Ni vet sen där känslan man får av något helt oförklarligt? När håren reser sig i nacken och man har en känsla av att det är något lurt. Något man inte kan förklara. Vår promenad med hästarna ikväll gav dessa känslor...
Hästarna var skrämsna redan när jag tog in dom. Ingen aning om varför, de var bara sådär blåsigaoch obekväma. Minerva tyckte det var bättre att backa till stallet. Det tyckte inte jag...
Sedan när vi gick iväg ut ville Minerva inte med alls och Viking blåste upp sig för något. Men iväg kom vi. Vi gick väl totalt 3 km. Inte långt men det räckte... mentalt sett... På håll, nånstans från skogen hördes ylande hundar, varken jag eller Gunilla kände igen detta, man har ändå rätt bra koll på hudar runt omkring här. Så brukar de inte låta... jakthundsläte var det inte... hela tiden fanns obehagskänslan, vilket inte blev bättre av att hästarna flög i luften för något bakom oss som vi inte kunde hitta anledningen till. Efter mer än halva turen berättade jag för Gunilla om de kusliga känslorna denna bäcksvarta promenad medförde och jag var inte ensam. Hon kände likadant. Ganska skönt att inte vara ensam om om det, men det hade vart gott om någon istället sagt att jag tramsade ;)
Det kändes som något lurade bakom varje sten, varje träd... skuggorna som pannlamporna skapade gav en känsla av att de var ute efter oss... Kuslig och otrevlig promenad!! Det var en väldig lättnad att vara tillbaka i stallet. Hästarna skötte sig trots allt väldigt bra, de var obekväma de med, men förutom då de flög i luften höll de sig lugna.
Nä, sådana här promenader kan man vara utan. Inte ofta känns det såhär, trots att jag är galet mörkrädd så brukar det inte vara såhär. Nästan en känsla av att något ont lurade på oss. Hu!! Morgondagen måste bjuda på bättre promenadkänsla!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar