Ja, vilken jul...

Helt utan att julkänslan hunnit infinna sig så har den redan passerat. 

Julen, den där högtiden som jag båda älskar och avskyr.

Jag älskar allt det där som innebär mys, ett ombonat hus med stillsam musik, god mat och ro, men avskyr att det ska vara så uppstolpat och kravfyllt.

För det är vad jag känner om julen, då menar jag mest julafton, det är att det är så stora krav på denna dagen. Det ska åkas hit och dit, klappar ska öppnas och man ska äta så man nästan kräks. 

För mig är julen dopp i grytan på förmiddagen följt av en lugn kväll, allra helst på hemmaplan, med lite smågott att äta som hör ett julbord till. Det räcker för mig. Speciellt i år efter allt som hänt.

Gårdagens spetsades dessutom av att en liten hönapöna fick somna in. Mellan julfirandet fick vi ta beslutet. En koll hemma innan det var dags att åka vidare. 

Fruktansvärt att hitta våran fina Edit alldeles hängig och helt genomblöt av sitt eget dregel, ett kraftigt stopp i krävan, och trots försök att lösa det var det dömt att misslyckas, stoppet satt för långt in i systemet... Hon gjorde några små försök till att dricka men vattnet rann ut lika fort genom både näbb och näsa, och då visste jag att det inte var mer att göra. Hennes kam bar dessutom mörkt blå, och har det blivit så är det inte långt kvar. Så tyvärr fick våran fina gamla dam somna för alltid :(

Tur att vi åkte hem och kollade till innan vi åkte vidare. Fina Edit, vila i frid gumman :'(

Edit var en av de gamla hönorna som kom samtidigt som Lina som fick vandra vidare för ett tag sedan. Vi har märkt att hon blivit tröttare det senaste plus att hon hade större förhårdnader under buken, vilket gjorde att vi trott ett tag att hon inte skulle hänga med så länge till. Vi sa att så långe hon var glad, åt med glädje och drack utan problem, och inte verkade ha ont eller besvär av det man nästan skulle kunna sett som tumörer, då skulle hon få vara kvar. Och det blev tills igår. Av alla dagar... Men det är ju egentligen bara en precis vanlig dag, så som alla andra, men ändå. Nu har vi bara Berta kvar av våra gamla damer. Hon känns frisk och kry, hon lägger inga ägg, men det gör inte någonting, bara hon mår bra, ja så länge hon gör det får hon gå här och vara en lycklig höna. 

Jag hoppas och tror att Edit vart en glad liten höna fram till slutet. Hon vann friheten här. Och det var hon värd. Fina fina Edit, sov gott.

Hon var aldrig lätt att fånga på bild, våran Edit, men här är hon, längst fram, min fina tös.