Det är det jag gillar, och jag vet att jag vill arbeta på ambulansen när jag är klar.
Men tyvärr räckte inte dagen för att skingra alla tankar som snurrar i huvudet efter Descarada, hur jag än vände och vred på mig så kändes det bara som att jag var i vägen och inte tillförde något.
Nu kan man ju inte påstå att vi hade mycket att göra, fyra körningar totalt och väldigt lugna sådana, så det var inte mycket för någon att göra, fick tagit två blodsocker, det var allt. Men det var ju inte så mycket mer, så, tja vad kan jag begära... Som sagt, det som var jobbigast var att huvudet inte kan sluta tänka, utan tårarna har vart nära konstant. Med det så blir det inget bra jobb gjort. Och med det blir jag arg på mig själv, och ja, då har vi våran onda cirkel.
Nä, vi får verkligen hoppas på bättring till nästa pass, och det är dags för nya tag på lördag. Dels hoppas jag att min skalle och tankeverksamhet jobbet med mig och inte emot, och så hoppas jag på lite mer att göra som tvingar hjärnan att fokusera och arbeta.
Det jag kan säga mer om dagen var att det var ett himla trevligt ställe med helst underbara människor, det känns som jag trivs i alla fall. Nu ska bara hjärncellerna sluta slåss, sen ska jag nog vara på banan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar