Efter morgonens promenad med hästarna funderade vi lite på vad vi gör egentligen.
Vi kom tillbaka med två galet nöjda hästar, och man såg på Valle att han vuxit lite till idag, och var liksom bara sådär glad i blicken som man vill att de ska vara. Det vi tänkte på var att han kanske aldrig fått den typen av krav som vi sätter på honom på sig innan. I alla fall inte på länge.
Men vad sätter vi för krav egentligen?? Det har jag funderat vidare på idag (istället för att skriva på c-uppsatsen ;) )
Det traditionella är väl ändå att de ska lyda, funka i de lägen vi ber dem om att funka i, lyssna och halt enkelt göra som vi vill. Detta, för att krångla till det aningen, sätter vi som kav men ändå inte.
Det blev så tydligt idag hur vi tänker.
Kravet som vi har är att vi OCH hästarna ska ha roligt TILLSAMMANS.
I detta ser vi att vi inte behöver sätta de där kraven om lydighet, fullständig kontroll och så vidare. Har hästen roligt tillsammans med oss så kommer detta av sig självt. Hästen får en valfrihet när det kommer till att vilja samarbeta med oss, och med detta tar vi också bort kraven på hästen, och lägger dem på oss själva istället.
Om hästen tycker det är roligt att vara med oss kommer den lyssna, lyda, kommunicera, göra det vi vill och så vidare. Skulle den nu inte göra detta så är det inte rätt väg att gå, att lägga dessa kraven på hästen. Då är istället frågan, vad behöver vi hos oss själva för att hästen ska tycka att det är kul och följer oss och våra idéer?
Nu ska det väl nämnas innan någon undrar vad vi är för idioter som låter hästarna gå utan krav vind för våg, och det är att vi sätter gränser. Gränser ser jag som en helt annan sak än vad krav är. Det finns gränser att ligga inom, man biter eller sparkar inte en människa, man släpar inte runt en människa i grimskaftet bara för att den säger, kom så har vi kul, istället för kom, lyd mig. En häst får inte hitta på sådana dumheter som innebär risker, det får inte bli farligt, där kommer gränserna in. Man får säga till. Hästar säger till varandra sinsemellan. Det man får tänka till om är HUR man säger till. Så nej, bara för att vi tänker som vi gör så är det inte så att de får fara runt och fnatta som de själva behagar, som sagt, gränser.
Men åter till kraven då.
Vad är det som kan vara skillnaden mellan att ha en häst som håller sig vid ens sida för att den tycker att det är kul att vara med oss mot en häst som är helt lärd i att vad människan säger så ska jag lyda?
Det behöver inte utåt sett se ut att vara någon skillnad alls. Men inåt sett kan det vara en enorm skillnad. För hästen.
Tänk er själva med denna jämförelsen; Det finns ett stort krav från samhället att du har ett jobb. Och du har ett jobb. Jobbet du har tycker du fantastiskt roligt, det är kul att åka dit, det känns inte som ett tvång, men som alla normalt funtade människor har även du lite sämre dagar och en att vilja vara därifrån infinner sig, att det är tungt och slitigt och så vidare, vilket är ändå helt ok och normalt. Men i grund och botten så är det roligt att jobba, vad det beror på kan vara olika för olika människor, det kan vara valet av arbete, det kan vara kollegorna och så vidare. Något är det som gör det så roligt!!
Sedan tänker du att du har ett jobb som du bara går till för att det är vad man ska göra, och att man får sin lön så räkningarna kan betalas. Det kan väl för vissa vara helt ok, men glädjefyllt, nae, snarare tryggt kanske. Jobbet du inte tycker om ses som ett krav, uppgifterna är kraven som ska utföras, du kanske gör dem snällt för att du vet att det är så man ska göra. Eller så är du den där som surar ihop och vill inte göra det, låter alla veta detta, men gör uppgifterna ändå, för det är det rätta att göra. Men kul är det inte.
Nu ska man inte förmänskliga hästar på något vis, men jag känner att det kan vara en rätt så schysst jämförelse. De hästar som väljer att göra allt för sin människa för att de tycker det är kul att vara med den, det är i min värld de hästar som är de lyckligaste, och även de som man kan då se som lydigaste, lyssnar mest och så vidare.
De som gör det bara för att det är en vana, kravet på att lyda, kravet på att utföra det där arbetet de inte själva valt att göra, de är kuvade på ett eller annat sätt. De gör det för att de är snälla och att det är en trygghet för dom att göra som de blivit lärda. Mer eller mindre tycker de om det (jag säger inte med detta att alla dessa hästar är olyckliga, men de hade kanske kunnat var snäppet lyckligare om de hade fått välja), de som gillar det mindre hittar på med skit och bråkar mer. Typ som den människan som väljer att tala om att det är det tråkigaste den vet att gå till jobbet, men gör det för att den är tvungen.
Med dessa funderingar som jag försökt få ner i ord här kan jag väl ändå säga att jag kommit fram till en sak, och det handlar om mig själv. Jag har så otroligt mycket mer att lära, vill jag att hästen ska vilja vara med mig så är det mig själv jag får ändra på och jobba, inte hästen (eller jo, såklart den med, men inte på samma sätt). Jag tänker fortsätta jobba på detta. En bit har jag kommit, men har ändå lång väg att gå. Men man lär så länge man lever, och det jag vet är att jag inte bara tar med mig kunskapen hästarna ger mig bara inom hästområdet, utan även i alla andra delar i livet.
Så, filosofen har talat. Nu är det dags för den att ta tag i den bistra verkligheten kallad c-uppsats. Så tack för mig denna söndag, hoppas inte jag gjort någon upprörd om sitt hästhanterande, detta är mina tankar och funderingar på hur jag kan få livet med häst att bli det optimala för mig och hästen. Tillsammans med hästen vill jag ha roligt, inte bara jag vill ha kul med hästen!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar