Lugn och ro för själen?? Nej...

Hade en liten stilla önskan om att all skit hade lugnat ner sig, att man äntligen skulle få komma till ro och bara få leva i nuet utan att behöva oroa sig till vansinne var och varannan minut. 

Den önskan besannades inte. Inte på långa vägar. Hur mycket ska man orka och utstå??

Försöker att intala mig att all skit händer dem som orkar bära det, men ska det verkligen behöva vara så? Kan väl inte säga så mycket om hur andra har det men uppfattar det lite som att det är samma människor som drabbas i princip jämt och att andra är förskonade från mer jobbigt trassel. Vardagsskit har ju alla, men sånt som verkligen får en ur spel verkar bara drabba samma gång på gång... Undrar ibland hur de som man uppfattar som förskonade hade hanterat mycket av det man gått igenom... 

Det sägs att det som inte dödar, det härdar. Jag är så förbannat trött på det uttrycket. Borde vara härdad till sten vid det här laget om det skulle vara så. 

Vad händer när gränsen är nådd? Jag vet. Jag har vart där innan. Den berömda, förbannade, stenhårda väggen. Jag känner av signalerna nu, väggfanskapet är nära. För nära. De som inte vart nära, eller smällt in i den kan inte förstå den. Kommer inte kunna det. Ingen kan sätta sig in i den känslan utan att vart nära den. 

Men ok. All skit gör väl en starkare. Vare sig man vill eller inte. Om inte annat lär man sig att hålla en fasad som gör att det utåt ser ut som att allt är fint. Men inuti kraschar man. Man har lärt sig styra upp den där kraschen för att inte följa med i den. Det gör en stark. På sätt och vis. Det är lite som uttrycket "bryt ihop, eller bit ihop". Vad har man att välja på? Ska man bryta ihop varje gång det är något som skiter sig hade man ju inte gjort annat. Men nu vill jag bryta ihop. Är nära på att göra det. Fasaden är på väg att raseras. Vill inte det, men vet inte om jag orkar hålla emot för att den ska vara intakt. Men får göra ett försök. Det kan gå. Det måste gå. 

Vad som nu hänt kan jag se om jag orkar ta snart. Kanske. Det är mycket jag utelämnar här. Samtidigt är det skönt att lufta det. Men vill ha en så positiv anda som möjligt här. Och allt som händer är inte meningen att det ska ut att läsa av vem som helst. Det som gäller mig själv är väl ok, men om det gäller andra, släkt och vänner, nej, det är inte ok att lägga ut. Vi får se. Just nu är det tungt. Tankar stör och det går inte att koppla av. Så är det nu. Hoppas på bättring snart. Väldigt snart. Och att det som ställer till det ger sig. Att det löser sig. Man orkar inte allt. Det bara är så.