Resultatet av detta felsteg kommer att vara en förbaskat jobbig sommar (eller nej, felsteg ska man väl inte säga, ett val vart det, ett som kommer att ge mig bra erfarenhet inför framtiden).
Men jag hoppas innerligen att jag har fel i detta... För jag har inget val, måste ta mig igenom detta, det bara är så.
Bit ihop eller bryt ihop?? Lite av varje tror jag...
Vad mina trötta och lätt ångestfyllda tankar grundar sig i är att jag gjort första natten på jobbet. Själva natten gick väl bra, typ som på dagen, men ändå annorlunda. Det har jag inga problem med, inte med själva jobbet. Men efter att ha kommit hem har jag mer och mer förvandlats till ett totalt vrak, trots att jag sovit så länge jag kunnat. Kroppen är lika stabilt som rinnigt potatismos, hjärnan är det något värre med och ett lätt trötthetsillamående finns hela tiden. Jag hade inte fixat att gå på ytterligare en natt nu, känns som det kommet ta en vecka innan jag mår ok igen.
Nu har jag inget förrän på måndag igen, men den kommande veckan består av 5 jobbnätter. Och jag fasar för det, det kan jag billigt erkänna. Intalar mig att det ger bra pengar, vilket det gör. Och det får gå, jag har tagit mig an jobbet (om nån missat, nattjobb på äldreboendet i sommar), och jag ska sköta det efter bästa förmåga. Så det så.
Jag hoppas på att jag hittar en bra rutin på sovandet och allt runtomkring, så jag orkar både jobb och vardag. Måste få till det, vill inte vara helt körd hela sommaren, vill hinna umgås med familj, vänner, vara hos hästarna och få pluggat en hel del, har trots allt två tentor, varav en är stor, i augusti.
Men just nu har jag lite ångest. Jobbet i sig är ok, det är bara tiderna. Men jag har valt det själv och får stå mitt kasst. En natt av 31 är avklarad, snart fler. Jag har en liten skum förhoppning att det inte är för att jag jobbat inatt som jag är så trött, utan att det är typ en förkylning, de kommer, är jobbiga ett tag och sedan försvinner dom och energin återkommer.. Då hade tröttheten vart begränsad.
Mwn hur det är så ska det gå. Men trött är jag redan. Men det ordnar sig. Jag vänjer mig nog så sakterligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar