Vi har hamnat i en svacka jag och Descarada.
Inget funkar, i alla fall inte uppsuttet.
Under veckorna jobbar vi mycket från marken, och det går som en dans. Inga problem alls, hon lyssnar på minsta vink, och vi samarbetar. Vi lasttränar och sakta men säkert blir hon lite säkrare för varje gång. Nu behöver hon komma över det otäcka med att gå in när det är smalt, och stå kvar och vara lugn.
Men så kommer det till ridningen. Och där funkar INGET just nu. Jag har aldrig vart med om en häst som kunnat säga ifrån så kraftigt om vad hon tycker om man vill något. Just nu blir hon som en fiolsträng så fort jag sitter upp, jag har kollat och kan inte hitta något fel på henne, utan det känns som att det sitter i huvudet. Skritta gör hon bra i början, när vi fortfarande har lång tygel, ända tills något stör henne. Vad som helst. Kan vara ungar som går på vägen. Idag kom det sådana där... Sen var det kört. Huvudet flög upp, hon blev som en hängmatta i ryggen och hon struttade omkring utan att vara kontaktbar. Allra helst hade hon velat dra därifrån, det kändes tydligt... När hon då inte fick sätta av som hon ville exploderade hon i hysteriska hopp-stegringar-bock-skutt. Man är inte stor då när hon drar till med det där... Och komma åt och säga till henne är nästan omöjligt, det enda hon reagerar på är rösten, så ryter ganska bra i de lägena. Hur man än gärna vill gå på henne med skänkel så märker hon inte dem, så det är lönlöst, Att försöka plocka ner huvudet på henne gör jag av ren självbevarelsedrift, inte för att det funkar så bra, men försöker i alla fall.
Efter utbrottet gav jag upp idag och hoppade av. Kändes som ren idioti att sitta kvar. Så hämtade repgrimman istället och longerade henne. Lät sadeln sitta kvar.
Och hon fick trava på massor. Och utbrott fick hon, inga dåliga sådana med bakutsparkar och stegringar, hon gjorde till och med försök till att hota mig i dessa, men där går hon bet, från marken kan jag ha kontrollen kvar och styr upp det mot hennes vilja.
Och när hon fått utlopp för dessa lugnade hon sig. Hon till och med sänkte sig och kopplade av. Så när hon gjorde det fick det räcka. Nästa ridpass ska jag börja med longeringen, och hoppas på att hon beter sig okej efter det. För när hon håller på såhär är det inte så värst kul att rida om man säger så... Saknar känslan vi hade för ett tag sedan... Hoppas vi snärt är där igen...
Så här såg det ut förra året... nu är vi där igen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar