Jag tänker inte ge upp.
Jag vill bli sjuksköterska, och jag ska bli det. Men det är motigt redan nu, inte konstigt med den här starten jag haft. Försöker hitta motivationen igen, den är på villovägar. Men jag ska fixa detta, inte en chans att det blir något annat än så. Mitt närmsta hinder är ett seminarium i morgon, med massor som ska läsas tills dess och reflektioner ska skrivas, och jag har inte kommit till hälften, det är rätt tung läsning. Och jag fattar inte riktigt vad och hur jag ska reflektera över texten. Men jag vet att jag inte är ensam om detta, det var en lättare förvirring hos de flesta jag pratade med idag. Var ju på skolan idag, var där i fredags med, och det var rätt kämpigt. Lite lättare idag. Det ska nog reda sig detta, bara att kämpa på. Men nu behövde jag en paus i läsandet, det började bli snurrigt.
Jag var förbi vårdcentralen idag, en sjuksköterska tog bort allt bandageringsmaterial, både från knät och magen. Stygnen togs på knät med. Nu sitter det bara några små stripes på magen, på knät några mindre plåster som ska få sitta några dagar till. Oerhört lättnande ska jag säga. Kände mig mycket bättre till mods så fort det var borta. Att jag inte kunde låta bli att kolla så mycket jag kunde komma åt att göra tyckte sköterskan var lite kul ;) Men det är intressant, och får jag vara med i processen så gillar jag för det mesta läget, det var värre under operationen, när jag inte var med överhuvudtaget, och jag ska erkänna att jag inte fattat än vad som hänt. mycket bara för att jag inte fick vara medveten om vad som hände. Och det är jobbigt. Gissar på att det tar ett tag innan allt lagt sig och jag börjar fungera som normalt igen. Visst, allt kunde vart mycket värre, det kunde vart något allvarligare och det är jag tacksam för att det inte var. Men ändå, det är svårt att fatta läget ändå.
Don't ever give up
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar