Alltså, jag gillar att blogga. Mitt syfte med bloggen som sådan när jag startade den var att dela med mig av mina bilder, min vardag med familj, vänner och djur, och mina tankar.
Min tanke var att det skulle vara roligt att komma hit och läsa, och se på trevliga bilder, och dessa skulle upprepas så få gånger som möjligt.
Men det har spårat ur.
Nu har det blivit en gnällblogg, en sån där som man tröttnar på efter en vecka för varje inlägg handlar om samma sak, allt sånt jag är missnöjd med. Jag vill inte ha en sån blogg.
Varför har det blivit såhär då?
Jag är inte den personen jag vill vara längre, jag har förvandlats till en gnällig surtant som har svårt för att hitta det ljusa och positiva, detta allt eftersom allt runt omkring liksom bara skiter sig. De saker som gått min väg de senaste åren är få, och med det tappar man gnistan. Ingen kan komma och säga till mig att allt bara flyter, att jag minsann har det så bra så, för det är segt. Väldigt segt.
MEN. Jag har det faktiskt bra. Jag har en underbar familj, fantastiska vänner, för att inte tala om mina ljuvliga djur och vårt älskade hem. Och så vet jag vad jag vill syssla med i livet. Det är inte fy skam. Detta lyser upp allt. Och jag är otroligt tacksam för allt detta, det kan ingen komma och säga annat.
Problemet är bara att allt har sina fläckar, och de flesta av dessa fläckar består av sjukdomar. Tunga sjukdomar, sådana som inte man vill ha omkring sig. Både människor och djur. Tack och lov ser det ljusare ut nu på många håll. Skador, långdragna, sega sådana, även där både hos människor och djur. Motgångar i det materiella, dock inget man egentligen ska lägga vikten vid, men i allt detta totala blir det galet stort, och minsta lilla känns som oöverstigliga hinder. Jag har svårt för att se det som är bra numera, utan kan inte lita på att det faktiskt är bra, så letar istället fel på precis allt, och ja, då hittar man dom, och dom blir många. Pluggandet är en del i vad jag vill jobba med men det sätter även käppar i hjulet för utbildningen är under all kritik. Ett exempel på detta är att vi inte en enda gång denna terminen har nuddat sjukvård. Kommer att ha lite i slutat av terminen, men av en hel termin så är det inte acceptabelt. Känslan av att inte kunna, inte vara säker, inte vara trygg i mitt yrke när jag är klar stressar nåt så vansinnigt, och dessvärre är den känslan befogad, för uppfattningen hos arbetsgivare är att vi från Göteborg kan inte mycket när vi kommer ut, om man bortser från att skriva uppsatser.
Så detta är lite av anledningarna till att bloggen blivit en tråkig, enkelriktad rakt ner i gnällträsket-blogg. Jag vill inte ha det så. Visst vill jag kunna spy galla även här, men inte varje dag. Och katternas problem, ja, de kommer upp ofta, just för att de har mycket problem, men i övrigt, jag vill att alla som hittar hit ska tycka att det kan ge en trevlig stunds läsande, och att det inte är meningslöst att ha tittat in här.
Så jag kommer att göra ett försök till att rycka upp både den och mig, och ha kvar bloggen, i alla fall ett tag till. För som sagt, jag tycker om att blogga, gillar att ha bloggen som ventilationshål för alla möjliga saker, att kunna dela med mig och roliga saker, tråkiga saker, fina bilder, djuren, familjen, huset och så vidare. Så som den var tänkt från början att vara. Det är skönt att bara få skriva av sig, och detta är ett ypperligt sätt för mig. Trivs med detta. Men inte som det har blivit. Jag vill vara den glada, positiva, pigga, trevliga personen igen, med det äkta leendet som smittar. Inte bara för stunden. Utan som den jag var innan. Det är dags att hitta tillbaka dit nu.
Jag ska jobba på det. Och med det även innehållet i inläggen här. Naturligtvis kommer jag gnälla, men inte i varje inlägg. Det blir inte bra. Vill inte göra det. Och om jag gör det får nån slå mig på fingrarna. Lova det.
Kram på er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar