Detta är tankarna som dök upp när jag var och tittade på hopptävlingarna nu i början på maj. Det är inte alls samma känsla nu över tävlingar som det var när jag började tävla själv.
Jag började som så många andra med att hoppa clearrounder, i mitt fall på ridskolehästar, jag hade ingen egen häst förrän jag var 19. Ett gäng vanliga hopptävlingar var jag med på med, var till och med ute och hoppade i div II med ridskolehäst. Det slutade visserligen med hjärnskakning, men avskräckt var jag då inte. Dressyr red jag med, har till och med några segrar med ridskoleponnys i detta. Efter hand övergick jag till att tävla egen häst, då mest i dressyr, hoppade lite clearrounder. Tävlade flertalet gånger i lag, och gjorde starter upp till medelsvår C:1.
Självklart har mitt sikte vart inställt på så bra placering som möjligt, men det fanns något som gjorde tävlandet till något jag såg fram emot, och det var allt runt omkring. Alla förberedelser, pysslandet innan man kom iväg, innan start, spänningen innan man visste hur det gått. Ta hand om hästarna, se till så de hade det bra, strukturera allt så dagen blev så bra som möjligt, så det skulle bli en lätt match att ta hand om allt när tävlingen var klar. Det var kul att hålla reda på allt detta, och nu med flera års distans till tävlandet så inser jag nu att den roligaste tiden var faktiskt den tiden jag tävlade ridskolehäst och ponny. Jag och en kompis gjorde i ordning allt på kvällen från knoppa till att putsa, och sedan var det inte ovanligt att vi övernattade i sadelkammaren för att ta stallmorgonen och kunna pusta lite extra och vara väl förberedda när det var dags för start. Vi hade så kul!! Det skulle nog inte tillåtas nu för tiden, det var inte direkt säkerhetstänk, men som sagt, kul hade vi, och vi skötte det bra och inget hände.
Känslan jag får nu är att mycket av detta har försvunnit. Nu handlar det mer om hur snygg utrustning man har, statusen man får bland de andra tävlanden gentemot hur häst och ryttare ser ut, hur högt man kan hoppa, hur högt upp i klasserna man rider i dressyren. Självfallet är det inte så för alla, men numera känns det som att det där med att tävla ar mer status och vikten av att vinna (ja, jag villa vinna jag med, men det andra hade så stor roll i det hela) än allt det andra som jag precis beskrivit.
Jag blir lika förvånad varje gång jag är och kollar på tävling vilken materialsport det har blivit. Förut var det helt och rent som var grejen, nu är det så många saker som det bara går att hänga på hästen/ponnyn och dyrast som vinner i det. Dessvärre kan jag nog säga att många av de pengarna som lagts på utrustning borde ha lagts på träning istället hos ganska många faktiskt, i mitt tycke så var det en del som inte var redo för tävling. Klart man måste börja någon gång och någonstans, men att kunna styra mellan hindren anser jag vara en så pass grundläggande grej innan man ger sig ut att det borde sitta innan man tävlar. Men men, jag är inte deras föräldrar, det är trots de som borde sätta gränsen. Och så är det tydligen så att inte alla är välkomna längre. Förr tävlade ridskoleryttare och privatryttare på samma tävlingar vilket har vart borta i flera år, tråkigt. Nu börjar det komma tillbaka, men det gnisslas, det går inte undvika att man hör. Så tråkigt. Alla ska vara välkomna, oavsett om man har egen häst eller inte för alla är lika värda. Men den biten verkar ha fallit bort nu. Trist som sagt...
Hur som helst, känslan jag hade när jag började tävla är inte densamma som nu. Jag har funderat på det där med att kanske tävla nåt med Valle, men nej, det är inte troligt, det känns som den charmen tävling innebar förr inte finns nu. I alla fall inte så som jag vill ha det.
Bild från en av mina allra sista tävlingar, efter att jag inte hade egen häst kvar, ett klubbmästerskap för ridskoleryttare i hoppning tillsammans med Yellow. Det gick väl och hopprädda jag och fina hästen fick en andra placering. Jag hade kul, så egentligen spelar inte placeringen någon roll, utan den var liksom grädden på moset!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar