Ibland blir man sådär förvånad att man liksom tappar hakan lite.
Papi går ju fortfarande själv, mycket för att vi är försiktiga med hans bakben, smärtstillandet sitter ju fortfarande i kroppen, och vi vill inte riskera att han tar ut sig utan att känna att det borde ta emot. Nu är han ju väldigt lugn i hagen (förutom när en snöslunga kommer fram, då rivs det staket, så farlig är den! Men den blev han tränad med igår, så bättre nu förhoppningsvis!), men det finns lägen då man är helt säker på att något ska hända, typ som idag, när en häst gick förbi på vägen precis utanför hagen Eller när en cyklist kommer susandes i hög hastighet nerför backen i snön jämte hagen. Men nä, inte en endaste reaktion!! Han ägnade dessa utomstående knappt en blick, vilket jag ändå tycker är förvånande, det är trots allt två ganska triggande grejer... Men jag är kanonglad för att det inte böev några reaktioner på detta! Det känns bra, dels att man nu vet att cyklister, dessutom i hög hastighet och i snö, samt andra främmande hästar inte stressar honom.
Vi håller ju fortfarande på att lära känna varandra, och kommunikationen mellan oss blir lite bättre för varje dag som går. Det är så skönt! Vi kommer nog bli bra polare :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar