Lite som att få en snyting...

Tappade orken i fredags kväll helt. I alla fall när det kommer till förhoppningarna att klara av utbildningen.

Vid halv nio på kvällen trillade det in ett mejl som klargjorde för oss att uppsatsen inte är godkänd än utan fler kompletteringar och tillägg ska göras. Jag börjar så smått undra vad denne examinatorn vill ha egentligen. Vår handledare är ju inte till hjälp eftersom vi inte kan få tag på henne för en träff och genomgång. Dock fick vi lite tips från examinatorn hur vi skulle kunna ändra på saker och ting, så utifrån det får vi väl slita av oss håret imorgon. Det är verkligen surt att hamnat i en sån här känsla när det är endast 7 veckor kvar, och bara praktik denna tiden. Jag ser inte ens fram emot den som börjar i morgon. Ska vara på en avdelning med inriktning mot bröstcancer, primära tumörer, cancer i sköldkörteln och tumörer  mag-tarm. För det första är jag inte en avdelningsperson, jag vill inte jobba på avdelning sen och tycker att hela 7 veckor ska bli lite jobbigt. För det andra är det att det handlar om cancer. sjukdomen som sådan går väl an, men det är så nära, känns som att det är alldeles för nära, det är så många i min närhet som vart så sjuka. Att jag kommer att möta cancerpatienter även på akuten och ambulansen är självklart, och det känner jag att jag fixar utan problem, men nu kommer det bli så otroligt intensivt, och det känns väldigt jobbigt. Det är ju vad mina 7 veckor på denna avdelningen kommer att bestå av. Men det ska gå bra. Jag är säker på min yrkesroll, och kan agera efter det. Jag ska bara bli kunnig i den. Det är det som saknas. Det och godkända resultat på c-uppsatsen och på NKSE-tentan. Sen så... akuten, vi ses snart!!