Usch vilken taskig matte jag vart idag...

Det är väl vad katterna tyckt i alla fall. 

Men jag tyckte det var allt för fint väder för att sötnäsorna skulle sitta inne hela dagen, så jag stoppade in dem i transportburen och släpade ut dem, hade tagit fram skottkärran så jag kunde köra ut dem på den, hur praktiskt som helst! (jag får ju inte lyfta allt för tungt än, och jag känner att det gör rätt ont i magen när jag gör det än, och alla tre katterna i buren blir stort, tungt och otympligt) 

Så de fick sig en stund i uteburen, och man skulle ju kunna tycka att det borde vart uppskattat! Men det var väl lite tveksamt med det ;) 

Jag var ute och pysslade hela tiden, grejade med blommor, städade trappan och röjde upp lite på uteplatsen, så nu ser det rätt bra och städat ut där igen, inga vissna krukväxter nu inte! I nån timme höll jag på, och under hela tiden hade katterna åsikter om hela grejen, de tyckte nog det var något för kallt, stackarna! 

Men det var strålande sol och vindstilla i deras hörna så de borde inte klaga så mycket ;) Det var som vanligt Sunny som hade mest att säga hela tiden. 

Och det var tre nöjda katter jag mötte och körde in på skottkärran igen, haha! Men ut tycker jag att de ska även om det börjar bli något kallt, man får passa på de sista dagarna det är fint väder!! Men det verkade inte katterna tycka idag, det tyckte nog att jag var en taskig matte idag ;)

Här, när det var varmare ute var det lite mer uppskattat att vara ute ;)

Ytterligare ett steg är avklarat!!

Idag har jag inte haft några schemalagda lektionen så jag har hemifrån pluggat idag, och jag slog till och gjorde en webbtenta, denna om basal omvårdnad. Och visst gick det bra, godkänd på den!  (den förra som jag gjorde i helgen var om förhållningssätt, alltså regler och lagar... godkänd på den med, gött!)

Och omdömet som jag fick på gårdagens seminarium var över förväntan måste jag säga! Man växer verkligen när det är positiva besked man får!! Speciellt när man inte tror ett dugg på att det gick alls bra som jag trodde om gårdagen. 

Nu har jag även fått pratat med ansvarige på praktikplatsen jag ska vara på, och dagar är bestämda som jag ska vara där, hur kul som helst!! Det är detta jag vill, och mitt mål att nå, att sitta och skriva massa grejer är inte jag alls, praktiskt arbete ska det vara!! Hur som helst, första dagen är i nästa vecka, på tisdag, och det ska bli jättespännande!! Jag ska vara på en vårdcentral, som även har ett läkarhus, så även kirurgi finns där. Nu är det lite väl lite praktik kan jag tycka, bara en dag i veckan under fem veckor denna terminen. Men det kommer ju mer framåt i skolgången, längtar!!

Spökar det eller??

Kan meddela att dagen har väl fungerat bra, seminariet vi hade rullade väl på och det var inte bara jag som var förvirrad, och det kändes skönt konstigt nog ;) Hur det gick? Ja, det vet i sjutton, blev väl säkert godkänd, hoppas jag. Jaja, får se hur det går.

Hur som helst, skumma saker händer här i kväll. Teven la av för en stund sedan, bara sådär. Men nu fungerar den igen. Och hemtelefonen, ja, den verkar ha börjat leva sitt eget liv. Satt och pratade med Gunilla i mobilen när det ringde här hemma, och eftersom ingen annan gick och svarade så gick jag efter telefonen och skulle bara svara och säga att jag ringer upp. Men nä, det var lönlöst, det var ingen i andra änden. Och inget nummer på displayen? Konstigt. Men på den andra telefonen fanns det och jaja, jag ringer upp de som ringde alldeles strax. Och det gjorde jag. Men de hade inte ringt? Mer konstigt. Detta har hänt innan, att vi sett på telefonen att någon som vi känner ringt, och jag ringer upp, men nej, de har inte ringt... Man börjar ju undra lite smått om det spökar här eller nåt. I alla fall i allt det elektroniska, min dator lever med sitt egna liv och även mobilen. 

Nä, nu ska jag fundera på nåt annat än elektroniska spöken, ska ta mig en vända här på nätet, helt utan krav från omvärlden, för att ladda upp och ta nya tag i morgon med en webbtenta, inläsning inför redovisning på fredag och förbereda mig inför workshop vi ska ha på måndag. Ska nog få detta att gå ihop.

Beata verkar ha sett ett spöke i alla fall ;)

Ja, jag har bestämt mig. Fast hjärnan verkar inte fatta det.

Jag tänker inte ge upp. 

Jag vill bli sjuksköterska, och jag ska bli det. Men det är motigt redan nu, inte konstigt med den här starten jag haft. Försöker hitta motivationen igen, den är på villovägar. Men jag ska fixa detta, inte en chans att det blir något annat än så. Mitt närmsta hinder är ett seminarium i morgon, med massor som ska läsas tills dess och reflektioner ska skrivas, och jag har inte kommit till hälften, det är rätt tung läsning. Och jag fattar inte riktigt vad och hur jag ska reflektera över texten. Men jag vet att jag inte är ensam om detta, det var en lättare förvirring hos de flesta jag pratade med idag. Var ju på skolan idag, var där i fredags med, och det var rätt kämpigt. Lite lättare idag. Det ska nog reda sig detta, bara att kämpa på. Men nu behövde jag en paus i läsandet, det började bli snurrigt. 

Jag var förbi vårdcentralen idag, en sjuksköterska tog bort allt bandageringsmaterial, både från knät och magen. Stygnen togs på knät med. Nu sitter det bara några små stripes på magen, på knät några mindre plåster som ska få sitta några dagar till. Oerhört lättnande ska jag säga. Kände mig mycket bättre till mods så fort det var borta. Att jag inte kunde låta bli att kolla så mycket jag kunde komma åt att göra tyckte sköterskan var lite kul ;) Men det är intressant, och får jag vara med i processen så gillar jag för det mesta läget, det var värre under operationen, när jag inte var med överhuvudtaget, och jag ska erkänna att jag inte fattat än vad som hänt. mycket bara för att jag inte fick vara medveten om vad som hände. Och det är jobbigt. Gissar på att det tar ett tag innan allt lagt sig och jag börjar fungera som normalt igen. Visst, allt kunde vart mycket värre, det kunde vart något allvarligare och det är jag tacksam för att det inte var. Men ändå, det är svårt att fatta läget ändå.

Don't ever give up

Vart tog den vägen??

Helgen försvann ju utan att jag knappt hann märka av den. Antagligen för att jag fortfarande går som i en dimma. Idag är det en vecka sedan operationen, och ungefär nu, vid denna tiden kom jag tillbaka till rummet på kirurgakuten efter att ha legat flera timmar på uppvaket efter operationen. 

Dagen som varit har inte vart så vansinnigt trevlig, ont idag, och olustig känsla. Vill ha bort stygnen på knät och lapparna på magen, ska se om inte det ska kunna bli av i morgon. Det känns som att de hindrar, att de på något vis sätter spärrar i huvudet på mig.
Har annars idag fått gjort en webbtenta, en avklarad nu då och en kvar. Var och hälsade på i stallet en stund, det var mysigt men rätt ansträngande även fast jag inte gjorde något. 

I morgon är det nya tag som gäller, det bär av till skolan, hoppas det funkar bra. Det känns motigt. Men det ska väl gå. Hoppas jag. Hörs i morgon.

Stackars Doddo har lite oflyt...

Det verkar som att det inte bara är jag som är otursförföljd i denna familjen, utan även Doddo verkar få sin beskärda del just nu. 

Igår när hon skulle upp på hatthyllan missbedömde hon läget lite, och lyckades med att dra med sig allt på hyllan ner i golvet. Det är högt för en liten katt att ramla... Men allt gick väl, det verkade som hon var i den stora korgen när allt rasade ner och därav en del stötdämpning med filtarna som ligger däri. Hon fick sig en ordentlig koll efter det, och uppsikt en bra stund efter, men inte ett tecken på att något skulle vara fel. Skönt. 

Ja, så har vi dagens grejer. I eftermiddags när jag skulle stänga dörren till vardagsrummet så kommer hon farandes i en väldig fart och tror väl att hon ska hinna in i rummet innan dörren stängs, och eftersom det går så fort så hinner jag inte reagera förrän Doddo krockat med kanten på dörren med huvudet före. Resultatet av detta en blodig tand och en sur Doddo. Efter att ha kollat henne ordentligt igen, fann jag inget mer än att tandköttet fått sig en törn, tanden såg fin och frisk ut. 

Sedan nu ikväll, en gång till. Denna gången var det Beata (som är vansinnigt duktig på att öppna och stänga dörrar med bra fart) som skickade dörren i huvudet på Doris. Beata ville helt enkelt in bakom dörren, och putte iväg den ordentligt, naturligt vis rakt på Doddo som alldeles lägligt gick förbi, och ja, träffade hanne i huvudet med dörren... denna gången var ju inte trycket särskilt högt från dörren och Doddo tittade sig mest omkring och såg förnärmad ut. 

Stackarn, inte lätt att vara Doris ibland! Men nu är det så att Doddo är lite lagom klumpig och klantig, så liknande grejer händer henne jämt. Lilltösen!!

Minerva och Descarada

Jag skulle ju berätta om hur det går för de båda skrev jag ju i tisdags när jag kommit hem från sjukhuset, så det tar jag och gör nu!

I torsdags förra veckan var det dags för ny veterinärkoll av Minervas skada, den på djupa böjsenans förstärkningsband på höger fram. Hon har ju vart skodd med en tre cm hög klack för att avlasta detta och nu var det dags att kolla om det var läge att börja sänka den. Och så skulle Descarada veterinärbesiktas, få Gunilla vill köpa loss henne, hon är ju på foder nu. 

Hur som helst, Gustaf dök upp framåt 18-tiden, och först ut för koll var Minerva. Palpering av benet först och sedan skritt och trav på asfalt, för hältkoll. Och resultatet blev att det är sååå mycket bättre!!! Ingen direkt hälta att tala om, att hon är låghalt på grund av sin klack är ju inte konstigt, så det kunde vi ju se lätt på. Så detta betydde att klacken får börja sänkas nu!! Dock är det lång tid kvar innan vi kan börja sätta igång henne, klacken sänks successivt, och vi räknar med framåt mars nästa år kan det vara klart, om allt går bra under tiden. Men det får vi tro att det ska göra!!

Descarada stod på tur och en grundlig besiktning blev det av henne, och det fanns inget som kunde störa för framtida köp!! Frisk och vid väldigt god vigör för att vara 10 år, en riktig toppenhäst har vi fått tag på!!!

En riktigt bra kväll blev det i torsdag förra veckan, gladare kunde vi nog inte kunnat bli!!
Så vi passade på att fira med pizza, jag, Gunilla, Björn, Niclas, Richard och Gustaf!! Gustaf hade dessutom med sig smarrig Ben & Jerry glass som vi festade på till efterrätt :) (tror vi har världens bästa veterinär :) ) Det blev en rätt sen kväll med massa kul snack och trevligt umgänge innan det var dags att vända hemåt vid tiosnåret.

Nu kan jag berätta med att Minervas klack är sänkt för första gången, och allt ser ut att gå fint!! Det blir ju lite större belastning på förstärkningsbandet när detta görs, så det är ändå lite nervöst. Men det ser som sagt riktigt bra ut!!

Nu längtar jag efter hästarna, har inte träffat dem sedan den torsdagen de veterinärkollades, så det blir nog allt en liten hälsa-på-tur dit i helgen!!

Finaste hästarna!!

Trögt

Ja, jag kan inte säga annat än att det går trögt. Visst, jag vet att det inte gått så många dagar än, men jag vill bli av med det som gör ont, och jag vill kunna röra mig obehindrat. Och göra det jag vill. Men just nu är jag inte där än, utan snällt får vänta på att göra som jag vill. Jaja, två veckor är inte mycket utan att få anstränga sig lite mer, det finns de som har det mycket värre än så. På dessa två veckor får jag inte anstränga magmusklerna något nämnvärt, utan successivt trappa upp till normal nivå av träning. Längtar dessutom till stygnen ska väck på knät, nån gång nästa vecka ska det bli, tar väl plåsterlapparna och stripsen på de tre såren på magen då med. Men nu kliar de med, inte bara knät... jaja, jag får ge mig till tåls, kunde ju som sagt vart så mycket värre.

Idag har jag annars jobbat på att övertyga mig själv om att jag ska igång med plugget, och hitta motivation till det, plus allt annat. Det går sådär med det, men det är lite bättre än igår. Det ska väl ge sig det med. Men just nu känns det som sagt väldigt tröööögt....

Helloooo..

Manglad...

Jaja, jag tänker fortsätta mala på hur det går med allt vad det innebär om hur man mår efter operation... Men jag måste ha ur mig detta, så den som orkar hänga med i detta är jag tacksam för!

Dagen har inte vart särskilt trevlig, hemma är ju bäst, men jag är genomrutten, yr, har ont, är seg och allmänt nere. Har försökt gå och rört på mig efter bästa förmåga, och det har vart lite läskigt. Känns som jag är körd genom en mangel med taggar på. Det var en trygghet på sjukhuset trots allt, där var man aldrig ensam, och där kontrollerades värken på ett bra sätt. Hemma är det lite annorlunda, Christian jobbar ju på dagarna, och mamma som vart ledig på dagen idag och har vart här under dagen kan ju inte ta ledigt bara för detta och vara här när Christian inte är hemma. Men hemma är bäst, och det är skönt att vara i sitt hem med egna rutiner.

Jag har dessutom hamnat i tvivlarens land, jag vet inte nåt, jag har hamnat i ett läge där jag undrar om jag ens vill fortsätta läsa. Motivationen är helt borta. Motivationen till det mesta är väck just nu, men jag antar att det kommer igen när jag själv kommit igen rent fysiskt. Just nu känns allt motigt, jag går på rutin, och ser verkligen inte utanför boxen. Jag är så tacksam för familj, vänner och djuren, utan dem skulle jag helst vilja gräva ner mig tror jag. Men de lyfter mig, min vardag och mitt humör. 

Mina egna spekulationer går till att jag inte riktigt hunnit med att fatta allt som hänt inom en såhär kort period. Två operationen inom en och samma vecka, varav en akut med fyra dagar på sjukhus, plus ett helt nytt liv med universitetsplugg, och stressen över vad jag missar medans jag är borta nu efter denna sista vända på sjukan. Finns inte en chans att jag tar mig in till skolan denna veckan, men yrsel och värk, kommer inte att orka det. Har satt mig ikväll och skrivit ihop en liten kort text som behövde vara inne i morgon, skönt när det är gjort.

Det är väl nu allt detta börjar komma ikapp mig.

Jag får inte riktigt ihop det med meningar och formuleringar känns det som så jag avslutar så här för ikväll. Och morgon är jag tillbaka, förhoppningsvis med lite positivare inställning, god natt!

Fyra dygn på sjukhus och ny operation :(

Då var jag tillbaka igen. Och lite har hänt kan man säga. I torsdags var det veterinärkoll på hästarna, det var positivt, och vi hade en trevlig kväll med pizza och glass. Men detta tar jag i ett annat inlägg.

Hur som helst, i fredags i skolan fick jag så vansinnigt ont i magen, och trodde att magsjuka var på gång. Hemresan med buss var inte trevlig, den längsta jag var med om. Väl hemma blev jag liggandes i soffan, mådde skräp, kräktes en gång, men hade framförallt ont. Illamåendet lättade under natten, men ont i magen som bara den. Och det onda som först satt som en rem rakt över magen i navelhöjd förflyttade sig sakta till högersidan. 

På lördag morgon hade jag så ont att jag inte visste vad, men enveten som jag är tvingade jag i mig en skorpa och ett glas nyponsoppa. Bättre blev det ju inte av det. När jag inte kunde få på mig strumporna själv ringde jag sjukvårdsupplysningen och blev beordrad in till akuten omgående. Så fick det bli, Christian skjutsade in mig, han behövde inte vänta sa jag, jag var övertygad om att jag skulle vara hemma till kvällen. Men nej, så blev det inte.

Efter flera timmar på akuten med undersökningar, nålsättningar, dropp och smärtstillande hamnade jag på Kava, Kirurg-akuta vårdavdelningen. Framåt kvällen var det konstaterat att det var blindtarmsinflammation. Men det verkade ganska lugnt på proverna, så det avvaktades, den kan läka av sig själv. Nya prover vid midnatt och de visade att det fortfarande inte var jättefarligt, infektionsvärdena hade stigit, men väldigt lite, så det var nog lugnt nu. Efter en natt med många koller och en hel del smärtstillande tog de nya prover och nu var det istället bestämt att det skulle bli operation, inflammationen fanns där, men verkade ganska lugnt, så det var inte så bråttom. Pappa, farmor och Christian var inne och hälsade på, väldigt skönt. Sedan på em var det dags, de gjorde en titthålsoperation och plockade ut blindtarmen som inte var lite inflammerad, utan väldigt mycket.

På uppvaket mådde jag uselt, mådde illa, var arg, yrade och så vidare. Det tog tid innan jag var tillbaka till Kava. Väl tillbaka sent på kvällen ringde jag Christian, kommer inte ihåg vad jag sagt, och enligt honom hade jag bara svamlat. 

Under natten till måndag var det mycket smärtstillande, annars började det kännas bättre. Under måndagen fick jag vara kvar, mamma och farmor kom och hälsade på.  Jag kunde inte äta, därav fortsatt vistelse där. Hela avdelningen flyttade dock så jag hämnade på nytt ställe ändå natten till idag. Och inatt fick jag sova. Ganska lugnt med smärtan och det var hyggligt lugnt på rummet. Väldigt skönt. De andra nätterna har det var en annan tant i rummet som var minst sagt otrevlig och rotade i sina väskor nätterna igenom. 

Men nu är jag i alla fall hemma, Jag har ont som attan, och yr som bara den. Armarna är som blåa sönderstuckna nåldynor, såsom magen, där morfinsprutorna sattes. Och de tre hålen efter operationen finns ju där med. Jag känns uppblåst som en ballong, och mår ungefär som om jag hade blivit körd genom en mangel med taggar på. 

I allt detta har knät hållit sig rätt bra ändå, skönt det. Men jag hade aldrig trott att det skulle bli två operationer på samma vecka. Jag har inte gjort något sånt här innan, så att det blev så här känns lite konstigt faktiskt. Men men, nu blev det så här, inte mycket annat än att gilla läget.

Hoppas ni andra där ute haft en bättre helg än vad jag haft, för detta önskar jag inte någon!!