte halt. Och utefter vad veterinären säger så kan hon börja ridas nu, rakt fram i skritt och trav så länge såret är där. Men som sagt, vi fortsätter med promenaderna lite till, vi har ingen anledning att stressa. Och för Valles skull kom faktiskt denna lilla microvilan helt perfekt i tiden. Vi lägger ju inte av, så det blir ju inte mycket att sätta igång sen, men en vila från ridningen var perfekt för hans uppbyggnad nu. Red i söndags, och det gick kanon!! Så denna veckan blir det ridfritt, sen är vi nog på g igen. Glad verkar Valle vara med, det mesta tar han med ro på ett sånt sätt han inte hade gjort i början när han kom till oss. Förändringar sker hela tiden!! Underbart att se :)

"Ah men hallå alltså!! Ha' ru nåt att bju' på eller??"