En tung tid

Fy vad mörkt allt känns. 

Orken är väck och jag vill bara gräva ner mig. Idag var det svårare än igår.

Jag tänkte att jag skulle dela med mig av Descaradas historia, men jag orkar inte riktigt än, det är för nära inpå. Men snart. Det är en del av min bearbetning av det hela. 

Det är tomt i stallet med bara två hästar, Minerva är nedstämd och Svennis gör allt han kan för att muntra upp. Det känns att energinivån har sänkts betydligt nu, både på gott och ont. 

Hur som helst, livet går vidare, vare sig man vill eller inte, just nu vill jag inte, men där har man liksom inget val. Nu försöker jag ladda för det jag sett fram emot mest under hela min utbildning, imorgon börjar jag ju min praktik på ambulansen. Det ska bli nåt av det roligaste, men under omständigheterna så känns inte ens det särskilt lockande. 

Det jag vet är att jag behöver något annat att tänka på, så morgondagen är trots allt mer än välkommen. Det låter fel att säga det (vill ju inte egentligen att det ska hända andra tråkigheter), men hoppas mycket händer så mina tankar kommer vara fullt upptagna, behöver nog det just nu. Vi får väl se. Hoppas i alla fall på att jag kommer att tycka det är grymt roligt imorgon.

Nu ska jag gå och lägga mig och försöka sova, nervositeten inför imorgon blandat med sorgen efter Descarada gör det rörigt i knoppen... Så god natt alla.