Vad tiden går fort!!

Jösses, den bara rusar iväg ju!! 

Introutbildningen är klar, mina bredvidpass är avklarade och jag har börjat köra skarpt, nerverna kan jag lova finns där, men ändå, det känns bra. Och roligt!

Har verkligen hur mycket kvar som helst att lära, men för varje körning, för varje patient, så får man med sig mer och mer. Sen lär det väl ta typ 10 år innan man kan se sig som rutinerad och skicklig, inte fullärd, det blir man inte i detta yrket. Om något år räknar jag dock med att jag ska ha hittat en säkerhet i det jag gör, det säger alla som jobbar inom ambulansen, ett år tar det innan man känner att man är trygg i yrkesrollen. Jag känner nu, så här kort in i min karriär, att ja, det stämmer nog rätt bra. Men som sagt, för varje körning, för varje patient, då tillkommer mer kunskap, mer erfarenhet, mer säkerhet att ta med sig till nästa och så vidare. Det, plus att jag har helt fantastiska kollegor som stöttar kanonbra. 

En sak jag däremot är helt trygg och säker på, det är mitt val av yrke. Jag känner redan nu att detta är DET yrket för mig. Det är roligt att åka till jobbet, såpass kul att jag längtar dit. Och det, det tycker jag ändå är ett starkt tecken på att det är rätt!! Kort och gott, jag älskar mitt jobb!!

Dags idag då!!

Ikväll lät vi hästarna vara kvar ute, det är dags att vänja in dem inför sommarens konstanta utegång! 

Jag tror Viking blev väldigt glad, han är en häst som älskar frihet och man märker på honom att han vill ha det så naturligt som möjligt. 

Så värst mycket gräs har vi dock inte i våra hagar, så vi får stödfodra med hö, vilket är ok, då blir de inte så feta i alla fall. Betet som vi har väntar vi med ett tag till med, där är det alldeles för mycket att äta, de skulle rulla fram. Först när det mesta har blommat och allt gräs fröar släpper vi dom där, lite mindre kraftigt då i alla fall. 

I år har vi ett annat utgångsläge än förra året, båda hästarna rids ordentligt så vi har klart bättre möjlighet att hålla nere fläsket på dom. Men tvivlar inte på att de blir runda i alla fall... De är ju liksom av de raserna som kan få gå på en plätt asfalt som är målad grön och de blir feta, typ.... Men men, desto större krav ställs det på oss, och i år har jag allt förhoppningar om att vi ska lyckas riktigt bra!! Dock lite lugn vecka denna veckan eftersom jag har tre pass på jobbet, onsdag, torsdag och fredag med tiderna 7-20 (och att man får slutat 20, det är inte helt säkert det heller), så ja, jag är glad för att det inte är så mycket mer än att de klarar sig fint på det som finns just nu!! 

Väntar mig rätt så trötta hästar imorgon dessutom, det går ju åt både mer energi och kraft att stå ute i hage än inne på natten. Så vi får se vad och hur mycket vi gör imorgon! Det tar väl några dagar innan de är i fas igen, så ganska lagom att släppa nu när jag har lite mycket på jobbet!!

Lycka!!

Glest...

Vad kan man säga... det är lite glest mellan gångerna jag är här inne! Det är mest för att jag inte längre sitter med datorn i knät varje kväll, dels för att jag inte måste plugga en massa, och dels för att jag inte vill ;) Finns ju så mycket annat att göra!! Men jag kommer att ha kvar bloggen, den är ett trevligt ventilationshål, och har jag bara nåt att skriva så kommer det ;) Det är inte så ofta jag vet riktigt vad jag ska skriva, och mest blir det ju bara uppdateringar om jobbet just nu, men det får ni ta ;) 

På tal om jobbet; nu går vi in på sista introduktionsveckan, och ja, det känns läskigt. Så trött som jag är nu på grund av att ha blivit matad med så mycket info de senaste veckorna har jag sällan varit. Det, plus att vi just nu går måndag till fredag, 8-16. Jag hatar sådana tider! Tacka vet jag att jobba skift. Det gillar jag! Så det blir nog bra :) 

Viking håller igång, han är pigg och glad och vi rider så mycket vi bara hinner!! I dagarna två har jag lämnat min älskade fårskinnspadd som jag har som "sadel" och ridit barbacka istället. Så mysigt!! Trodde inte att jag skulle sitta kvar, men det var ju inga problem, till och med i travrejs uppför backe satt jag ratt stadigt. Härligt att balansen bara blir bättre och bättre!! Han är så rolig att rida nu med, varje gång hittar vi nya spår och han bjuder på många glada stunder!! Han är bäst, min fina Viking!!

Vilken grej....

Alltså. Vilken grej jag gett mig in på!!

Det är helt galet vad det känns rätt. Jobbet alltså. 

Men det är hur mycket som helst att lära. De senaste två dagarna har vi ägnat åt Prehospital Sjukvårdsledning. Kortfattat kan man beskriva det som ledningsagerande vid olyckor, från små, upp till större katastrofer. Godkänd på den, gött! Vi har även hunnit med A-HLR för vuxna, Triagering och journalsystem, lite annat smått och gott, en heldag med trafikutbildning med precisionskörning med ambulans, så galet kul, vi fick träna på att fickparkera, köra in och vända i en trång gränd, backa och vända i trångt utrymme, köra slalom, backa slalom, köra upp i hastighet och panikbromsa. Helt grymt att det faktiskt går att ratta runt dessa stora bilarna efter lite träning ganska så schysst! Backa slalom var min grej ;) Ett bredvidpass har jag hunnit med också, ett bra sådant, men kanske lite för bra, för vi åkte bara på ettor, akuta fall, vilket gjorde att mina handledare inte hann med att handleda så jättemycket, för allt skulle gå FORT. Men fick observerat massor i alla fall!!

Nu väntar ett gäng dagar med information om förlossningar, hjärtsjukdomar, svårt sjuka barn, A-HLR barn, och lite till... Och snart så,  är det dags att ge sig ut i verkligheten. Och med bra stöttning från kollegor, då kommer allt gå fint!! Så spännande!!

Slalom framåt, inga problem!!

Och slalom bakåt, min paradgren minsann!!

Och såhär såg alla våra banor ut, uppbyggda med konor med stolpar, tur det såhär i början ;)

Sista kvällen med gänget

Igår gjorde jag mitt sista pass på avdelningen.

Helt galet vad tiden gått fort!!

Även om vad som väntar är vad jag vill göra så var det vemodigt att gå därifrån igår, själva arbetet på avdelningen kommer jag inte direkt att sakna, men alla fantastiska arbetskamrater, jösses, dem kommer jag sakna!!

Så ledsamt att säga hejdå... Men jag tänker gå dit och hälsa på!! 

Numera har man ju ändå turen att alla dessa sociala medier finns, så kontakt kommer jag att ha med dom flesta ändå! 

Men ändå... 

Men, på måndag börjar mitt nya äventyr, på ambulansen!! Känns galet!!  Galet roligt!!!

När värmen kom försvann vettet...

Vad hände? 

Jag måste säga att jag vart förvånad över hur folk har kört här ganska länge. Det har gått lugnare än vad det gjort på flera år, inte alls så många som trycker plattan i botten och kör som idioter det senaste halvåret. Inte alls så som det vart innan. Även om det funnits de som kört fort så har majoriteten kört rätt hyfsat. Vart riktigt trevligt!!

Men idag.

Samtidigt som värmen kom försvann vettet hos de flesta tydligen. Jag har suttit och rensat ogräs på uteplatsen på framsidan nästan hela dagen idag och de flesta har dratt förbi här i en sån hysterisk fart att jag inte hinner se bilarna, alltså jag hör dem, men när jag tittat upp har de passerat och jag ser bara dem långt bort. Hade det varit fartkontroller längs med denna vägen idag hade många körkort rykt, och det hade väl inte vart så tokigt. De som tycker att de har rättighet att köra så fort på en 70-väg som inte är i skick att köra fortare på än det bör inte ha körkort. Detta är bara till att tänka på sig själv. Och det är inte rätt mentalitet när man framför en bil... 

Vad det gjort att alla bara valt att förvandlas till själviska fartdårar idag vet jag inte. Men det är så att jag vill tro att det har med värmen som verkligen har kommit att göra, för det är väl egentligen det som har ändrats... Vet inte. Kan bara hoppas att alla lugnar ner sig. För det är inte långt borta att det händer någon olycka om de fortsätter såhär...

Så pass varmt att det behövdes kyla av i ån med jämna mellanrum!!

För att han är bäst...

Min häst, han är bara bäst. Jag har inte så mycket annat att säga. Vilken vän jag har i honom, fina killen!!

Och nu?

Förra inlägget handlade om att inte ge sig för att nå sitt mål.

Och nu när det målet är uppfyllt då? Då måste man komma på ett nytt ;)

Ska man se till den biten inom jobbfronten så blir det istället lite delmål, för vad kan man ha som et enda må i det? Blir svårt. Flera småmål, det satsar jag på nu! Det första blir att komma in i jobbet och hitta en säkerhet. Att bli bäst på det jag gör är ett annat ;) För jag vill kunna och känna att jag kan det jag ger mig in på! Och så småningom kommer jag dit, för jag gillar att verkligen vara säker på min sak. Så, det blir en hel del att lära in nu i det närmsta :)

Annat som jag har mål inom är utvecklingen med Viking. Vi har ett stort mål och massor med delmål, stora sådana och lite mindre. Vi har nått ett mål som jag inte trodde vara möjligt innan hösten, och det är att han går i form i både skritt och trav när jag ber om det. Och vi har tagit vår första galopp. Han går från självklarhet till självklarhet denna fantastiska häst. Nu har vi hållit igång ordentligt det senaste, så den närmaste veckan ska mest bestå av återuppbyggande mysjobb varvat med vila och en skoning. Det behövs, för de dojjorna han har nu är helt utslitna ;) Men många småmål har vi och jag tror vi kommer att uppfylla många innan sommaren redan. Han är en riktig pärla denna häst!!

I det vardagliga har jag mål med, inget sånt där jättemål, men många små. Fortsätta förbättra kondisen är ett. Fasadbyte på huset är ett annat. Vårstäda trädgården ett tredje. 

Som sagt, mål måste man ha, och de kan vara allt från ett mål för dagen till ett mål man vill nå inom flera år som man får kämpa med under lång tid. 

Mål skapar motivation, och i motivationen hittar man viljan att genomföra det!!

Man ska ALDRIG ge sig.

Åh, ni kommer att vara trötta på mitt tjat om mitt nya jobb... men det bjuder jag på ;)

För grejen är att jag inte smält det än, och fram tills jag gjort det kommer jag att tjata ;)

Dock vill jag idag mest lyfta det där med att man aldrig ska ge sig. Har man bestämt sig för något så genomför det. Och blir det motgångar, jobba igenom dem då, det är värt det. Det kommer att gå. Så nu kör jag ett galet långt inlägg om hur motgångar kan vändas till framgångar med viljan på rätt ställe!

När jag skickade in min ansökan till tjänsten på ambulansen i början på året, naturligtvis på sista ansökningsdagen sisådär halv elva på kvällen, satt jag och tuggade i mig halva mina fingrar redan då, för jag var liksom redan nervös för det. Själva ansökan var ganska spontan från början, jag hade egentligen bestämt mig för att jobba minst ett år inne på huset innan jag sökte. Men jag tycker det är kul att kika runt på vad det finns för lediga jobb, och då dök detta upp. Och jag kunde bara inte låta bli... Tänk om??

Dagen efter fick jag ett meddelande på telefonen när jag var på jobbet att de var nyfikna på mig. Jag ringde upp. Lätt vettskrämd ska jag erkänna. Vill dom verkligen att jag ska komma på intervju? Jojomen, det jag skrivit hade gett ett bra intryck, och datum för intervju samt fystester (!!) bokades in. Information om dessa tester fick jag med en gång på mailen. Gulp!!

Intervjun gick faktiskt över förväntan, kändes kanon! Sedan testerna...

Dessa tester bestod egentligen av fyra delar.

Ett simtest där man ska simma en viss längd bröstsim samt en viss längd ryggsim, då utan att få använda armarna och livräddning av docka där man ska dyka i från ståendes på botten, hämta upp och simma in med den. Jojomen, det fick jag gjort i bra tid innan intervjudagen. Skönt.

De andra tre testerna gjordes på intervjudagen. 

Ett körtest, inget fysiskt krävande på något sätt, men en självklarhet. Inga problem. Mitt kommande problem kan vara att hitta, vilket jag var tydlig med, och fick då höra en historia om en ny tjej på ambulansen där de åkt på tvåbilslarm och hon fick köra andraambulansen tillbaka till stationen själv. Hon kom aldrig fram och när de ringde henne så hade hon ingen aning vart hon var. De fick helt enkelt åka och hämta henne efter hon beskrivit vart hon var... Det skulle kunna vara jag i framtiden.... *harkel* 

Nästa test var konditionstest. Ni hör ju redan här hur troligt det verkar att jag skulle klara det. Konditionstest.... gå på ett band. Låter inte så farligt. Men lägg till en tiokilos ryggsäck, och 2, 4 och 6 graders lutning. I en hastighet på 10.4 km/tim. Alltså, man börjar på 2 grader i 1 minut. 4 grader under nästa minut för att sedan avsluta med 6 graders lutning under 6 minuter. Japp, behöver jag säga mer? Där sket det sig. Arg, bitter, besviken, grinig, you name it, alla känslor hade jag. Jag nådde inte ända fram, dagens fakta liksom.

Sista testet var ett bärtest. Som jag först  inte tänkte göra för jag var så sur. Men eftersom jag kan benämnas som envisheten själv, så gav jag mig fan på att jag skulle göra det ändå. Bärtestet består av att man bär kettlebells, en i vardera näve, 28 kilo styck, uppför två trappor, genom en byggnad, upp för ytterligare en trappa, pausar i en minut och sedan bär ner tillbaka till starten igen. Det var detta jag egentligen trodde jag skulle köra på. Men då var jag så pissed off att jag bara gjorde det. Armarna kändes bara sisädär 10 cm längre än innan. Gott. 

Men jag klarade ju inte läget. Så var det med det. Pratade med chefen efter testerna som tyckte jag skulle hem och träna och komma och göra det igen. Bara konditionstestet då, för allt annat var ju klart! Gärna för mig!! 

Sagt och gjort, jag vart hem och tränade. Ringde sedan för ny tid för testet, då kom chefen med nedslående nyheter, de hade fått reda på att bara för att jag ingår i basåret för nyutexaminerade sjuksköterskor gick det inte att ta in mig på ambulansen för deras basårsupplägg är annorlunda mot sjukhusens... Tråkigt tyckte de för de ville gärna ha mig hos dem på ambulansen. Och vad jag tyckte ska jag inte uttrycka i ord.

Här började jag känna mig besegrad. Skit.

Men enveten som jag är gick jag till den som är högsta hönset när det kommer till basåret och ifrågasatte allt. Och vet ni vad. Det var inte alls en omöjlighet att byta. Det går visst att lösa. Alla sitter inte inne med rätt info bara... Då var det hindret ur vägen, det som verkligen kunde sätta käppar i hjulet för mig!! Man ska som sagt inte ge sig... Information kan vara felaktig, man måste ifrågasätta.

Så nytt samtal med chefen som välkomnade mig till nytt konditionstest! 

Slet som galen med kondisen fram tills dess. Bara för att bli vrålförkyld och inte nå ända fram igen. Satan.... Men de peppade mig där som bara den och ville att jag skulle komma tillbaka en tredje gång. Och som jag har travat på löpband och uppför backar fram tills sista gången testet gjordes. 

Jag har hoppats, tvivlat, surat, kämpat.... De ville uppenbarligen ha dit mig, så tro sjutton att jag gett det allt en ärlig chans för att det skulle gå vägen!! Jag ville det själv så galet mycket med, så tänkte inte svika mig själv.

Sedan kom dagen. Förra torsdagen närmare bestämt. Den 14/4. Kl 9.00. 

Nerver. Eller ja, de flyttade nog helt på vägen dit. Jag var så nervös att jag inte kunde prata ordentligt. Så. Upp på det otäcka bandet. Och igång. 2 graders lutning. Kändes ingenting. 4 graders lutning. Inget där heller. 2 minuter in på 6 graders lutning. nu börjar det kännas lite. Och efter ytterligare 2 minuter börjar det bli jobbigt. Då sätter andra andningen in. Och när det var knappa minuten kvar säger han som leder testet att med tanke på den otroliga förbättring jag visat så har jag klarat testet. 

Höll på att trilla av bandet där och då. 

Men höll i av envishet den sista stunden och klev av bandet med en stolthet över vad man kan åstadkomma med en järnvilja och ett mål. Jag tror inte någon kan fatta vad jag kände där och då. Samtidigt fick jag näven från testledaren som välkomnade mig till gänget. Helt overkligt...

En liten stund senare fick jag prova kläder, jag pratade med chefen, fick papper på rekvisition på skor, fick med mig massa info och schema för de tre första veckorna. Fick låna böcker till utbildningsdagarna. Fick det fastställt att även om jag inte har semester att ta ut då mina semesterdagar försvinner, att jag ändå får två veckor, en i augusti och en i september.  Så mycket info som gavs, jag tror inte jag kommer ihåg hälften, Men vad gör det? Jag fick jobbet!! Mitt drömjobb. Efter ytterligare ett par timmar hade jag sagt upp mig från min tjänst på avdelningen. Mycket konstig känsla. Men i det stora hela, den bästa känslan.

För vill man något, så ska man inte ge sig. Man når sitt mål, bara man själv gör allt man kan för att klara det. 

Man ska ALDRIG ge sig.

När det går sådär sakta...

Nu räknar jag ner. Lite som man gjorde i väntan på sommarlovet, eller julafton när man var liten. 

Jag har 14 pass kvar på avdelningen, varav 2 är basårsutbildning, så egentligen räknas inte dem, för de hade jag behövt gå på oavsett arbetsplats. Så 12 pass kvar. Och det går så sakta...

Jag gillar ju min avdelning, men de senaste passen har vart lite för mycket, typ, svårt att beskriva, men de har tagit musten ur mig. Jag är fullt medveten om att arbetspassen på ambulansen kan vara nog så hektiska och galet tuffa, men det är där jag verkligen vill vara, och det är annorlunda där jämfört med på avdelningen. 

Det är ju inte bara att det vart tufft på jobbet som gör att jag räknar ner, jag vill ju verkligen till ambulansen, det ska bli otroligt kul!! Och läskigt. Och spännande. Och läskigt igen. Och häftigt. Och lite mer läskigt. Och ROLIGT!! 

Lite svårt att fatta att jag, alldeles vanliga jag, ska få jobba med detta yrke. Alltså, jag? Har jag verkligen kommit dit jag haft som mål i så många år? Har jag faktiskt lyckats med att ta mig dit? Är det verkligen sant? Mitt drömyrke. Något jag innan bara kunnat fantisera om. Jag ska alltså jobba i en ambulans. Nu när jag sitter här och tänker på det, så känns det helt overkligt. Men så tittar jag på min lilla hög med papper och böcker som ska läsas in och pluggas på, på bordet som jag fick med mig senast jag var på stationen och inser att det är sant. Den högen representerar just nu flera års slit och längtan till att hitta rätt. 

Mäktigt. Har inget annat att säga om det. Mäktigt.